En lyckobringande trappa

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

En lyckobringande trappa
Lise joggar genom stadsparken. Åh, Nu syns det att det är vår! Hon ser ut över den gröna parken. Trädens knoppar var inte riktigt knoppar längre utan små klorofyllgröna blad. Lise bestämmer sig för att börja jogga tillbaka hem när hon ser att biblioteksklockan visar 8.20, bäst att ta den snabba vägen hem också. Hon joggar mot den långa bibliotekstrappan som ser ut att ha 1000 trappsteg. Mitt i trappan snubblar Lise och voltar ner för resten av trappstegen. Trappans hårda sten slår mot hennes huvud. Lise hör ”Shit!” och snabba fotsteg. ”Guuud vad pinsamt och fyf*n vad ont jag har i huvudet!” Lise känner på sitt huvud för att sedan avgöra om hon har fått något jack. Jacket var inte svårt att hitta hon kände hur det blev blött om handen och kollade på den. Blod.
– Men shit, hur gick det egentligen!? Säger en ung mansröst.
Lise kollar upp mot en kille som ser ut att vara i 20-årsåldern. Han såg bra ut, gyllenbrunt, lite halvlångt hår och vänliga ögon. Lise kollar sig omkring och svarar så lugnt hon kan:
- Ehhh, jaaa det gick ganska dåligt, jag blöder, men.. men jag är okej.. tror jag. Istället för att låta lugn så lät Lise heltöntig. Den snygga killen ser bekymrad ut och kollar sig omkring, kollar på Lise igen och säger:
- Ska jag ringa en ambulans? vart blöder du? Har du slagit i huvudet?
Han sätter sig ner på huk och lägger sin hand om Lises arm. Lise vet inte vad hon ska svara, hon skäms och vill bara sjunka genom marken, eller tuppa av.
– Jag vet inte, hehe… Säger Lise och ler blygt mot honom. Hon försöker ställa sig upp men oj vad det blev suddigt, Lise tappar balansen men han tar tag i henne.
Lise heter jag och nu sitter jag och väntar på att bli sydd i huvudet. Jonas som hjälpte mig hit sitter ute i väntrummet, vilken hjälte. Jag känner mig totalförälskad i honom. Typ som kärlek vid första ögonkastet, fast inte riktigt. Han sa att han skulle skjutsa mig till sjukhuset och hjälpte mig till hans bil. Jag vet, man åker inte med främlingar hur som helst men jag kunde se det på honom. Han var ingen våldtäktsman, pedofil eller nekrofil det visste jag. Han såg ut som Fredrik, nej det gjorde han inte, men jag såg Fredriks snällhet i hans ögon och därmed visste jag att han inte ville mig något ont. Hur ska jag komma ur det här då, det känns som att jag är skyldig honom något för att han varit så snäll och hjälpt mig hit. En flirt tänker jag definitivt lägga in, bara han inte är över 25! Jag är ju bara 19 år. Helt otroligt! Jag träffar inte killar på krogen eller fester, nej jag träffar dem med ett blödande sår i huvudet nedanför bibliotekstrappan. Jonas var mycket snyggare än mitt ex Fredrik. Killen som hade dumpat mig en vecka innan jag fyllde år. Han var inte kär i mig längre, utan i en annan ”brud” som hette Denise. Jag hatar honom nu, jag har kommit över honom, men jag hatar honom ändå. Det låter ju inte så logiskt men det är så det är just nu.
Sköterskan kommer in i det lilla sjukhusrummet.
– Hej, Pernilla heter jag! Hur mår du? Läkaren ser vänligt på mig.
– Jag mår toppen! Förutom såret i huvudet och några blåmärken då. Pernilla skrattar och ler mot mig. Jag ler glatt tillbaks och det smärtar till i huvudet.
– Skriver du ut lite smärtstillande också? Jag tror jag ska på dejt idag! Säger jag och fnissar, jag känner mig nästan full, vad sitter jag och säger till läkaren!? Men tänk om det är sant då, tänk om jag faktiskt har en dejt med Jonas idag, då behöver jag nog lite smärtstillande.
Jag går sakta ut i väntrummet. Hjälp, där sitter han. Herregud vad snygg han är.
– Hur mår du? Frågar han. Jag ler och säger kanske lite för obekymrat att jag mår bra.
– Innan jag skjutsar hem dig vill jag ha ditt nummer sötnos. Säger Jonas och lägger handen lätt på min rygg när vi går ut från akuten.
– Haha! Det ska du få också. Säger jag snällt. Det känns som vi känner varandra redan. Så här lätt ha...