Analys och författarporträtt av Herr Arnes penningar, 2005-05-02

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

"Herr Arnes penningar" skrevs av en av svensk litteraturs genom tidernas största författare, Selma Lagerlöf. Jag har härmed för avsikt att analysera boken och berätta lite om författaren i ett författarporträtt. Hur hennes barndom respektive vuxna liv var. När, hur och vad hon skrev och var hon fick sin inspiration ifrån.
Om boken "Herr Arnes penningar" tänker jag först berätta lite om handlingen och sedan ge en analys av språket, genren och budskapet. Vad vill Selma förmedla? Hur gör hon det? Och varför skriver hon om just detta?


Bokpresentation

"Herr Arnes penningar" utspelar sig i 1500-talets Bohuslän, då detta ännu var norskt. På den tid då Johan III regerade över Sverige och Fredrik II av Danmark regerade över Bohuslän
(1. s. 3) Boken tar sin början en på kvällen en februaridag då Torarin "kommer åkande på vägen mot Kungshäll" (1. s. 3) "Herr Arnes penningar" handlar vidare om hur Solberga prästgård i södra Bohuslän plundras av tre män. Alla på gården, utom Elsalill, en fattig flicka som också bodde där, mördades och prästen Arnes kista med silverpenningar, som spåddes "bringa honom hans olycka" (1. s. 7), stals.

Torarin är en fattig "fiskmånglare" (fiskförsäljare), som har ena armen lam och därför inte är fiskare som de flesta andra männen i trakten. Han åker en februarikväll förbi prästgården och blir inbjuden på kvällsmat. Han sitter till bords med alla som bor på gården, däribland: Arne, hans fru, Elsalill och Arnes sondotter som var hennes vän. Prästfrun frågar plötsligt:
"Varför slipar de knivar på Branehög?"
Ingen kan svara och ingen tar heller varslet på fullt allvar. (1. s. 7, 8) När sedan Torarin åkt vidare får han så reda på att varslet var sant. Men då är olyckan redan skedd. Alla utom Elsalill är mördade och penningkistan borta. Elsalill får då följa med till Torarins stuga på Marstrand. Där det är fullt av sjöfolk därför att deras båtar frusit inne.
Väl där sätts Elsalill på att rensa fisk på bryggorna. När hon där berättar vad hon varit med om för de andra, så kommer de tre mördarna; sir Archie, som är de skotska legoknektarnas härförare, och hans vänner sir Reginald och sir Filip fram för att lyssna (1. s.15-18).
Lite senare så får Torarin i en dröm träffa alla de döda, och han berättar att ingen på tinget kunde berätta vilka mördarna var. Herr Arne säger då:
"När inte de levande kan hjälpa oss, måste vi hjälpa oss själva." (1. s. 23, 24)
Herr Arne sänder därmed ut sin sondotter för att visa vilka mördarna är.
Sir Archie börjar nu också att komma på besök till Torarins stuga där Elsalill bor. Till en början gör han detta bara för att "blott dåra och locka" (1. s. 59) henne och han säger att om hon följde med honom till Skottland så skulle han "göra henne till en förnäm borgfru och hon skulle få hundrade tärnor under sig, och hon skulle få dansa i konungens hov". (1. s. 33)
Men efter en tid av att hela tiden vara förföljd av sitt offer (1. s. 30, 35, 45-46) så tänker han:
"Du har förfördelat en jungfru, därför ska du sona mot en annan vad du låtit henne lida. Du ska ta henne till din hustru, och du ska vara så god mot henne, att hon aldrig får känna sorg. Du ska bevara henne med sådan trohet, att du älskar henne mer på sista dagen, som du lever, än på din bröllopsdag." (1. s.50)
Men Elsalill får vid det här laget reda på att sir Archie, sir Reginald och sir Filip är mördarna. Detta efter att Arnes sondotter fullbordat sitt uppdrag, och visat henne vilka mördarna är.
(1. s. 46).
Nu tvingas Elsalill välja mellan sin älskade sir Archie och att ge sin mördade fostersyster ro i sin grav. Elsalill utsätts för ett enormt samvetskval (1. s.46, 47-48, 50-51,53-54) men väljer ändå tillslut att hjälpa sin fostersyster och hon anger mördarna (1. s.56).
När Archie får reda på detta (1. s.60) tar hans känslor för Elsalill dock tvärt slut. Han känner istället hat för henne (1. s.63) och berättar hela historien om hur de först flytt från den svenske kung Johans fängelse, begått brotten på Solberga prästgård och sedan tagit sig över isen till Marstrand, där de blev mottagna och givna kläder av de andra skotska legoknektarna.
(1. s. 61-63)
"Men Elsalill hyste ingen kärlek mer för sir Archie, utan det dödligaste hat, och hon tänkte blott därpå, att han var en ond mördare." (1. s. 64) Så när Archie tog upp Elsalill och höll henne som en sköld framför sig för att komma ut ur det, av knektar, bevakade värdshuset. Då tar Elsalill en knekts spjut och kör in det i sitt eget hjärta för att Archie inte ska undkomma. (1. s. 64) Men det gör han ändå. Fast bara ut till skeppet som ligger infruset i isen. Det ligger även kvar, fastfruset, efter det att isen brutits upp runt de andra båtarna. (1. s. 68) Ända tills det att mördarna grips, genom att de andra skotska legoknektarna får dela på deras silverpenningar istället för att försvara dem (1. s. 72). Och tills det att Elsalills kropp, som sir Archie har tagit med ut till skeppet, förts i land av alla kvinnorna i hela Marstrand (1. s. 73), ligger skeppet kvar. Men så fort alla kvinnorna är i land med Elsalills döda kropp, så bryts genast isen (1. s. 73).


