Filmrecension: Filmanalys - Havana Nights av

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Originaltitel: Dirty Dancing: Havana Nights, “Dirty Dancing 2”
Bolag, land, premiärår, längd: Artisan Entertainment, USA, 2004, 1 h 26 min (86min)
Kategori: Romantik/Drama
Regi: Guy Ferland
Karaktärer: Katey Miller (Romola Garai), Javier Suarez (Diego Luna), Jeannie Miller (Sela Ward), Bert Miller (John Slattery), James Phelps (Jonathan Jackson), Susie Miller (Mika Boorem), Carlos Suarez (René Lavan).

Dirty Dancing: Havana Nights är uppföljaren till 1987 års klassiska ungdomssuccé Dirty Dancing med Patrick Swayze och Jennifer Grey i huvudrollerna. I Dirty Dancing fick vi till föräldrars och abortläkares stora förtret följa Baby Houseman. Flickan som går mot allt vad hennes lagar och regler tillåter och förälskar sig hopplöst i sin danslärare Johnny Castle. Denna uppföljare är byggd efter samma Romeo-och-Julia-tema som föregångaren, med storyn är baserad på en verklig historia. Vi har också förflyttat oss bakåt i tiden, till 1950-talets Kuba.

Artonåriga Katey Miller blir tvingad att mot sin vilja flytta till ett oroligt Havanna med sin familj efter att hennes far fått en chefstjänst hos Ford. Katey är en försynt flicka som prioriterar skolan framför allt och helst håller sig för sig själv. I den nya miljön förväntas hon umgås med ett gäng amerikanska ungdomar från överklassen som bor i samma område som familjen Miller, vid det exklusiva Oceana Hotel. Hon blir utbjuden av James Phelps, son till hennes fars chef. Men Katey är mer intresserad av Javier, en fattig kubansk kypare som också visar sig vara en fantastisk dansare. Javier visar henne den inhemska sidan av Kuba och den gör henne nyfiken. De träffas i hemlighet på nattklubben La Rosa Negra, en kubansk nattklubb med intim dans som endast besöks av kubaner. Katey som av sina föräldrar är skolad sällskapsdans är fast besluten om att lära sig de nya sensuella rörelserna. Allt eftersom deras relation blir djupare blir deras danssteg också mer och mer vågade. Slutligen ställer paret också upp på en danstävling som visar sig få en oväntad utgång.

Familjen Miller anländer till Havanna. Året är 1958 och Batista har makten efter militärkuppen 1952. Landet är fattigt och oroligt. Den verkliga ”Katey” berättar om sin ankomst till staden. I en blankpolerad Ford sitter Katey och hennes familj uppklädda till tänderna, intet ont anande om att revolutionen är på gång. Katey möts av den stora kulturkrocken när kubanerna ute på gatan dansar i takt med musiken.
Bara några minuter in i filmen möter Katey Javier Suarez som är servitör på hotellet. Hon tar hans ställning när hennes syster och de andra ungdomarna på hotellet slänger ur sig diverse rasistiska glåpord till honom. Hon kommer snart också att träffa honom dansandes på gatan. Hon inspireras av hans annorlunda stil och passion till dansen. Redan nu märker man att de två är attraherade av varandra.
Katey blir snart utbjuden av svärmorsdrömmen James Phelps till en danstillställning för den vita överklassen. Hon föreslår under kvällen att de ska lämna dansen och istället ska fara till den kubanska nattklubben La Rosa Negra, som Javier berättat för henne om. Besöket blir kort efter att James nästan blir utslängd på grund av sitt ursprung. När han sedan antastar Katey ger hon honom nobben och låter istället hennes räddare Javier följa henne hem.
Den förut så oskuldsfulla Katey börjar i hemlighet träffa Javier på La Rosa Negra där han lär henne dansa latinamerikanskt. Till sina föräldrar säger hon att hon umgås med James. Deras lustfyllda möten får konsekvenser när hotelledningen får reda på att Javier umgåtts med gästerna och han förlorar sitt jobb på hotellet. Katey känner sig skyldig och söker upp honom i hans hem. Hon vädjar att han ska ställa upp med henne i en danstävling där priset är en summa pengar och en resa till Amerika. Hemma hos Javier träffar hon även hans bror Carlos som berättar om landets politiska tillstånd, något som hittills i hennes skyddade värld varit främmande för henne. Detta kommer att ha betydelse för resten av filmen.
Mitt i filmen får vi i trettio minuter stort sett endast se Katey och Javier dansa. Herr och fru Miller får snart också nys om att hon döljer något för dem. Men någon riktig konflikt förutom hemlighetsmakeriet uppstår aldrig. Steg för steg uttrycker Katey och Javier sitt förhållande i dansen som blir mer och mer passionerat.
På tävlingskvällen uppträder de offentligt, och Kateys föräldrar får nu reda på att det inte är James utan Javier hon har umgåtts med på kvällarna. De har svårt för att acceptera rasskillnaden och är rädda för att Kateys oanständiga äventyr ska fläcka ner deras rykte. Trots några små dispyter mor och dotter emellan fortsätter Katey och Javier att dansa. Självklart går de också vidare till finalen.

