Skandaler i katolska kyrkan

1 röster
8369 visningar
uppladdat: 2008-04-02
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Kristendom är värdens största religion, och har haft ett enormt inflytande på världshistorien ändå sedan Kejsare Konstantinius gav kristendom sitt stöd i början av 300 talet. Eftersom jag är intresserad av både historia och religion, och eftersom dem flesta människor gillar att läsa om skandaler (även jag) så valde jag detta ämne.

Katolska kyrkan är den del av kristendom som betrakta biskopen av Rom, vanligen kallad Påven, som kristendoms ledare och Guds representant på jorden. Man menar att Jesus valde Petrus som sin efterträdare, och att Petrus blev Roms första biskop. Dessa anspråk är mycket tvivelaktiga, och påvedömet i sig är den främsta anledning till att kristendom splittrades. Vad gäller skandaler, har de flesta handlat om olika påvars minst sagt okristet sätt att leva och styra kyrkan. Jag har valt ut ett antal skandaler, att skriva om alla skulle fylla många böcker.

LIKSYNODEN
Fram till 700 talet hade de östromerska kejsare stor inflytande över Rom och påvarna. När detta inflytande minskade och sedan försvann tilltog skandalerna kring påvarna.

Formosus var född 816 i Rom och dog 4 april 896. Han blev påve 6 oktober 891, och hans
pontifikat varade under det s.k. saeculum obscurum (det mörka århundradet), då påvedömet i hög grad var beroende av olika världsliga makthavare. Trots att Formosus hade styrt kyrkan på ett exemplariskt vis och själv levt som asket, hade han skaffat sig flera svurna fiender.
En av dessa var efterträdaren Stefan 7:e, som nio månader efter Formosus död lät gräva upp hans lik, klä det i full påvlig skrud och ställa det inför rätta. Under den s.k. liksynoden i januari 897 anklagade Stefan den döde Formosus för mened och för att ha usurperat påvetronen. Den döde Formosus avkläddes skruden, de tre fingrarna på hans högra hand, med vilka han hade välsignat, höggs av och liket kastades i Tibern. Folket i Rom revolterade dock mot Stefan, och han spärrades in i fängelse, där han i augusti 897 stryptes. Formosus rehabiliterades, och hans kropp begravdes i Peterskyrkan.

PORNOKRATIN
Marozia, född c:a 890, död någon gång mellan 932 och 937, gavs titeln senator över Rom av påven Johannes X. Hon var dotter till den romerske konsuln Theophylact och Theodora. Theodora var Roms verkliga maktfaktor. Liutprand (italiensk historiker och biskop av Cremona) beskrev henne som en skamlös hora som styrde Rom som en man.
Edward Gibbon skrev: ”Inflytandet hos två prostituerade systrar, Marozia och Theodora, grundades på deras skönhet och rikedom, deras politiska och amorösa intriger. Den mest energiska av deras älskare belönades med den romerska mitran, och deras styre kan ha lett till mörkare tider än myten om den kvinnliga påven” (påve Johanna). Marozias oäkta son, sonson, och sonsonson - en sällsynt genealogi- placerades alla i påvestolen. Theodora var moder till Marozia, inte syster som Gibbon skriver.

Från denna beskrivning kom termen pornokrati att beteckna Theodoras och dottern Marozias effektiva styre av Rom genom sina manliga ersättare. Marozia utpekades som Sergio den 3:e älskarinna, och var gift med först Alberic 1, hertig av Spoleto (död 926), sedan Guido av Toscana (död 929) och därefter med Hugh av Arles, som valdes till kung av Italien 924. De två senare var halvbröder. Marozias son Alberic 2:e ledde oppositionen för att störta hennes och Hughs styre. Efter att ha avsatt dem 932, vid själva bröllopsceremonin, kastade han sin mor i fängelse på livstid. Hugh flydde.

Den främsta historiska källa till vad vi vet om pornokratin är Liber Pontificalis (bok med levnadsbeskrivningar över de romerska påvarna) författad av abboten Anastasius, som var påvlig bibliotekarie i Rom. Anastasius dog 886. Hans dokumentation omfattar påvarna från Nikolaus 1:e död 867, och anger att Marozia och Sergius 3:e var föräldrar till Johannes 11:e, vars pontifikat utmärkte huset Theophylactus maktposition. Av Johannes 10:e fick hon de extraordinära titlarna senatrix och patricia, men trots detta lät hon lönnmörda honom 928. Med maken Alberic I, var hon mor till Alberic II, hertig av Spoleto och romarnas prins, som utsåg påvar under åren 932-954. Alberic var far till Octavian som blev påven Johannes 12:e. Även påven Johannes den19:e var hennes ättling. Pornokratin varade i 60 år mellan 904 och 964, och upphörde när Johannes den 12:e mördades.