Författarporträtt av Selma Lagerlöf

Barndomen

Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf föddes den 20 november 1858 på släktgården Mårbacka, dåvarande Östra Ämterviks socken, strax söder om Sunne, i Värmland. Hon kom från en prästsläkt och var det femte av sex barn. Hennes föräldrar hette Louise, och var dotter till en rik brukspatron, fadern hette Erik Gustav Lagerlöf, och var löjtnant och godsägare.

Selma föddes låghalt. Ena benet var runt sex centimeter kortare än det andra och när hon var tre och ett halvt år gammal så fick hon så ont i ena benet att hon till slut inte längre kunde gå på det.
Detta gjorde henne till en mycket stillsam flicka som barn. Hon kunde till exempel aldrig vara med och leka, eller när hon blev lite äldre dansa, detta var naturligtvis väldigt jobbigt för henne. Speciella skor fick till och med tillverkas för att hon skulle kunna gå som andra.
När Selma var liten tillbringade hon p.g.a. sitt handikapp mycket tid hos sin farmor där hon fick höra många sagor. Selma lyssnade noga och lade alla till sitt minne. Hon skulle få användning av sagorna längre fram i livet i sitt författarskap.
När Selma var fem år gammal gick dock hennes farmor bort. Selma blev mycket ledsen och hon har senare skrivit om sin farmor i flera av sina böcker.


Hon var ett mycket begåvat barn och redan som sjuåring läste hon sin första bok, en indianbok. Det sägs att hon redan då bestämde sig för att bli författare.
Selma fick, tillsammans med sina syskon, all sin utbildning i hemmet av guvernanter. Detta berodde på att det nya folkskolesystemet inte var helt färdigutvecklat ännu.
När hon var tio år gammal blev hennes pappa svårt sjuk. Någon sa då till henne att läsa hela bibeln för att han skulle bli frisk. Detta gjorde hon också och pappan tillfrisknade. Att detta styrkte en kristen tro hos henne ser jag som något mycket möjligt.


Vuxenlivet

1881, när Selma var 22 år gammal, tog hon, mot faderns vilja, ett lån och flyttade till Stockholm. Där hon först studerade vid Sjöbergs Lyceum för flickor och sedan vid Högre lärarinneseminariet 1882-85. Som nyutexaminerad tillträdde hon en tjänst vid Elementarskolan för flickor i Landskrona där hon jobbade till år 1895.
Undertiden hon jobbade i Landskrona dog hennes pappa och hennes mamma var tvungen att sälja Mårbacka. Detta tog Selma mycket hårt.

1895 lämnade hon sin lärarinnetjänst för att helt ägna sig åt författarskapet. Under åren 1897-1909 bodde hon i Falun, men 1909 återköpte hon barndomshemmet Mårbacka.
Här bodde hon sedan resten av sitt liv. Hon blev filosofie hedersdoktor i Uppsala 1907. Svenska akademien tilldelade henne Nobelpriset i litteratur år 1909 med följande motivering: "på grund av den ädla idealitet, den fantasins rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning". Som första kvinna invaldes hon i Svenska akademien 1914.
Att hon gillade socialismens välfärdspolitik men tog avstånd från dess ateism, framgår av hennes bok "Antikrists mirakler" (1897).

Selma reste även mycket med sin väninna Sophie Elkan (1853-1921), bl.a. till Egypten, Palestina, Italien och Ryssland. Selma och Sophie stod varandra väldigt nära, och i och med publicerandet av hennes brev till väninnan i "Du lär mig att bli fri" (1992), har man förstått att de hade ett långt kärleksförhållande.

