Som en ängslig själs sorgliga melodier

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det känns bra när hon sitter i framsätet på Markus bil. Vägen slingrar sig framför dem. Himlen är grå, det börjar bli mörkt. Markus sitter allvarlig och tittar rakt fram på vägen. I baksätet sitter Anna och Ali. De pratar förväntansfullt om vad de ska göra under helgen. Helgens tema verkar vara skräck, för spökhistorier nämns rikligt. De är nästan framme. Mörkret lägger sig över dem som ett täcke. Det är nästan kolsvart när bilen rullar in på hustomten. Man ser knappt den lilla mörka byggnaden, det enda som lyser upp är stjärnorna och fullmånen. Therese hittar nyckeln och drar hårt för att få upp den nästan genomruttna dörren. En mörk hall lägger sig framför deras fötter. De fumlar efter lysknappen, man vill nästan inte ta på väggen för vad det kan finnas för hemskheter i det gamla trät. Lampan tänds hastigt och det starka ljuset får deras ögon att tåras av irritation.

Vännerna för sig redo för natten. De springer mellan badrummet och sovrummen. Therese och Markus delar ett rum. Anna och Ali ett annat. Therese kryper ner under det varma täcket bredvid Markus.
- God natt, säger hon och pussar honom lätt på kinden.
- God natt, svarar han och lägger armen om henne. De somnar nästan direkt.

Men någonting stör hennes sömn. Hon trycker tungt upp ögonlocken. Rummet är mörkt, än är det natt. Hon rycker till i kroppen och spärrar upp ögonen. Där var det igen, det där ljudet! Som rasslande kedjor, gnisslande, skrämmande. Vinden får trädet utanför fönstrets grenar att slå mot rutan. Och så rasslandet, gnisslandet! Som en ängslig själs sorgliga melodier och klaganden. För henne var ljudet så högt men varför vaknar inte Markus av det?
Ljudet tystnar hastigt! En ensam duva flyger utanför fönstret. Hon försöker fumla bort det ur sina tankar och hoppas att det bara var hennes inbillning. Hon faller tungt ner i nattens dvala igen.

På morgonen vid frukost är alla knäpptysta. Ingen säger någonting, Tuggar bara tyst sina mackor, som i trans. De plockar av bordet, fortfarande utan ett ljud. Men när hon sitter ensam med Anna kan hon inte hålla sig längre.
– Jo…, säger hon. Du hörde inget särskilt inatt, typ…
- Rasslanden? Gnisslanden? Som kedjor mot ett ihåligt trägolv?
Anna visste! Hon hade också hört det! Vilken lättnad, hon var inte galen! Hon kunde nästan krama om Anna, så bra kändes det. Men hon tog sitt förnuft till fånga och försökte bli allvarlig. För var kom ljuden ifrån?
– Var tror du att de kommer ifrån? Hon tittar på Anna med en skräckslagen och frågande min.
– Vinden, antagligen. Vet du någonting? Det är ju trots allt din farmors gamla hus.
Therese börjar fundera. Hon har aldrig hört någonting om sin farfar. Tänk om han dog här och att hans själv spökar om nätterna. Men hon tror inte på spöken och liv efter döden så det kan det, enligt henne, inte vara. Men vad är det då?
– Nej, jag kan inte minnas något om det.
Anna tittar lite missnöjt ner i golvet.
– Nähä, säger hon och tittar ut genom fönstret. Det hade redan börjar mörkna. Anna kikade mot det stora vägguret.
- Therese, när skulle killarna komma hem?
– Jag vet inte, de kommer nog när som helst.
– Du… Jag tycker att vi ska gå upp på vinden och se vad vi hittar.
Therese kvicknar snabbt till.
- Men… Vad tror du att vi ska hitta egentligen?
– Inte vet jag. Men du får gå upp! Det är ditt hus!
– Ehm… Jaha. Hon kliade sig nervöst längs armen.

Hon står nedanför trappan. Rädslan får hennes panna att blänkas av svettdroppar. Anna står bakom henne med en lite kaxig min som förmedlar ”Men gå då!”. Det ger Therese ett litet sting av ilska inom sig. Hon ska allt visa henne.
Hon tar sitt första steg uppför trappan. Den knarrar skräckinjagande och tankarna av vad hon kanske kommer att se däruppe får hennes ångest att växa. Ett steg till. Hennes hand om greppar tag om trappräcket så hårt så att fingrarna svider och blir helt vita. Ett steg till. Inte alls långt kvar nu. Hennes fötter blir tyngre och tyngre för varje steg. Nu är hon nästan uppe vid vindsdörren. Hon andas djupa andetag, försöker kväva rädslan med luft. Men den har bitit sig fast inuti hennes kropp. Hon står framför dörren. Det känns som en mil ner för trappan, ner till tryggheten och flykten. Hon...