Jöns Jacob Berzeliius och det peroidiska systemet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sveriges historia består av många berömdheter.
Vi har ABBA, Gustav Vasa, Karolina Klüft, Astrid Lindgren, Anja Persson m.fl.
Men en som många glömmer, en man som förändrade världen, är Jöns Jacob Berzelius.
Många säger att han, Carl Wilhelm Scheele och Carl von Linné hör till Sveriges mest framstående, internationella forskare genom tiderna.

Allting började 20 augusti, år 1779, i Väversunda sörgård som ligger i Östergötland, strax efter Linköping.
Samuel Berzelius och Elisabeth Dorothea Sjösten fick en son som döptes efter sin farfar till Jöns (Jacob) Berzelius. Fadern och modern älskade honom djupt, men hade sällan tid för sin son då bägge slet hårt för at få ihop till ett gott liv.
Så Jöns fick ingen bra uppväxt. Han blev i tidig ålder föräldralös.
Vid fyra års ålder dog hans far, och modern gifte så småningom om sig med en pastor.
Pastorn behandlade Jöns väl och fick honom även intresserad av bibeln. Boken gav ett sådant djupt intryck på pojken att när han läste om hur Abraham offrade Isak för sin tro, försökte Jöns elda upp sin lillasyster men stoppades i sista stunden av en piga.
Modern dog sedan Jöns Hade fyllt sina åtta år, och hans styvfar gifte om sig, så Jöns och hans syster tvingades lämna sitt hem och flytta till en av sina morbröder och hans alkoholiserade hustru. Hon berättade inför alla hennes egna sju barn, att Jacob var en ekonomisk belastning för familjen. Kusinerna såg problemet och blev därför elaka, och Jacob utsattes under en längre tid för trakasserier.
De få stunder som han mådde bra i sitt nya hem var med sin informator Anders, och det var sällan dom spenderade timmarna i hemmet. Redan som tioåring var Jöns intresserad av naturorientering och hans informator likaså, så ofta studerade dom växer och insekter ute i skog och mark.
Så fyllde Jöns tretton år och det var dags för gymnasiet. Närmaste gymnasium fanns i Linköping. Jöns Jacob flyttade därför tillbaka till sina hemtrakter. Men han tvingades delade bostad med ett par av sina kusiner, vilka han avskydde så fruktansvärt sedan den hemska barndom dom utsatt honom för. Därför, efter ett år stod han inte ut längre. Han flyttade och lämnade gymnasiet bakom sig, och mot mat och husrum undervisade han två bondsöner i religion några timmar om dagen, men tvingades även till hårt kroppsarbete. Jöns Jacob fick bo i en dragig potatiskällare, men han var ändå nöjd, han hade gott om fritid och fick därför all tid han behövde för att fortsätta att vistas i skogen, sin favorit plats.
Efter knappt ett år återvände Jöns Jacob sedan till gymnasiet.
Traditionen sa att Jacob skulle utbilda sig till pastor - hans styvfar hade som tidigare nämts varit pastor - men hans intresse låg fortfarande i naturen. Han siktade på att bli läkare - en förutsättning för att få studera naturkunskap.
Till skolan hade det kommit en ny lärare som drömde om att skriva en bok om alla djur i Linköpingstrakten.
För att lättare kunna göra detta, utbildade han ett par elever, bland annat Jöns Jacob, i att skjuta och stoppa upp fåglar. Pojkarna var ofta ute tillsammans och jagade tidigt på mornarna, och det var inte alltid de hann tillbaka i tid till de första lektionerna. De andra lärarna var inte lika intresserade eller engagerade i pojkarnas uppdrag. De vägrade godkänna förseningarna och kallade frånvaron skolk, vilket gav pojkarna hemska betyg.