Selma Lagerlöf dog den 16 mars 1940, efter en kortare tids sjukdom.

Med sin förankring i muntlig berättarkonst, inspirerad av sagor och legender byggde Selma Lagerlöf ofta upp sina berättelser kring folktro och övernaturliga händelser.
Exempelvis i "Herr Arnes penningar" (1904), som är en skräckromantisk spökhistoria, samtidigt som den behandlar frågan om skuld och straff. Döda och levande samverkar här med Gud för att straffa Herr Arnes mördare.

"Gösta Berlings saga", som kom ut år 1891 och var hennes första publicerade bok, avviker rejält, både när det gäller stil och innehåll, från den gamla realismen och naturalismen (åttiotalisterna).
Realismen ville beskriva samhället och dess "sociala missförhållanden" (3.). Hur verkligheten såg ut för många under 1800-talet alltså.
Naturalismen (mitten av 1800-talet) nöjde sig inte bara med detta utan ville också hitta en vetenskaplig förklaring till varför samhället var som det var. De skrev även, förutom om "social misär, om sexualitet och själsliga tillstånd" (3.).
Selma hör sedermera till de s.k. nittiotalisterna, som gärna skrev fantasifullt om "det folkliga och det fosterländska" (3.). De skrev om sin hembygd och det svenska landskapet. Poesi blev också populärt.
Nittiotalismen utgjorde alltså en klar brytning mot realismen och naturalismen, en sorts protest.


Analys av språk

Boken utspelar sig ju som sagt under 1500-talet, den skrevs dock omkring 350 år senare, år 1904. Detta märks på språket i boken, den är nämligen genomgående skriven på gammalsvenska. Många imperfektböjningar slutar t.ex. med -o som: "Kommo, sutto, sprungo och stego." Något som inte längre brukar tillämpas i det svenska språket. Inte brukar man numer heller använda ord som: "Vänjes, trenne, huld, eljest, spörjer, orlov, garvaregesäller och håg." Ett annat kännetecken för gammalsvenskan är meningsuppbyggnaden. Vi säger inte: "Inte är jag så rik, Elsalill, att jag kan ge dig föda och kläder." (1. s. 14) Vi skulle med vardagligt tal säga: "Jag är inte så rik så att jag kan ge dig mat och kläder, Elsalill." Numer inleder vi meningarna med subjektet, vi nämner oftast inte heller den vi talar till mitt i meningen. "Inte" sätter vi efter predikatet (verbet) och inte först. Uttryck som: "Dragit sin färde" och "vakta din sorg" används inte heller längre.
Att boken är skriven på gammalsvenska är således helt uppenbart.
Men detta påverkar givetvis också boken i dess helhet. Det blir för läsaren mycket tydligare att boken utspelar sig för längesen. Att språket däremot skulle vara så väldigt högtravande håller jag inte med om. Vissa repliker är dock skrivna så att det ska märkas att boken utspelar sig, inte för hundra, utan för ungefär 450 år sedan. Då tänker jag speciellt på vad skepparen säger till mördarna i slutet:
"I ären mördare och ogärningsmän hur trodden I att I skulle undkomma edert straff? Veten I inte, att det är för er skull, som Gud håller havets portar stängda?" (1. s. 72)
Här används ett ännu äldre språk än i resten av boken. Något som gör den verkligare och så att säga "mer i tiden". Språket eller kanske snarare sättet boken är skriven på ger dock inga närmare beskrivningar något som förstärker intrycket av gammalsvenska och att den är skriven för länge sedan.


Analys av genre

Herr Arnes penningar är dels en spökhistoria, dels en tidig deckare.
Att det är en spökhistoria är självklart då Elsalills fostersyster, som blev mördad, ändå existerar i boken i form av en levande död. Hon söker ju t.ex. jobb på värdshuset (1. s. 40).
Men att det också är en deckare är kanske inte fullt så självklart.
Jag anser mig dock kunna bevisa detta ändå, eftersom boken faktiskt uppfyller den formel som passar in på så gott som alla böcker inom deckargenren.
Den formeln lyder som följer:
"- Ett brott har begåtts.
- Det finns ett antal misstänkta.
- En detektiv, amatör eller professionell, försöker finna lösningen." (2.)

