Sokrates och Platon

3 röster
10178 visningar
uppladdat: 2008-03-20
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
”Början är den viktigaste delen av arbetet.”

- Platon

Antikens Grekland var inget enat land utan bestod av flera stadsstater, men språket och den gemensamma kulturen band samman folket, som var mycket stolt över sin mytologi, teater, idrott, sitt förnuft och sin demokrati (demos = folk, kratein = styrelse). Aten var den största stadsstaten där diktaturen avskaffades under bara några århundraden. Därefter var det de fria vuxna männen som regelbundet samlades och träffade beslut i de viktiga frågorna. Det skedde stora förändringar.

På 400-talet f.Kr. strävade man efter rättvisa: ämbetsmännen utsågs med lottens hjälp för att förebygga att rika köpte röster. Dessutom valdes det tio ämbetsmän inom varje område för att undvika oförmåga. Undervisningen var viktig, liksom militärutbildningen i Sparta. Pojkarna gick i skolan när de fyllde sju år och lärde sig läsa och skriva, studerade civilisation och musik var också ett ämne. Dagarna började med brottning som ett tecken på att man insåg hur viktig den fysiska hälsan var, att en frisk själ hör till en frisk kropp. Avsikten att bygga en idyllisk värld, frågor och tänkande, längtan efter svar och kunskap dominerade när den grekiska filosofins klassiska epok började med Sokrates, som är grundaren av den autonoma filosofiska etiken.

Sokrates var född 470 f.Kr. i en medelklass familj nära Aten. Han far var skulptör och hans mor var barnmorska, vilket framkallade en idé hos honom om att förlossa kunskap så som kvinnor ger liv åt barn. Han tyckte att man bär alla kunskaper inom sig men att man behöver hjälp, att ställa de rätta frågorna nämligen, att föda fram dem. Den metoden kallade han för förlossningskonst.

Han tillbringade mycket tid bland barn och ungdomar, vilka han alltid höll ett vaksamt öga på, och såg framtiden i. Så beskrev han dem: ”Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoritet, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare. Dock tyckte han att det var helt naturligt och barn behövde bara lära sig: ”Av naturen härmar barnen sina föräldrar, trots deras försök att lära dem bra uppförande.” Hans filosofi visar stor kärlek, tålamod och förståelse mot människorna och kännedom om livet.

”Jag kan inte lära någon något, jag kan bara få dem att tänka”, förklarade han och ställde frågor till sina lärjungar utan att framföra definitioner själv och fick dem att tänka själva. Han startade ingen skola utan talade med folk på gatan och hjälpte sina åhörare att inse moraliska sanningar. Undervisningen handlade inte om olika kunskaper bara: ”Den som vet vad som är gott, kommer också att göra det goda”, sa han och menade att ingen begår synd avsiktligt och dygden också kan läras, liksom barnen inte är dåliga när de uppför sig dåligt, de behöver bara lära sig. ”Det enda goda är kunskap och det enda onda är okunnighet.”

Han filosoferade i konversationer, vilka slutade med att både han och hans samtalspartner insåg att de inte kunde svara på den ställda frågan. ”Jag vet att jag ingenting vet” - så betonade han sin ovetande till slut. ”Jag vet att jag vet att jag ingenting vet”, sa han å andra sidan och påstod därmed att han visste mer än de andra, som trodde att de visste mycket men det visade sig att de hade fel, alltså ”Klokast är den som vet att han ingenting vet”. Sokrates slutsats kunde låta så här: ”Äkta visdom kommer till oss när vi inser hur lite vi förstår om livet, oss själva, och världen runt oss.”

Ett liv utan diskussion är ovärdigt människan, tyckte han och var alltid beredd att använda sig av sin egendomliga ironi i debatter, då han lyssnade till sin motståndare först, lovprisade honom och framställde sig underlägsen, vilket fick motparten att framföra sina synpunkter alldeles för självsäkert. Sedan kunde Sokrates lätt övervinna dessa åsikter. Hans andra fälla var att övertala sin opponent att motsäga sig själv.