Johannes 12:e, född cirka 937 i Rom, död 14 maj 964, var påve 16 December 955 – 14 maj 964. Han var Alberics son, och som sextonåring hans efterträdare som patricier av Rom. Somliga menar att han var arton då han dog, men det innebär att han bara skulle ha varit elva år då han blev påve.
Det har påståtts att det påvliga palatset under hans tid blev en plats för rummel och dryckeslag och orgier. När han råkade i strid med kung Berengar den 2:e bad han den tyske kejsaren Otto 1:e om hjälp. Den 2 februari 962 kröntes Otto till tysk-romersk kejsare, och tio dagar senare blev Otto garant för påvestolens självständighet.
När kejsaren lämnat Rom och återerövrat territoriet från Berengar, blev Johannes orolig över den tyske kejsarens makt och tog kontakt med magyarerna och Bysans för att förena sig mot Otto. Men i november 963 återvände Otto till Rom, kallade ihop en synod som utnämnde Leo 8:e till ny Påve. När Otto sedan lämnade Rom utbröt inbördeskrig mellan Johannes XII:s och Leo VIII:s anhängare. Innan Otto kunde återvända till Rom ännu en gång avled Johannes 12:e 964, på vilket sätt är inte helt klart det mest troliga är att han blev mördad.

BENEDICTUS IX, PÅVE 3 GÅNGER
Benedictus IX, född c:a 1005, död okänt, var påve under tre perioder; 21 oktober 1032 – september 1044, 10 mars- 1 maj 1045 och 8 november 1047 – 16 juli 1048.
Han var brorson till Benedictus VIII och Johannes XIX. Det sägs att han inte var mer än 11-12 år då han blev påve, medan andra källor menar att han var c:a 18-20 år. I vilket fall som helst är han en av de yngsta påvarna genom tiderna.
Han var mindre lämpad som påve och ersattes 1044 av Silvester III, som ibland betraktas som en motpåve. Benedictus styrkor återtog hans maktposition i april samma år. I september avgick han, troligtvis då han ville gifta sig, och sålde positionen som påve för 650 kg guld till prästen Johannes Gratianus som i maj 1045 blev Gregorius XI. Dock ångrade sig Benedictus och återtog tronen 1045 och förblev där fram till juli 1046 då kejsaren Henry III ingrep. Även Silvester gjorde anspråk på påvedömet. Konciliet i Sutri beslutade att frånta Benedictus och Silvester makten, och Gregorius uppmanades att avgå. Den tyske biskopen Suidger blev krönt till påve Clemens II. Detta godtog inte Benedictus och då Clemens dog i oktober1047 intog Benedictus påvedömet men fördrevs juli 1048, och Poppo blev påve med namn Damasus II.
Benedictus anklagades för simoni (att ha köpt ämbetet för pengar) och blev exkommunicerad (bannlyst). Det är oklart vad som hände honom sedan, och hans dödsdatum är okänt.
Damasus II hann bara vara påve i lite drygt 3 veckor, och det har gått rykten om att han blev förgiftad av någon inom kyrkan, men det är svårt att veta helt säkert så långt efteråt. Dock så ska man inte glömma att det inte finns någon rök utan eld.



INNOCENTIUS II
Innocentius II var påve 14 februari 1130–24 september 1143. Han valdes 14 februari 1130 av en minoritet bland kardinalerna till påve, under det att majoriteten valde Pietro Pierleoni, som antog namnet Anacletus II. Innocentius måste fly från sin motståndare till Frankrike och erkändes där samt i England och Tyskland. Kung Lothar återförde Innocentius till Rom 1133, men efter den tyske konungens avtåg måste han fly till Pisa, där han fick en synod (kyrkomötet) att bannlysa sin motståndare. 1137 tågade Lothar till Italien på nyttoch fördrev Anacletus. Sedan denne 1138 avlidit och hans efterträdare Viktor IV abdikerat blev Innocentius allmänt erkänd som påve. Den andra Laterankoncilliet (kyrkomöte som hölls i Lateranpalatset i Rom) år 1139 bannlyste Anacletus och dennes anhängare fördrevs från Italien.