Att det begås ett brott, en mängd mord, är självklart då detta nämnts åtskilliga gånger i texten ovan. På den punkten behöver inget mer tilläggas.
För läsarens del finns det däremot bara ett antal misstänkta i början, då man inte vet om det är det fattiga paret på Branehög eller de tre männen i "ludet skinn" (1. s.13) som är mördarna.
(1. s. 11) Viktigare är dock att huvudpersonen som allting kretsar kring; Elsalill, först får reda på detta långt senare när hennes fostersyster visar dem för henne. (1. s. 46) På så sätt så uppfylls även detta kriterium.
Även detektiver finns det, hela tre stycken till och med. Här utser herr Arne de som ska sätta fast mördarna:
"Den unga jungfrun reste sig från bänken, och herr Arne sade till henne:
- Du vet vad du har att göra.
Då klagade den unga jungfrun och sade:
- Sänd mig inte ut till detta! Det är ett för svårt uppdrag för en så späd jungfru som jag.
... - Du skall genast gå, sade herr Arne. Och du skall inte stå ensam. Du vet, att det bland de levande finns två, som satt med oss vid bordet för åtta dagar sedan.
Men när Torarin hörde herr Arne säga detta tyckte han sig förstå, att herr Arne utsåg honom till att kämpa mot missdådare och ogärningsmän, och han utropade:
- För Guds skull besvär jag er, herr Arne." (1. s. 24)
Detektiverna är alltså Torarin, Elsalill och hennes mördade fostersyster.
Dock har ingen av dem tagit på sig rollen som detektiv frivilligt.
Den döda jungfrun blev tvingad av herr Arne.
För Elsalills del så kommer lösningen snarare och söker upp henne än tvärt om som detektiven kanske oftast gör. Hon går t.ex. på en av herr Arnes penningar i en gränd. (1. s. 37) Och så får hon reda på vilka mördarna är efter det att hennes fostersyster visat det för henne. (1. s. 46) Det är dock hon som försöker sätta fast mördarna, även om hon tillslut får betala med sitt liv. (1. s. 64)
Torarin blev liksom de andra utsedd av herr Arne i sin dröm då han träffar Arne och de andra döda. (1. s. 24, 19-25)
Som i många andra deckare så tas ju också förbrytarna fast på slutet.
När Selma skrev "Herr Arnes penningar" så skulle jag inte tro att hon då visste att hon skrev på en tidig deckare som till viss del faktiskt är uppbyggd på et likvärdigt sätt som många av dagens deckare (se ovan).


Analys av budskap

Jag tycker att bokens budskap är att man bör, och även måste våga, motstå frestelser och istället göra det rätta. Detta tror jag att Selma valt att skriva om därför att det är ett ständigt aktuellt och viktigt ämne. Inte minst om man som Selma har en kristen bakgrund. I boken finns en mängd exempel på detta.
Ett är att Torarin ångrar sig väldigt mycket att han inte trodde på prästfruns varsel om "att det slipas knivar på Branehög". (1. s. 7, 8)
"Grim, min hund, sade han, om jag hade trott på det där varslet med knivarna, kunde jag ha avvärjt hela olyckan. Jag tänker ofta på, Grim, min hund. Jag känner mig ängslig till mods, alldeles som skulle jag ha varit med om att skaffa herr Arne ur världen. Kom nu ihåg vad jag säger, att nästa gång jag får höra något sådant, ska jag sätta tro till det och rätta mig därefter!" (1. s. 19) Här ångrar sig Torarin djupt därför att han inte gjorde det rätta. Hade han handlat annorlunda hade han sluppit den ångest han nu drabbats av, trots att han inte medvetet handlat fel.

Något som hänger med mer genomgående i hela boken är hur sir Archie frestar Elsalill med en mängd saker. Exempelvis så sänder han ett bud med ett stort guldarmband till henne.
"Fram på dagen sände sir Archie en budbärare till Elsalill, som förde med sig till henne en bred armring av guld.
Och det fröjdade Elsalill, att sir Archie hade tänkt på att göra henne en glädje, och hon tackade budbäraren och mottog gåvan.
Men när han var gången, kom hon att tänka därpå, att denna ring hade sir Archie köpt henne för herr Arnes penningar. Hon kunde inte uthärda att se den, då hon tänkte på detta. Hon rev den av armen och kastade den långt ifrån sig." (1. s. 52)
Här blir ju, som sagt, Elsalill frestad av Archie. Han vill ge henne något som han inte kommit över på ett hederligt sätt. För att på så sätt vinna henne och få med sig henne över till Skottland. Båda älskar ju visserligen varandra. Men Elsalill vet ju att hon borde hjälpa sin fostersyster istället. Därför ser jag det som att hon blir frestad. Men hon gör ju det rätta här, hon slänger iväg armbandet. Hon kan ju inte "uthärda att se den" (1. s. 52) som det står i boken.