Jöns Jacob trivdes ändå med livet. Han slapp kusinerna och hade fått många vänner och han hade utvecklat och breddat sina intressen ännu mer. Varje onsdag träffades vännerna för att läsa upp texter de skrivit om de djur dom hittat. Jöns Jacob hade även fortsatt samlat växter och insekter sedan tiden hos morbrorn och mostern och hans samling var nu uppe i 369 olika arter.
Jöns Jacob var även nära kroppsbestraffning och relegering år 1796 då en olycka höll på att inträffa.
Pojkarna hade befunnit sig i ett av skolans klassrum och Jöns Jakob hade plockat upp ett av gevären som dom använde vid jakten. Detta utgick alla ifrån att det var oladdat, och när han riktade det mot en vän så klickade det.
Men när han sedan vände det mot ett av klassrummets fönster och återigen satte fingret mot avtryckaren, avlossade han ett skott som inte bara spräckte rutan utan också många lärares humör. Hade inte magister Hornstedt, läraren i naturalhistoria, ingripit hade vi kanske aldrig fått varit med om Jöns Jakob Berzelius framgång. Magistern hade sett vilken begåvning pojkvaskern Berzelius var, och tack vare bra slutbetyg i naturalhistoria och medelmåttigt i kvarstående ämnen, han hade fått betäckning som ”en yngling av tvetydigt hopp”, kom Berzelius in på universitetet uppsala.
Berzelius skulle alltså arbeta med naturvetenskap, men på den tiden fanns inte yrket naturvetare på listan, så läkare var det närmaste man kunde komma. Därför beslöt sig Berzelius för att studera medicin.
Samtidigt befann sig Berzelius styvbror Christofer på universitetet och båda tyckte att kemi och fysik verkade var intressanta ämnen att läsa. De fick snart tag på begagnade läroböcker i kemi och fysik. Bägge tyckte att detta var väldigt spännande och de nöjde sig heller inte att bara läsa om olika experiment, de provade även på många av experimenten och gjorde egna forskningar. Många av dessa utfördes i en städskrubb i Berzelius hem.
År 1799 startade hans karriär som vetenskapsman, då han arbetade som assistent till brunnsläkaren och medicinalrådet Sven Anders Hedin, i Medevi, där han studerade vattnets hälsobringande effekter.
Efter att år 1801 ha avslutat sina universitetsstudier flyttade Berzelius till Stockholm. Men studierna hade inte varit helt problemfria. Av brist på pengar hade han tvingats avbryta dem ett tag för att arbeta som privatlärare för att sedan återigen ha råd att betala för sina studier.
År 1802 började han som adjunkt utan lön och därefter medicine doktor i medicin och farmaci vid Kirurgiska skolan (nu känd som Karolinska institutet). År 1805 avlade Jacob Berzelius examen som medicine doktor, på en avhandling om elektricitet som medicinsk behandlingsmetod. Impulser till detta hade han fått sommaren 1800 på Medevi. Berzelius hade då också gjort kemiska analyser av Medevis brunnsvatten, vilka resulterade i en uppsats på latin.
Vid 27 års ålder, år 1807, tillträdde han yrket medicine professor i naturvetenskap.
Han hade då tillgång till ett av staten finansierade labaratorium som han också utnyttjade för sin egen forskning, bortsätt från den undervisning han hade där.
Men det som gjorde Berzelius känd utomlands skedde redan år 1801 vid upptäckten av grundämnet ”cerium” som han gjorde tillsammans med bergsmannen Vilhelm Hisinger, och den berömde Martin Heinrich Klaproth, professor i kemi vid universitet i Berlin.
Många lärare och släktingar skulle komma att ångra den agg dom känt mot Jöns Jakob Berzelius.
Mellan åren 1804-1818 gjorde Berzelius också specificerade bestämningar av kemiska föreningars uppbyggnad som ledde fram honom att upptäcka atomviktstabellen. Han kom också på isomeribegreppet som menas med att molekylerna av två eller flera ämnen har samma atomstruktur men ändå olika byggnad, så att Daltons atomteori sedan kom att bli betrodd och accepterad.