INKVISITIONEN
Inkvisitionen var katolska kyrkans egen speciellt inrättade domstol, som alltsedan början av 1200-talet hade ensamrätt på att agera mot alla som handlade eller trodde i strid mot kyrkans läror. Denna domstol hade utomordentliga befogenheter att döma över såväl handlingar som avsikter. De som oftast fick i uppdrag av påven att verka som inkvisitorer var de så kallade mendikanterna dvs. dominikaner och fransiskaner. Dessa inkvisitorer hade en helt självständig ställning direkt under påven och kunde agera helt utan hänsyn till biskoparna i det stift där de verkade. De var även befriade från det lydnadslöfte de hade till abboten i det kloster de tillhörde. De hade rätten att påkalla handräckning från den världsliga makten. Inkvisitionen bestod av ett flertal ämbetsmän som på olika sätt bistod inkvisitorn. Det fanns delegater som skötte förundersökningar och andra formaliteter; socius – inkvisitorns personliga rådgivare och medhjälpare; vakter; fängelsebesökare och hemliga agenter samt notarier som omsorgsfullt insamlade bevis och arkiverade dessa för framtida bruk. Inkvisitionen disponerade ofta över egna byggnader med fängelser, förhörsrum, arkiv och bostäder. De fick antingen en fast årlig summa pengar till sitt underhåll eller vanligen en procentuell andel av den egendom som konfiskerats från dömda kättare. Naturligtvis kunde detta leda till missbruk då det var mera lönsam att falla än att fria! Vanligtvis var ett dussin rådmän närvarande vid ett förhör men deras roll var rent formell eftersom inkvisitorn inte var bunden att följa deras råd. Även en representant från biskopen var närvarande även om inte alltid biskop och inkvisitor samarbetade. Det fanns två olika inkvisitioner, det italienska som stod rakt under påven och den spanska som var mer fristående och löd under sig själv och den spanska kungamakten.

Hur inkvisitionen uppstod:
Alltsedan apostlarnas tid har viljan att själv välja (val på grekiska heter hairesis som sedan blev heresi, kätteri) i frågor om tro och läror funnits och utgjort ett gnagande problem för kristendomen. Redan under Augustinus av Hippos tid på 400-talen kunde man räkna upp till inte mindre än 88 olika heresier. Dessa heretiker var främst enskilda intellektuella eller envetna pöbelshetsare, och kyrkans gensvar var mycket begränsat. Dock växte kätteriproblemet markant under 1100-talet och därmed även kyrkans motstånd.
Under 1100-talet började hela områden i södra Europa att visa tendens att antingen vilja rena kyrkan (valdenser) eller som katarrerna ställa upp nya alternativ till den etablerade kyrkan. Alla sådana rörelser förföljdes av såväl världsliga myndigheter som av biskopsämbeterna.
Påven Alexander III föreslog mot slutet av 1100-talet att man skulle utse ämbetsmän som skulle ägna sig att spåra upp och eliminera kätteri. Han uppmanade även världsliga furstar att bistå inkvisitionen. 1179 utlyser han ett korståg mot de franska katarrerna men detta visade sig vara ett misslyckat projekt. Hans efterträdare Lucius III utfärdade 1184 ett dekret som löd att biskoparna skulle vidta åtgärder mot sådana heretiker som katarer, humillianter, valdenser och arnoldister (som följde Arnold av Brescia som ansåg att kristna skulle bikta sig för varandra och inte nödvändigtvis för en präst och att påven borde avsäga sig all materiell makt). Dekretet fastställde biskoparnas inkvistionsrätt och att om någon överbevisades för kätteri skulle denne överlämnas till den världsliga makten för bestraffning. Dock var inte dödsstraffet inte officiellt även om medeltida kättare hade brännts på bål alltsedan tidigt 1000-tal.
Nästa påve Innocentius III vidareutvecklade och skärpte kyrkans inställning mot kätteri. Han var den första påve som betecknade kätteri som förräderi. Eftersom katarrerna hade spritt sig över hela Frankrike och Italien och det var svårt att väcka de lokala biskoparnas intresse för att kväva deras läror dirigerade Innocetius III Cistercienser till Midi-området i Frankrike men de gjorde föga nytta. I stället skickade han dit andra som bättre ägnade sig åt predikan och själavård bl.a. Dominikus – dominikanordens grundare.
När Albigenserna i södra Frankrike ändå ökade i antal beslöt påven att använda vapenmakt mot dem. Han satte 1208 igång ett korståg mot dem och detta "krig" räknas som det första verkliga kriget mellan bekännare av den kristna läran. Påven fick i detta krig bistånd av den franske kungen Ludvig VIII vars trupper lyckades bryta ned allt motstånd. 1226 utfärdade den franske kungen en förordning om att kyrkan skulle döma kättare och den franska rättvisan skulle verkställa straffen. Det var först under påven Gregorius som inkvisitionen fick sin slutgiltiga utformning som kyrklig institution. Till redskap för inkvisitionen använde påven med förkärlek de nya tiggarmunkordnarna, dominikaner och fransiskaner. Den absoluta sista handen lades på inkvisitionen när Innocentius IV 1252 visade överseende med dess användande av tortyr.