Ingenting är att föredra framför rättvisa, påstod han och argumenterade med lugna och kloka ord, utan minsta vrede mot de falska anklagelserna 399 f.Kr. Hans försvarstal har skrivits ner av hans lärjunge Platon och meddelar följande budskap: man skall nöja sig med så mycket man behöver för att kunna leva och man skall ägna sin tid och kraft, som blir över, till att förbättra sig själv och samhället. Tyvärr uppskattades inte hans välvilja och vishet och han blev dömd till döden. Han accepterade domen, som inte kunde förstöra hans sinnesro. Trots att han kunde ha flytt valde han att stanna och inte bryta mot lagen. Han tyckte att det var bättre att genomlida orättvisa än att begå den. För döden var han inte rädd eftersom det som följer, kan inte vara något dåligt: man slutar existera och känna eller själen flyttar till en annan värld, där den träffar de andra döda, menade han.

Platon föddes 427 f.Kr i Aten i en förnäm familj och det var han som såg till att hans läromästares filosofi inte försvann då han skrev ner deras dialoger. På 380-talet f.Kr. grundade han Akademin, där de viktigaste ämnena var matematik och astronomi. Han var lärare till den unge tyrannen, Dionysios II. på Sicilien och försökte realisera sina teorier om den ideala statsorganisationen, vilket han dock inte lyckades med.

Han var en objektiv idealist som trodde på en idévärld, en andlig värld, där de eviga värdena finns, och en sinnevärld, världen omkring oss, som är verklig när den är en del av idévärlden. Enligt hans föreställningar skulle själen återvända till idévärlden efter livet och återfödas igen, och dessa tankar utvecklade han grottliknelsen i sitt mest kända verk, Staten, som är en dialog.

I Staten beskriver Platon det idylliska systemet som bygger på förnuft (”Ingen lag eller förordning är mäktigare än förståelsen.”) och samarbete (”Egoism är ett uttryck av att människor fundamentalt har missförstått vad det betyder att vara människa.”). Människan betraktas som samhällsmedborgare, som inte existerar enbart för sin egen skull utan är en del av samhället, dess mest naturliga form är stadsstaten.

Han tycker att själen består av tre delar: förnufts-, vilje- och driftsdelen, vilka motsvarar tre dygder: vishet, mod och måttfullhet. Rättrådighet är den förnämsta dygden, som betyder att man behärskar sin vilja och sitt begär med hjälp av sitt förnuft.

Efter en 40-årig statlig utbildning, som alla, d.v.s. rika och fattiga, kvinnor och män kan delta i, ska förmågorna bestämma vilka samhällsklasser människor delas i och vilka funktioner de får i samhället. De visa blir filosofer, väktare, och ska styra staten med förnuft, men får inte leva något lyxigt liv. De lever som en stor familj och de bästa männen och kvinnorna får barn med varandra, och alla barn är gemensamma. De barn, som inte är tillräckligt bra, nedflyttas till de andra klasserna, medan missbildade barn dödas. De modiga blir soldater, som ska försvara staten med stark vilja, och de måttfulla blir näringsidkare, bönder och hantverkare, som ska ta hand om produktionen med begär.

Rättvisans idé visar sig i att det ställs jämlikhet mellan kvinnor och män, att alla får tillgång till utbildning, som är anpassad till de olika åldersgrupperna: ”Rättvisa är att ha och att göra vad som är ens eget.” Syftet med den märkvärdiga, samtidigt logiska värderingen är att man ska hamna på rätta platsen i samhället och ägna sig åt det som man är bäst lämpad för: ”Arbetsfördelningen måste ske efter kunskap och skicklighet, inte efter kön. Visar en kvinna att hon kan styra ett samhälle, så låt henne göra det. Visar en man att han bara duger till att diska tallrikar, så låt hono...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Sokrates och Platon

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2008-03-20]   Sokrates och Platon
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=9502 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×