Växternas fortplantningsmetoder

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Carl von Linnés indelning av växtriket från 1700-talet används till stor del än idag.
Linné utgick ifrån att växterna har två kön – precis som människor och djur – och att de förökar sig sexuellt.
En del växter har blommor med ståndare och pistill.
Linné insåg att dessa var växtens könsorgan. Gruppen kallas fröväxter, hit hör träd och örter.
Andra växter sprids med sporer, de är sporväxter. De satte myror i huvudet på Linné, eftersom han inte kunde hitta deras könsorgan.
De olika grupperna av sporväxter – alger, mossor, lummer, fräken och ormbunkar – är inte särskilt nära släkt med varandra.
Olika slags växter har olika sätt att transportera ämnen. Stora växter på land, som träd, buskar och örter, måste ha transportsystem för att vatten med närsalter och socker ska nå ut till växtens alla delar.
Mikroskopiskt små växter tar upp allt de behöver direkt ur vattnet: koldioxid, vatten och närsalter.




Lummerväxter, fräkenväxter och ormbunkar har riktiga rötter som kan ta upp vatten ur marken. Alla tre grupperna har rör som leder vatten, närsalter och annat genom växten.
Fortplantningen sker hos alla i två steg.
Först bildas sporer direkt med moderplantan. När en spor sedan gror, växter det ut en liten planta, en s k förgrodd. På den sker den könliga delen av fortplantningen, dvs. en han- och en honcell smälter ihop.
Honcellen (ägget) befruktas. Från den befruktade äggcellen växer det sedan upp en ny planta.
Fräkenväxter innehåller mycket kisel och det är därför ytan hård. Förr använde man skavfräken för att putsa kopparkärl.
Hopsamlade sporer av lummer brukar kallas nikt. Det har använts för att göra fotoblixtar.
På apoteken rullade man piller i nikt för att de inte skulle klibba ihop.
Fler ormbunkar användes förr till medicin.


I Sverige finns det två grupper av fröväxter. Blomväxterna har blommor med både ståndare och pistill. Barrträden har inga sådana blommor. I floror delar man ofta in fröväxterna i gömfröiga (blomväxter) och nakenfröiga (alla andra).
Alla fröväxter har effektiva rörsystem för att transportera vatten och näring, och alla förökar sig med frön. Det gör dem bra anpassade till att leva på land. Fröväxterna behöver hjälp med transporter vid två tillfällen: dels när hancellerna ska flyttas till honorganet, dels när fröna ska spridas.

Barrträden utvecklades för 275 miljoner år sedan – ungefär samtidigt som dinosaurierna – när det blev kallare och torrare på jorden. De klarade sig bra i det kärvare klimatet, eftersom barr inte släpper ifrån sig så mycket vatten.
Barrträdens fortplantningsmetod var också framgångsrik. Deras hanceller sprids med pollenkorn som blåser från ’hanblommor’ på ett träd till honcellerna i ’honkotten’ – de blivande kottarna – på ett annat. Även de frön som bildas kan spridas långt med vinden.

När det så småningom blev varmare på jorden igen, hände det något nytt bland fröväxterna. En del började locka till sig insekter med hjälp av blommor, och de hade frukter och bär som lockade fåglar. De fick hjälp av djuren både att föra över sina pollenkorn och att sprida sina frön. De nya växterna spred sig över jorden.
Till blomväxternas stor grupp hör lövträd, buskar, örter och gräs.

Både barrträd och blomväxter förökar sig på könlig väg genom att bilda frön, som skiljs från moderplantan när de har mognat. Om alla frön skulle falla rakt ner på marken skulle de nya små plantorna tvingas konkurrera om utrymmet. Bara några enstaka av dem skulle klara av att växa sig stora. Växten skulle aldrig kunna sprida sig till nya växtplatser. Många finurliga anordningar har utvecklats för att växterna ska klara fröspridningen. Oftast sprids fröna med vinden eller med olika djur. Vissa växter kastar själva ut frön med hjälp av olika mekanismer.
Många fröväxter kan också föröka sig könlöst. Ett bra exempel är jor...