Inkvisitionens mål och fiender:
Inkvisitionens främsta mål var som jag tidigare nämnde att tillintetgöra alla de kättarsekter som stred mot kyrkans läror. Dessa var speciellt katarrerna och valdenserna. Dessa sekter var talrika och utbredda i en region kring Alperna och Pyrenéerna från norra Italien och över Schweiz, de södra delarna av Tyskland och Frankrike samt norra Spanien. Inkvisitionen kämpade även mot alla slags häxor och andra personer som ansågs ha någon slags ockult intresse eller praktisering. Man skulle kunna säga att att de förföljde alla som på något sätt var oliktänkande.
Katarrernas lära var att det fanns två gudar, en ond och en god. Den goda skapade den goda andevärlden och den onde skapade och styr nu den materiella världen, den onda världen.
Den onda guden har fängslat själen i människokroppen och döden leder enbart till att själen flyttas till en annan kropp. Om man lyckas komma ur detta olyckliga kretslopp kan få frälsning och komma till Gud. Katarrerna förkastade inkarnationen och alla sakrament utom dopet eftersom de helt skiljde på ande och materia. Dopet hade dock Kristus själv instiftat menade de.
Den andra stora gruppen kättare var Valdenserna som ansåg att man skulle följa Kristi
föredöme och leva ett enkelt liv i fattigdom och predikande. De menade även att påven skulle avsäga sig sin världsliga makt. Valdenserna förbjöds 1181 att träffas och predika. Detta svarade med att de predikade allt ivrigare och snart skickade påven den heliga inkvisitionen efter dem. Valdenserna började organisera sin egen kyrka med egna biskopar, präster och diakoner mm. Valdenserna förkastade det katolska prästerskapet som medlare mellan gud och människorna och hade en frigjord förkunnelse av bibeln, vem som helst kunde göra detta. Lika var det med de få sakrament som de hade tagit till sig (bikt och nattvard), det kunde vem som helst praktisera. Nattvard delades ändå bara ut en gång om året.
På 1400-talet tycks det att valdenserna skulle ha radikaliserats och skulle ha förkastat hela den enligt dem "onödiga" yttre delen av kyrkan så som kyrkobyggnaden, altaren och vigvatten mm. Valdenserna anklagades ibland för att ha varit djävulsdyrkare men detta är dock fel och bara ett förtal från katolicismen.
Inkvisitionen i Spanien:


Tortyr vid inkvisitionens förhör.

Den spanska inkvisitionen är en av de mest beryktade och var mest omfattande under ledning av storinkvisitorn Tomas de Torequemadas 1483-98. Enligt dåtidens dokument bodde det 200 000 judar i Spanien under den tiden. Modernare skattningar, till exempel Henry Kamen i "The Spanish Inquisition" anger 80 000. Drottning Isabella och hennes make Ferdinand såg till att en tredjedel av dessa dödades under tortyr, en tredjedel omvändes till katoliker och ett stort antal flydde landet. Uppgifterna om antalet som emigrerat varierar stort mellan 40 000 (Henry Kamen, modern skattning), 300 000 (Isaac Abravanel 1437-1508) och 800 000 (Juan de Mariana 1536-1624). Emigrationen gick huvudsakligen till Portugal där judarna utsattes för ny inkvisitionsvåg från 1497 samt till Marocko. Det finns dokument om att en stor del av Columbus besättning bestod av just judar under hans första upptäcktsresa till Amerika år 1492.
Som följd av utvisningen och dödandet av det judiska folket i Spanien gick landet tillbaka ekonomiskt, kulturellt och intellektuellt. Detta med tanke på att de flesta judarna antingen var bankirer, köpmän eller läkare och var viktiga i samhället. Hur många judar som levde där under den tiden är oklart men i vilket fall som helst så var det väldigt många oskyldiga som fick sätta livet till bara för att dem inte trodde på katolicismen och det är helt absurt att man helgonförklarar dem påvarna som levde under den tiden.

