Pjäsrecension: Brott och Straff av Fjodor Dostojevskij

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”En blodig yxa. Två döda. Tätt i hälarna följer polisen med vittring på vem som utfört de brutala dåden. Kan den unge Raskolnikov överlista dem? Och kommer han att kunna överleva sina egna skuldkänslor?”

Den moderna tolkningen av Fjodor Dostojevskijs roman Brott och Straff, speciellt utarbetad för ungdomar, visas på Backa Teater. Den är ett brutalt mästerverk som blandar skarpa intriger med snitsigt tempo. Redan vid utsidan av ingången blev jag övertygad om att detta skulle bli en föreställning av världsklass. Teaterfoajén skänkte mig ett subtilt inryck av rå, industriell atmosfär som i sin tur gav försmak av föreställningens makalösa hårklyveri.

Centralt för handlingen är den unge Rodja Raskolnikov, en fattig student i en fördömd ryskgöteborgsk värld, som lever på bristningsgränsen till kollaps. Gränserna för moral och samvete suddas ut när han, välmotiverad och bestämd, utför det mord som lägger en enorm skuld på hans axlar. Han gör sig själv genomskinlig och gräver sin egen grav när han försöker att verka oskyldig inför sitt dåd. Samtidigt som Raskolnikov förvärrar sin roll som misstänkt allt mer försöker han stå upp för andra i samhället. Samhället är plågat av både prostitution, fattigdom, knark- och vapenhandel, utnyttjande, och inte minst av brott. I grunden är Raskolnikovs dåd menat som en uppmaning till revolution, men när hans vänner och bekanta får veta sanningen blir han inte bemött med sympati utan med förskräckelse. Omskakad av sin egen verklighet finns det snart ingen utväg kvar - för sitt brott skall han få sitt straff.

Backa teaters version av Brott och Straff är relativt lätt att ta till sig. Det känsloladdade innehållet fastnar direkt och man vill absolut inte lämna sin sittplats innan föreställningens slut. Det är ganska ovanligt att en föreställning på tre timmar inte blir långtråkig efter ett tag, men Brott och Straff klarade detta med råge och lyckades fängsla oss alla från början till slut. Ämnet känns akutellt än idag trots att romanen skrevs för över hundra år sedan. Människor begår brott, kämpar med sina samveten, och vissa får sitt straff. Det är en självklarhet som egentligen är ganska enkel, men samtidigt oerhört komplicerad.

Det imponerande scenbygget är något som självklart måste nämnas. En urban miljö av containrar, parkerade bilar och sopor kombinerat med den ovanligt vida estraden skapar en närliggande biokänsla av älskvärd vräkighet. Det enda negativa med denna typ av scen är distansen. Det krävs att man sitter i mitten för att få bästa möjliga upplevelse. Å andra sidan är fördelen att man kan sitta på olika platser från gång till gång, och på så sätt se föreställningen från helt olika vinklar och perspektiv. Skådespelarna uttnyttjar scenen med skicklig närvaro trots storleken, och är man bara tillräckligt engagerad blir övertygelsen hundraprocentig oavsett placering i lokalen.

I rollen som Rodja Raskolnikov är Joel Kinnaman helt klart slående. Han kokar av begåvning och skapar ett fullkomligt briljant spel mellan sig själv och publiken. Dessutom – att springa runt såpass vårdslöst som han gjorde med flera lager av tjocka kläder på sig är det nog inte som många andra som hade klarat av. Det tål att tänkas på!

Fler aktörer som utmärkte sig var bland annat Ulf Rönnerstrand som porträtterar Rodjas närmaste vän, Razumichin. Lägenhetsscenen där han går från stillastående stum till bestialiskt rasande satte sina spår i trumhinnorna, men även i hans karaktär. Han glänste långt över de andra på den humoristiska sidan (för vem ser inte rolig ut i björndräkt?) och fick mig att skratta upprepade gånger. Men den som fulländade föreställningens realism och dramatik var Mats Blomgren, som spelade poliskommissarie Porfirij. Den snillrika katt-och-råttalek som pågår mellan honom och Raskolnikov är en rysare i sig. Känslan av överlägsenhet och dominans låg alltid hos kommissarien, och man bara väntade på när han till sist skulle komma att avslöja Raskolnikov som mördaren.

Musiken spelar kanske den viktigaste rollen i Brott och Straff. Styckena är noga utvalda efter scen och situation och knyter samman den melankoliska tonen i gammal, rysk folkmusik med den moderna, trashiga ryska undergroundpopen signerad t.A.T.U. Kombinerat med storslaget sceneri blev effekten makalös, och man satt som fastklistrad i stolen. Även mask och kostym återspeglades av rysk kultur, till exempel så var de flesta påpaltade för att visa att de befann sig i ett kallt klimat.

På det hela taget är jag glad över att ha fått se och uppleva Brott och Straff. Det överträffar det mesta i samma genre och är en f...