Trojanska hästen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inte speciell stressad var jag men genom blöt av nervösitet, Svärdet var alldeles glansigt av svettet. Det var mörkt men luften fylldes med små viskningar. Alla var dystra men höll fruktan inombords. Porten hade öppnats och jag kände hur vi sakta började åka framåt i den gigansiska trähästen som vi själva hade byggt.

Oron och fruktan började stiga med hastiga och kraftiga hjärtslag. Nu blev det tyst och jag kunde nästan höra när hjärtat pumpade. Jag började tänka på hur roligt jag har haft det med familjen. Speciellt store brorsan som nu har rest långt bort för att träffa några släktingar med farsan.

Jag saknade plötsligt stunderna då familjen hade samlats samman och pappa berättade urgamla myter om stora krigare. Då jag och brorsan satt med helöppna ögon och som fångade upp rörelserna som pappa gjorde medan han berättade. Men nu hade jag svärdet i handen med alla andra krigare bland mig...

Vi började närma oss slutändan. Genom en lucka på träplankan, som var framför mig, såg jag tre män vid fyrtio års åldern. De var skäggiga men såg väl härdade och pigga ut. De hade långa lansar i ena handen och sköld av silver i den andra handen. I samma ögonblick förstod jag att de var våra fiender. Nu började vi öka tempot, för varje steg jag tog kände jag hur kroppen började bete sig på ett konstigt sätt som om fem kg tungbelastade påsar kröp inombords.

Jag såg ljusstrålarna tränga sig in genom öppningen som alla skulle gå ut genom. Nu sprang en och en ut från trähästen och gick mot attack. Jag kunde höra hur svärden gled ut från locken som de satt i och jag kunde känna smärtan via skriket. Med hävande bröst och svetten rinnande under fårskinnvästen steg jag åt sidan för att sedan ta mig fram.

Det kändes som om hjärtat skulle hoppa ut ur min bröstkorg på grund av all dunkande. Jag började få rysningar på kroppen och plötsligt kände jag en tung handflata på min rygg och en röst som jag inte kände igen sade: "I denna mörka och kalla kväll kommer du att strida tillsammans med gudarna, så visa nu ingen rädsla pojk".

Jag tittade inte bakåt och fortsatte gå mot "helvettets öppning". Hans ord berörde mig verkligen och jag fick mer hopp och kände mig mer i trygghet efter det mannen hade sagt. Nu var det dags... Det första jag ser är hundra tal "fontän" som forsar ut blod från alla sorts vinklar. Jag drar ut svärdet och börjar gå mot anfall. En hemskt känsla var det, att låta svärdet glida in genom köttet och sedan ut igen. Blodet rann som floder.

Efter tre timmar var allt över, vi brände ned husen och grävde ned de döda kropparna i gropar som vi hade grävt. När vi stod vid elden och såg de gamla kläderna förvandlas till aska tyckte jag höra pappas röst i lågorna: "En larv kan inte visa upp sig men det kan en fjäril", i detta sammanhang vill det säga att jag från larv har tagit mig upp till en fjäril...