Varför var inkvisitionen en skandal? Därför att det handlade mest om pengar och makt. Om människor fick tänka själv och tolka bibeln själva (vanliga människor kunde inte läsa bibeln därför att den inte fick översättas från latin till levande språk), riskerade den katolska kyrkan att förlora sitt grepp över människor och mycket av sin makt och rikedom. Detta hände sedan i Nordeuropa vid reformationen. Att samla makt och rikedom och samtidigt tortera och döda oliktänkande hade naturligtvis ingenting med Jesu lära att göra, och många har menat att om Jesus hade levt under medeltiden hade Han själv avrättats som obekväm kättare.
JEANNE D''''ARC

Målning från 1400-talets andra hälft.

Jeanne d''''Arc (1412-1431).
Jeanne d''''Arc (även kallad Jungfrun av Orléans), född 6 januari 1412 i Domremy, Lorraine, död 30 maj 1431 i Rouen, är Frankrikes nationalhelgon och nationalhjälte. Hennes festdag inom romersk-katolska kyrkan är den 30 maj.
Jeanne var en enkel bondflicka utan utbildning och kunde varken läsa eller skriva. Vid 13 års ålder sägs hon ha börjat höra himmelska röster, som uppmanade henne till jungfrulighet och slutligen till att rädda fosterlandet från engelsmännen.
Hundraåriga kriget gick mot sitt slut, och nästan hela Frankrike var i engelsmännens våld. Den engelske kungen Henrik V bosatte sig i Paris och gjorde anspråk på den franska tronen i stället för den franske kronprinsen Karl. Vid den tiden besökte Jeanne kronprinsen vid hans hov i Bourges. Man vet inte vad de två talade om, men efter samtalet blev Jeanne den franska härens överbefälhavare. På hennes vita fana lyste i guld den franska liljan och de heliga namnen Jesus och Maria.
När engelsmännen fördrivits från bland annat Orleans och Patay, kunde Karl VII krönas i Reims. Jeanne hade uppnått sitt mål och ville återvända till sin hemby. Kungen övertalade henne dock att ta befälet över en ny armé, som skulle befria Paris. Där blev hon sårad och tillfångatagen av burgunderna. Av dessa blev hon misshandlad och såld till engelsmännen, som under en inkvisitionsprocess dömde henne till döden på bålet för häxkonster och trolldom. Bålet ägde rum i staden Rouen.
1465 fick Karl 7:e domen upphävd av påven Calixtus 3:e. Jeanne d''''Arc helgonförklarades av påven Benedictus 15:e 1920 på årsdagen av sin död. Hon är skyddshelgon för soldater.

Här ser vi hur Kyrkan vände kappan efter vinden. Först ville de behaga de mäktiga engelsmännen genom att döma Jeanne till bålen. Med sedan när kriget gick allt bättre för fransmännen ändrade de sig. Kyrkan har ofta valt att alliera sig med de mäktig hur ond dessa mäktiga än har varit.

ALEXANDER VI BORGIA
Medlem av den förmögna spanska släkten Borgia, levde1431–1503 och blev påve 1492.
Han levde verkligen inte som han lärde, och hade flera älskarinnor (en av dem var gift) och fick ett flertal barn. De mest kända var Lucrezia och Cesare Borgia. Han mutade sig till påve med familjens pengar, och lär ha mördat flera kardinaler för att kunna sälja de lediga posterna till högstbjudande. Han hade en lång och utdragen kamp med reformisten Savonarola som slutade med att Savonarola blev torterad och bränd på bål. Han hade dock ett stort intresse när det gällde kultur och gav Michelangelo i uppdrag att utföra ritningar av den nya Peterskyrkan. Det riktades till och med att Alexander hade sin egen dotter, Lucrezia, som älskarinna och fick barn med henne. Det är kanske inte alls sant, men att många trodde det visa vilket extremt dålig rykte påvestolen hade fått.

