Jag var Anubis, du var Kaspar Hauser

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag är för kär i kärleken för att kärleken och jag ska komma överens. Jag vill ha det stort och ståtligt, jag vill att allt ska falla med en fanfar. Jag dödar allt jag älskar, jag skjuter alla jag vill ha kvar.

Du sa att det var befängt. Varför kasta bort något man vill ha kvar, varför leka martyr?
Jag sa att det var allt annat som var befängt. Det är inte att kasta bort och det är inte att leka martyr. Varför spara något man vill ha kvar tills det blir fult och minnas det med avsmak, varför vara en martyr när det finns valet att endast vara det i andras ögon?

När vi först träffades funderade jag på om hjärtat blir tyngre av att göra något med mening eller av en olyckshändelse. Om man dödar en människa med vilja blir inte samvetet lika plågat som det skulle bli om samma händelse var oplanerad. Det borde betyda att mitt hjärta klarar av att väga jämt med en fjäder i andra vågskålen.
Min övertygelse var att det är lättare att dö om man har försäkrat sig om att man inte hamnar i helvetet, och att om man är osäker på utgången är det till det sämres fördel.
Att dö var min största rädsla, mina tankar var fixerade kring sätt att undvika helvetet. Jag trodde inte på himlen och inte på gud, bara helvetet och döden. Liksom påståendet att man dödar det man älskar hade jag läst om en seriemördande sociopat som försökte komma över sin rädsla för döden genom att se den ta andra, i en bok. Det slog mig att jag var en mildare version av sociopaten. Genom att döda symboliskt med tankar och ord, putta ner mina kärlekar från piedestaler och låta dom gå, kurerade jag rädslor.
Att dö betydde för mig att vara ensam kvar. Inga minnen, inga känslor, ingenting. Jag ville aldrig bli övergiven. Jag dödade för att inte vara sist iväg och för att få behålla mina goda minnen, men också för att se döden och inte skrämmas av den.

När vi först träffades funderade du på om man kan vara hemlös ett helt liv. Till skillnad från mig tänkte du alltid högt, sa att det rätade ut alla trådar. Jag höll inte med. Inte av någon orsak, bara för sakens skull. Jag ville att du skulle tänka mer högt så att jag kunde lyssna, jag fann det inspirerande på ett sätt jag bara funnit obskyr konst innan. Du sa att du fötts den dagen du kommit till gatan vi stod på, att du lärt dig kommunicera genom att iaktta folket som passerade. Varje gata har nya folk, nya språk. Kanske skulle du dö när du bytte gata, kanske skulle du då faktiskt ha levt ett helt liv utan att veta vart ditt hem var. Jag förstod inte dina tankegångar, vadå fötts här? Du menade att alla minnen innan denna gata inte längre fanns, du ville inte ha dom. Jag som samlade på minnen blev irriterad, tyckte det var orättvist att vissas rädslor kan vara andras sätt att överleva. Men du var glad att det är lätt att radera allt gammalt, att på så sätt få fler chanser att börja om.

Du sa att du lika gärna kunde vara Kaspar Hauser som dig själv, för egentligen visste du ingenting vare sig om din familj eller hemort.
Jag sa att jag lika gärna kunde vara Anubis, för jag är också ganska bra på att förvalta döda.

Det är klart att du inte visste något om någon eller kände dig hemma någonstans, om du suddade ut alla minnen för att något blev fel med dom. Du var ett skolexempel på motsatsen till min ideologi. Du var rädd för att göra dig av med något bra, så du sparade på det så länge att det hann bli dåligt och tas ifrån dig. De få minnena som blev kvar var enbart jobbiga, det enda rätta var att glömma dom. Du fick ingenting kvar.
Jag dödar snabbt innan det är risk för sprickor, jag har alla minnena kvar och alla minnena är goda. Det är inget jag ångrar.
Den sista gången vi träffades var samma dag som vi skulle ha firat ettårsjubileum, om vi bara trott på att mäta allt i tid. Men tid är så relativt. För oss var det en dag som alla innan jag avfyrade det imaginära skottet och du gick åt andra håll än mitt.
Jag sa att vi inte kunde va...