En jul utan julgardiner

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag vaknar upp på morgonen, jag slår handen på den tjutande väckarklockan och kliver upp ur sängen, jag går ner till köket, sätter mig vid bordet och äter några mackor med marmelad. Plötsligt hörs en duns från mammas och pappas sovrum, jag visste att det var mamma som envisades med att klara sig själv. Jag skyndar mig dit och möts av mamma som ligger på golvet. Jag hjälper henne upp i hennes rullstol som står bakom dörren och påminner om vad läkaren hade sagt om att få hjälp på morgonen, att hon tyvärr inte kan förvänta sig att hon ska klara av det själv. Mamma drar en suck ”jag är så trött på det här Fia, att alltid behöva hjälp med minsta lilla, sen den här jävla rullstolen!” svär mamma. Jag kramar om henne och säger att allt ska bli bra, på något sätt.

Jag hjälper henne ut i köket och börjar klä på mig, jag ska hem till André, vi har vart vänner sen vi var i knähöjd ungefär. Jag tar på mig mina skor, jacka, vantar och mössa, sen så ropar jag till mamma ”jag går till André, klarar du dig själv en stund nu när pappa är och jobbar?” mamma svarar ”ja visst jag ska ta det lugnt, och försöka hinna läsa ut en bok som jag börjat läsa, gå du!”. När jag öppnar dörren möts jag av ett stort vitt täcke som ligger över gatan och glänser av alla ute- belysningar och adventsgranar som alla grannar har dekorerat sina trädgårdar med, till skillnad från vår tomt. Jag går iväg och drar en djup suck. när jag kommer fram till André så öppnar hans mamma dörren och hälsar glatt. När jag går igenom hallen så känner jag en doft dra förbi mig, det doftar jul. En doft som jag inte känt under hela December, och snart är det julafton, det är bara fyra dagar kvar. André kommer nedstudsande från trappan när jag precis hängt av min jacka på kroken, han ger mig en kram och säger ”tjena, är du sugen på glögg?”. vi går in i vardagsrummet och sätter oss i soffan. Andrés mamma kommer in med varm glögg och nybakta lussebullar, sån här julvärme har jag aldrig känt förr. Jag önskar att allt kunde vara som förut, om bara den där jävla bilolyckan aldrig hade hänt så skulle mamma kunna gå. Då skulle julen vara fulländad, men världen är inte så rättvis som jag vill att den ska vara.

När jag går hem igen så räknar jag alla ljusstakar i fönstren, sextioåtta stycken vart det. När jag kom in så satt mamma och vardagsrummet och läste fortfarande, pappa hade kommit hem också, han var lika sliten som vanligt. Pappa är journalist och måste jobba under hela julhelgen. Jag har inte insett att den här julen kommer inte bli som dem andra. Det här kommer helt klart att bli den sämsta julen någonsin. En jul utan julgardiner



...