AVLATSBREVEN, 1500 talet
Avlat var ett slags intyg om syndarnas förlåtelse eller frihet från bortgörning för synder som man kunde få om man gjort något som främjade kyrkan t ex skänkt pengar till kyrkobygge. Dessa brev kunde hjälpa levande till himmelriket men kunde också hjälpa dom själar som hamnat i skärselden - påstod man. Denna handel med avlatsbrev blev en riktig pengakarusell för kyrkan som tjänade mycket pengar på dessa brev .
Detta förargade en munk vars namn var Martin Luther. Han hade redan blivit bestört under ett besök i Rom där han kunde själv se hur korrumperade staden hade blivit, med till exempel kyrkliga bordeller. 1517 skrev han ner 95 teser mot avlatsbreven och hävdade att människan blir rättfärdig enbart genom tro och inte genom handlingar . Luther verkade i Wittenberg och det var där som den evangeliska (evangelisk-lutherska) reformationen startade. Men Martin Luther var faktiskt inte först utan hade föregåtts av den Tjeckiske teologen Jan Hus som egentligen började med reformationen. Denne gick tyvärr ett tragiskt öde till mötes eftersom han blev bränd på bål som kättare. Men hur kom det sig då att Martin Luther fick husera som han gjorde då? Nja det gick ju inte så bra heller, påven skickade en såkallad bulla (en påvlig skrivelse) där han krävde att Luther skulle ta tillbaka allt han sagt annars så skulle han bli bannlyst. Det hade precis varit kejsar skifte och då hade den nye kejsaren, Karl den 5: e blivit tvungen att lova att ingen skulle dömas utan att ha fått tillfälle att försvara sig så tack vare detta så dröjde det innan bullan fick några konsekvenser. Luther kallades i stället till riksdagen i Worms år 1521. Där fick han chans att ångra vad han sagt, men det gjorde han inte och han blev då dömd till fredlöshet. Men nu hade reformationen redan fått fäste över hela norra Europa mycket tack vare boktryckarkonsten.

JUDEFÖRFÖLJELSER
På 1500-talet var judar hänvisade att bo i getton. Ordet getto är man inte riktigt säker på vart det kommer ifrån. Men enligt historieböcker så kan det eventuellt härledas till det hebreiska ordet ”get” som betyder skilsmässa. (separation mellan judar och ickejudar) Judarna stängdes åter ute från olika yrken. Och till slut fick dom bara handla med begagnade varor och pantbelåning. Pantbelåningen utsatte judarna för ännu ett rykte; att dom var giriga. Men för sjutton gubbar, vad skulle dom leva av? Dom var tvungna att ta det som stod till buds för att kunna köpa sin mat. Och handel med begagnat och pantbelåning var det enda som fanns till buds för dom.
Påven Paulus IV som levde på mitten av 1500 talet var den som bestämde att judar som inte tagit emot Kristus som Messias skulle leva i dessa av kyrkan kontrollerade muromgärdade getton. Gettonas portar stängdes om kvällarna och vaktades av ickejudar. Det var nämligen förbjudet för judar att vistas utanför gettona efter det att dess portar hade stängts. Samma påve tog också åter upp detta ”förbannade” påbud från 1200 talet om att alla judar skulle bära ett gult emblem synligt på klädseln. Och dessutom skulle dom bära spetsiga hattar. Detta för att ickejudar skulle kunna identifiera alla judar. Gettona var egna små samhällen i samhället. Och bakom dess murar fanns skolor synagogor och domstolar. I gettona firade judarna Shabbat varje lördag och alla andra högtider i rätt tid. Judarnas religiösa liv fortsatte; så också katolska kyrkans nit. Katolska präster kom då och då in i gettona och tvingade judarna att höra på när dom missionspredikade. Vad katolska kyrkan och andra antisemitiska kristna tycks har struntat i är att deras frälsare (deras Gud!) och Hans första lärjungar vara judar själva allihopa.


STÖD FÖR RASISMEN OCH FASCISMEN
Pius IX var uttalad anti-demokrat och kallade i officiella tal judarna för "hundar" som sprang runt och "skällde på gatan och förgrep sig på människor överallt". Pius XI hyllade Mussolini som "en man sänt av gudomlig försyn", skrev i Quadragesimo Anno 1931 att alla katolska länder borde införa den fascistiska systemet och skrev tillsammans med Pacelli (senare Pius XII) 1933 under konkordatet mellan Hitlers tyskland och Vatikanstaten.