Efter att mest ha ägnat sig åt analys av organiska ämnen bytte Berzelius kring 1807-08 inriktning och fokuserade sig på den oorganiska analysen. Experimenterandet var inte ofarligt.
Vid ett tillfälle 1810 råkade Berzelius ut för ett olycksfall, som kunde ha slutat illa; han gjorde ett experiment med knallguld, och råkade använda koncentrerad saltsyra i stället för utspädd. Det blev då en våldsam explosion, och han fick en mängd glassplitter i vänster hand och syran stänkte honom i ögonen. Berzelius kom dock snabbt under vård, men synen var inte säkrad förrän efter en månad i totalt mörker.
År 1808 skrev Berzelius boken "Lärobok i kemien", men som skrevs klart först runt år 1829, och som sedan översattes till fem olika språk och blev ett standardverk flera årtionden framåt. I boken beskrev han metoder för att bestämma föreningsvikterna (atomviktstabellen som nämns ovan), vilket angavs med en förvånande noggrannhet. Hans elektrokemiska teori, det vill säga att varje kemisk förening alltid har en positivt och en negativt laddad del, var långt före sin tid.
När han samma år, 1808, invaldes som ledamot i av ”Kungliga Vetenskapsakademien”(han var även dess ständiga sekreterare från år 1819 och framåt) började hans verkliga vetenskapliga kurva ta fart.
Samma år anställde Berzelius Anna Sundström som hushållerska. Hon deltog även som assistent i hans experiment, och under sina 16 år som hon spenderade i Berzelius hem förvärvade hon betydande kunskaper i kemi. Hon har sedan blivit kallad ”Sveriges första kvinnliga kemist”.
Han var med och stiftade Svenska läkarsällskapet, arbetade framgångsrikt vid Karolinska institutet och moderniserade Naturhistoriska riksmuseet.
Berzelius var väldigt noga med att skriva ner allt han såg och upplevde. Det slog honom att det var väldigt avancerat med de täcken som användes för olika ämnen, föreningar och procedurer. På den tiden skrevs t ex järn med en ring och en pil (♂). Samma tecken står också för planeten mars eller en betäckning för hane. För att göra det ännu svårare så använde en del kemister egna hemliga tecken. Berzelius gjorde även på samma sätt, men berättade även öppet om sitt förslag. Han föreslog att alla ämnen skulle skrivas med bokstäver i stället. Alla grundämnen skulle tecknas med den första, eller de två första, bokstäverna i det latinska namnet. Så som Berzelius föreslog så blev det. Det har underlättat för alla kemister över hela världen. Tack vare detta och atomviktstabellen (periodiska systemet) började Berzelius upptäcka ”luckor” i tabellen. Men han upptäckte även ämnen att fylla igen luckorna med.
Berzelius är även upptäckaren, förutom till grundämnet ”cerium”, till ”selen”, ”litium”, ”kisel” och ”torium”. Vid sitt laboratorium på Riddarholmen var han också den förste att framställa metalliskt ”kalcium” och ”barium” med elektrolys.
År 1818 adlades Jöns Jakob Berzelius och sedan började åren försvinna i snabb takt.
Året efter adlingen arbetade Berzelius som sekreterare på Vetenskapsakademien och hade full kontroll över naturvetenskapens utveckling i hela Europa genom att vara redaktör för sitt Årsberättelse.
Jöns Jakob Berzelius slutade år 1832 vid Karolinska Institutet som en av världens mest kända och framgångsrika män man någonsin upplevt. Många hyllade honom och han kom att betraktas som ”Den svenska kemins fader”.
”Hör! Nya segerrop från arbetsrummet skalla där man i burkars rymd fossilet delat ser med Mästarns silverton Berzelius hörs oss kalla
vi nalkas, lyssna, se och undra mer och mer
Ensam ser du än tillbaka
på den lärdomsban du mätt dock de lärde är din ätt
vetenskapen är din maka.”