Men den stora frestelsen som återkommer på en rad ställen i boken (1. s. 33, 50) inte minst just innan sir Archie flyr undan knektarna som ska ta tillfånga honom (1. s. 58-60). Den stora frestelsen går ju ut på att sir Archie vill att Elsalill ska följa med till Skottland. Hon själv har mycket att vinna på det eftersom Archie lovar att:
"Göra henne till en förnäm fru med hundrade tärnor under sig och hon ska få gå klädd i silke och guld, och få dansa i konungens hov." (1. s. 33, 58)
Detta istället för att fortsätta vara fattig och bara få rensa fisk på bryggorna. Ett liv hon inte tycker om alls.
"Och hon tänkte för sig själv: Detta livet är hårt, och det gör mig ingen glädje. Jag vämjes vid att hela dagen stå och känna fisklukten. ... Om blott någon ville komma och föra mig härifrån." (1. s. 36)

Som sagt, hon kunde ha fått ett mycket bättre liv bortom havet i Skottland. Men hennes samvete säger nej efter att hon förstått hur viktigt det är för hennes älskade fostersyster att få fast mördarna. (s. 54-55) Hon till och med offrar sitt liv för att stoppa dem. (1. s. 64)
Hon väljer ju inte det som är fel utan det rätta. Hon visar alltså lojalitet, trofasthet, förtroende och kärlek för sin döda vän. Det är det som det innebär att göra det rätta.
Och det är detta, att man ska göra det rätta, som jag tror att Selma Lagerlöf, med sin kristna bakgrund, vill förmedla till oss läsare. Ur hennes kristna perspektiv så innebär väl "att göra det rätta" snarare att följa Gud bl.a. genom just lojalitet, kärlek och förtroende. Som det står i bönen Fader vår: "Och inled oss icke i frestelse utan rädda oss ifrån det onda" (4. s. 21)
Budskapet utgör alltså även till viss del grunden i den kristna läran.
Något som även märks när Archie berättar om morden för Elsalill:
"Nu höll sig Elsalill stilla. Hon satt och kände en svidande värk i sitt hjärta. Men sir Archie hatade henne och var glad att plåga henne ... Och ingen fara skulle ha varit över oss nu, om inte du hade varit trolös och svikit mig". (1. s. 63) Här kan i så fall Archie närmast ses som djävulen som plågar (om än psykiskt) den oskyldige Elsalill som valt att lämna honom.
Det finns ytterligare ett avsnitt i boken som visar på att Guds väg är den rätta vägen. Gud tar nämligen och håller havet igenfruset ända tills förbrytarna är fasttagna. (1. s. 27, 72)
"... vet du varför Gud så länge stänger vägarna ut till havet detta år och håller oss alla i fångenskap?
... - Nu vet jag inte hur du menar det.
- Jo, sade skepparen, jag låg en gång i hamnen i Bergen en hel månad, och det blåste motvind alla dagar, så att inget skepp kunde gå ut. Men ombord på ett av de skepp, som låg instängda i hamnen, fanns en man, som hade stulit i kyrkor, och han skulle ha undkommit, om inte stormen hade rasat. Nu hann de att spana ut var han fanns, och så snart han hade blivit bragd i land, blev det genast vackert väder och god vind. Förstår du nu vad jag menar, då jag frågar om du vet varför Gud håller havets portar stängda?" (1. s. 27)
Och när mördarna blir fasttagna i båten, när den naturligtvis fortfarande är fastfrusen:
"I ären mördare och ogärningsmän hur trodden I att I skulle undkomma edert straff? Veten I inte, att det är för er skull, som Gud håller havets portar stängda?" (1. s. 72)
Budskapet är entydigt, det handlar om rätt och fel och om syndare och Gud. Men också hur Gud handskas med syndare, jag tror även att Selma här vill visa på ett exempel hur Gud kan ingripa i vår vardag.
Om man sedan fortsätter på samma citat, så kommer ett nytt perspektiv på budskapet om rätt och fel, som i vardagligt tal brukar kallas synden straffar sig själv:
Då ropade de tre männen högt på sina kamrater att de skulle komma och hjälpa dem.
"- I skolen inte kalla på dem, sade skepparen. De kommer inte. De har fått herr Arnes penningar att dela, och de håller på att mäta upp silvermynt i sina hattar. För dessa penningars skull är denna handeln skedd, och för dessa penningars skull kommer nu straffet över er."
(1. s. 72) Här händer samma sak mördarna som hände med herr Arne, vars silverpenningar inte heller var vunna på ett riktigt sätt.
"De säger, att herr Arne har tagit dem ur de gamla klostren, som fanns...