Utan Pacelli hade inte Hitler kunnat upplösa parlamentet, förbjuda andra partier och bli diktator. Det var Pacelli som övertygade tyska Katolska Centerpartiet att i parlamentet rösta för Hitlers totala makt våren 1933 (för att sedan upplösa partiet) och den enskilda handlingen förändrade allt. Pius XII hyllade också general Franco och det var genom hans vatikan som hundratals krigsförbrytare som Adolf Eichmann, Klaus Barbie och Ante Pavelic efter andra världskriget fick falska röda korsetpass och kunde fly till Buenos Aires utklädda till katolska sändebud. Man kan säga att under Pius XI och XII skrev vatikanen kontrakt med varenda ny fascistisk stat som dök upp. Lyckönskningar och påvliga välsignelser gick ut till var och varannan diktator. Pius XII ordnade Hitlers 50-årskalas (och gratulationerna fortsatte för övrigt fram till dennes död).

Johannes Paulus II hyllade Pinochet. Även långt efter att dennes gärningar blivit kända och fördömts världen över Han drev igenom helgonförklaringen av José Maria Escrivá de Balaguer (ett stort svin enligt min mening).

Johannes Paulus II predikade för aidssjuka afrikaner att det var en synd att använda kondom, var emot kvinnliga präster, gifta präster och homosexuella präster, men arbetade aktivt för att mörklägga katolska prästers pedofili.

Benedictus XVI är en fortsättning på den politiken. Vad beträffar hans påstådda nazism; han säger själv att han på grund av sina katolska studier var undantagen från medlemskap i Hitler Jugend men att han frivilligt gick med för att få ett intyg som gav honom rätten till ett undervisningsavdrag och inget annat. Visst kan man debattera huruvida det gör honom till ett oskyldigt offer eller inte, men det lämnar jag åt andra (jag kunde skriva att det är helt i linje med påvestolens traditioner att stödja diktaturer av rent ekonomiska skäl, men det vore billigt). Ingen kan med absolut säkerhet säga var han då stod ideologiskt, men mycket talar för att det var ett rent ekonomiskt beslut taget av en 14-åring och det är hur som helst inget jag bryr mig särskilt mycket om. Värre är hans inlägg i amerikanska presidentvalet då han gick ut och sa att sådana som John Kerry skulle vägras nattvard eftersom han inte var abortmotståndare.

I det ögonblick Ratzinger blev påve förvandlades allt han säger i religiösa frågor till absolut och ofelbar sanning, medan rena idiotier som att påstå att AC/DCs namn står for "anti-Christ, death to Christ" eller att Beatles är ett hot med kristendomen visar att han helt saknar verklighetsanknytning och är direkt olämplig som ledare för vilken grupp som helst. Under hans tidigare arbete tog han emot ett fall där prästen Marcial Maciel Degollado, grundaren av the Legionaries of Christ, anklagades för sexuella övergrepp på minderåriga av nio tidigare elever. Ratzingers svar var då att gömma undan fallet och kommenterade det endast inofficiellt med att det inte vore genomtänkt att driva något sådant fall mot en man som Maciel Degollado eftersom denne hade lockat så många unga män till präststudier.

I början av 2000-talet kom det slutligen ut att katolska präster systematiskt våldfört sig på barn i sina församlingar. 1000-tals fall uppdagades. Under Johannes Paulus II fick då Ratzinger i Maj 2001 skriva ett hotbrev till samtliga katolska biskopar. Den som på något sätt vittnade om dessa övergrepp skulle straffas eller uteslutas ur kyrkan. Alla eventuella anmälan skulle skickas till Ratzingers dåvarande arbetsplats The Congregation for the Doctrine of the Faith. Ingen fick kontakta rättsväsendet. Detta skulle gälla samtliga övergreppsfall fram till det att brottet var preskriberat. Även om det inte kommer att leda till något åtal är det intressant att Påven faktiskt den 23 april 2005 anmäldes för obstructing justice i ett övergreppsfall i Texas för just detta brev.

Att sådana män ska vara Guds sons ställföreträdande på jorden och leda en dryg milliard är absurt.

...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Skandaler i katolska kyrkan

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2011-03-03

    "det är helt absurt att man helgonförklarar dem påvarna som levde under den tiden." En påve kan ej bli helgonförklarad då det är påven som helgonförklara andra människor?

Källhänvisning

Inactive member [2008-04-02]   Skandaler i katolska kyrkan
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=9535 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×