Mitt i några starkt laddade dansscener avbryts tävlingen abrupt då festlokalen hemsöks av Batistas män. Invasionen markerar att den kubanska revolutionen har påbörjats. Javier rusar ut på gatan där det är stor uppståndelse. Batistas regim är över och folket får den frihet de så länge längtat efter. Detta skulle kunna vara en inkörsport för en massa nya intriger men istället närmar vi oss upplösningen.
Batistas fall innebär också att alla amerikaner blir tvungna att lämna landet, även familjen Miller. Det blir ett smärtsamt farväl och ännu en hel del känslofyllda scener. Som avslutning får man se Katey dansa med Javier på La Rosa Negra för en sista gång.

Det är fel att kalla Dirty Dancing: Havana Nights för en nyinspelning. Inte heller för en uppföljare då ingen av karaktärerna från föregångaren finns med. Det i stort sett enda som ger flashbacks från Dirty Dancing är förutom titeln och dansen den avsiktliga insmygningen av tongångarna från ”I’ve had the time of my life” i soundtracket.
Som endast för att bygga en usel bro mellan de två filmerna har Patrick Swayze själv fått en otroligt skrattretande biroll. Framför allt med tanke på att hans ansikte har föråldrats avsevärt på sjutton år och att historien utspelar sig trettio år före Dirty Dancing i tiden. Han gör heller inte en repris av rollen som Johnny Castle utan spelar dansinstruktör på hotellet. Swayzes insats i filmen är dock bara två minuter lång, men hans närvaro är bara en pinsam tabbe som drar ner på hela filmen.
Det slår mig också att filmen inte förmedlar någon handling. Den saknar djup och spänningen når aldrig ens i närheten av bärnivån. Istället har man valt att dölja detta genom att lägga vikten på starka kärleksscener och svettiga foton från dansgolvet. Det är just dans som är det stora huvudtemat och är man intresserad av det bjuds det på mycket bra sådan. Kanske inte just så ”dirty” som man skulle kunna förvänta sig, och med mer vertikal än horisontell tango.
I skymundan av allt kärlekstrams gömmer sig också en politisk historia som skulle kunna utvecklas avsevärt och göra filmen mer dramatisk. Att ämnet ens tas upp i nuläget känns bara som ett försök att strama upp och skapa intriger i en annars händelsefattig historia.
Effekterna har man tonat ner och istället får vi se många fina bilder från Kuba. Själv tycker jag mest om de råa filmningarna från La Rosa Negra. För att öka kontrasten mellan samhällsklasserna har man gjort dessa foton dunkla och rökiga.

Det är valet av skådespelare som räddar filmen från en flopp. Ögongodis som Diego Luna gör filmen mer än uthärdlig, och kanske är det också han som gör det näst intill omöjligt att inte trollbindas. Även om hans namn inte är så känt här i västvärlden är han en av de större skådespelarna i Latinamerika. Romola Garais prestation är också hedersvärd. Anmärkningsvärt är att varken Luna eller Garai hade någon tidigare erfarenhet av dans, utan lärde sig allt under bara ett par månaders intensivträning.
Det allra bästa i filmen är musiken. Rytmiska latinoinspirerade tongångar med en blandning av allt ifrån samba till modern dansmusik. Men ibland är den en bidragande faktor till att filmen tappar tempus. Känslan för tid och rum verkar försvinna ju längre in i filmen man kommer. Det känns inte längre så övertygande att det faktiskt utspelar sig på 50-talet.
Det är svårt att se att filme...