År 1835 gifte sig Berzelius. Han hade satt sina vetenskapliga upptäckter och sin forskning före allt annat. Men vid Kevinge gård i Danderyd finns Berzelii ek, som är naturminnesförklarad men numera i ett mycket dåligt skick, en "trädruin". Kevinge ägdes av Gabriel Poppius, ett statråd, vars 24-åriga dotter Elisabeth Johanna ( hon kom att kallas Betty) blev den 56-årige Berzelius hustru. Enligt sägnen sägs det att förlovningen mellan Berzelius och hans 32 år yngre flickvän skedde under den eken. Han blev även friherre strax därefter, vilket sägs ha varit en bröllopsgåva från Kung Carl XIV Johan. Samma år presenterade han det viktiga begreppet katalys, det vill säga den förändring som inträffar i en reaktion genom närvaron av en främmande kropp.
År 1837 valdes han till ledamot av ”Svenska Akademin” och fick stol nr. 5 vilket var en hög position på den tiden. År 1841 fick Berzelius en nationell belöning med en årlig pension på 2000 riksdaler banco, vilket var en stor summa på den tiden. År 1848 den 7 augusti avlider den framgångsrika kemisten. De senaste åren har han tvingats spendera i rullstol då både hans fysiska och intellektuella liv sakta tynat bort.

Efter Berzelius död tog ”Vetenskapsakademien” initiativ till en insamling för att hedra Berzelius minne med en staty. Efter tio år hade de fått ihop tillräckligt med pengar för att ge konstnären Carl Gustaf Qvarnström uppdraget att utforma statyn. Den blev placerad år 1858 i den park i Stockholm, som därefter blivit kallad Berzelii park. Även Linköping har i domkyrkoparken en mindre Berzeliusstaty, men också Berzeliigatan och Berzeliusskolan, vilka är alla uppkallade efter honom.
Vem var då denne berömde man och vad gjorde han egentligen? I grund och botten beskrivs en koncentrerad och munter man som gärna kunde berätta allehanda roliga historier inom den intima vänkretsen. Hela han och hans liv präglades dock av en värdighet och en viss stränghet, men bakom denna stränghet fanns i själen en mycket godhjärtad man. Han blev också upptagen som ledamöter i 94 olika intelektuella sällskap men han hade en positiv syn på livet och uppvisade en förvånande stabilitet och säkerhet. Han var enkel och rättfram i sina omdömen, lättfattlig och kritisk i sitt stora författarskap. Han hade ett litet intresse av att tjäna pengar på sin forskning. Man kan säga att han blev kemins lagstiftare i många år.

Periodiska systemet.
Jöns Jakob Berzelius är ju en av vårt lands mest kända män utan att man tänker på det. Mannen som designade vårt periodiska system.
Det har i många år sätt väldigt annorlunda ut men Berzelius framställde det första som har ytterst få avvikelser från dagens system.
De tidigaste försöken att ordna och gruppera grundämnena gjordes utan någon kunskap om atomernas struktur och uppbyggnad. Den tyske kemisten Johann Wolfgang Döbereiner försökte hitta ett samband mellan olika ämnens atomvikt och deras kemiska egenskaper, och på 1820-talet fann han flera grupper av tre likartade ämnen där ett av ämnena kemiskt var en blandning av de båda andra och hade en atomvikt som låg mitt emellan de båda andras. Han kallade dem för triader. Under flera årtionden betraktas Döbereiners upptäckt som en oväsentlig nyfikenhet, vad vetenskaps historikern Stephen Toulmin kallar för ett "naket faktum", men när nya och riktigare uppgifter om olika ämnens atomvikter kommit fram på 1860-talet intresserade sig flera olika forskare för nya samband mellan atomvikt och kemiska egenskaper. År 1866 ställde den brittiske kemisten John Alexander Reina Newlands upp en tabell med 62 av de då 63 kända grundämnena ordnade efter stigande atomvikt. Tabellen visade att ämnen med liknande egenskaper åter...