Kejsaren av Portugallien Svenska A

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Handling


Familjen Andersson

Kejsaren av Portugallien handlar om Jan Andersson. I boken får man följa Jan och hans familjs tragiska öde. Jan och Kattrina i Skrolycka var trötta på att gå som dräng och piga på gården Falla. De gifte sig och fick av den vänliga husbonden Erik Falla en bit mark att slå sig ned på. Ingen av dem hade trott att de även skulle bli föräldrar. När dagen var inne för Kattrina att föda satt Jan i vedboden. Han funderade på hur sorgligt hans liv var. Han kände sig inte behövd, han kunde lika gärna bara gå därifrån. Det var väl ändå ingen som skulle märka om han försvann. Inte nog med allt elände, han fick inte komma in i stugan utan fick sitta ute i regn och blåst. Timmarna gick och Jan blev argare för var minut. Väl inne i stugan får han sin dotter i famnen och all ilska och förtvivlan är som bortblåst. Dessa känslor ersätts med yrsel och hjärtklappning, Jan upptäcker kärleken för första gången. Faderskänslan är så stark att han har svårt att släppa det lilla barnet. Jan och Kattrina kunde inte komma på något bra namn åt flickan, så de bestämde sig för att ta det namn som den första fina damen som passerade deras hus hade. Jan stod hela dagen med flickan på armen för att se om det kom någon fin dam förbi. När han kom in undrade Kattrina om han sett någon, och han svarade att han hälsat på en dam som hette Klara Fina Gullenborg. Han var stolt över att han kommit på ett så bra namn, men namnet kom han på när han pratade med solen. Egentligen var hon uppkallad efter solen och inte efter någon fin dam.

Dopet

När det var dags för Klara Gulla att döpas, började Jans fantasi att skena. Han hade lämnat barnet till Erik i Falla som skulle vara gudfar, och därför köra den lilla flickan till kyrkan. Jan fick plötsligt en känsla av att något skulle gå på tok, att Eriks häst skulle skena eller att prästen skulle tappa bort barnet. Tankarna blev bara värre, så Jan som stod och grävde dike ställde spaden och begav sig till prästgården i sina smutsiga arbetskläder. När Erik i Falla körde in på prästgården var Jan den första han såg. Eftersom det inte passar sig att föräldrarna är med på dopet, låtsades Gudföräldrarna att de inte sett Jan. Jan satt i kyrkan. När Gudföräldrarna var på väg ut ur kyrkan, sprang två kattungar förbi fötterna på mor i Falla så hon snubblar med barnet. Som tur var fångade Jan upp henne, och innan någon hann säga något var han borta. När Erik kom körandes tillbaka till skogslyckan stod Jan och dikade som förut. Ingen kunde skälla på honom för hans dumhet att komma till kyrkan, han hade känt på sig att något skulle gå galet.


Skolan

När Klara fyllde sex år tog pappa Jan med henne till Östanby skolhus. Hon var duktig, förnuftig och mycket omtyckt. När klockaren, som läraren kallades, frågade de minsta barnen vad man kallar gud med ett annat namn, svarade Klara, som var den enda som räckt upp handen, att man kallar gud för Jan. Det blev många fniss i salen av både föräldrar och barn. Läraren kom till Klaras räddning och förklarade att det inte var konstigt att hon svarat Jan eftersom läraren aldrig hade sett en sådan bra och kärleksfull fader som Jan.
Jan hade hämtat och lämnat Klara i ur och skur. Även i snöstorm hade Jan burit henne till skolan.
Klockaren kom ihop sig med skolläraren från Svartsjö (grannbyn). Han påstod att hans elever kunde mer eftersom de hade ett eget skolhus. Skolläraren som inte hade tillgång till ett eget skolhus, fick undervisa på gårdarna i sin by. Skolläraren tyckte att hans elever fick minst lika bra undervisning som klockarens. För att se vilka barn som hade störst kunskap skulle de båda skolorna visa prov på detta i en frågetävling. Klara räddade Östanby barnen när hon klarade frågan i sista sekunden. Jan blev en ännu stoltare pappa.

Fisk

Klara gillade att fiska. Detta var något som uppmuntrats av modern då flickan fick rensa och laga fisken så hon skulle lära sig kvinnosysslor. Mor var glad att hon bidrog till matförrådet. Jan tyckte att det var den godaste fisk han någonsin ätit. Första veckan var fiskelyckan god men allt eftersom blev det sämre. För det mesta var masken borta och hon började misstänka att någon tagit fisken. Hon frågade både pojkarna hos Börje och hos Erik i Falla, men de ville knappt svara på en sådan dum fråga, eftersom de aldrig skulle nedlåta sig att fiska i tvättbäcken. I tvättbäcken fiskar bara små flickor som inte får vistas vid stranden, var det svar hon fick. För att få reda på vad som hände med fisken, steg hon upp tidigare än mor och far för att titta till sin fisk. Väl vid bäcken tog hon fisketjuven på bar gärning. Det var inga små pojkar utan den gamla notbindaren. Klara blev arg och undrade varför han stal hennes fisk. Notbindaren hade stor familj och de hade inte mat så det räckte. Eftersom han visste att Klara fick mat så det räckte hade han tagit fisken. Nästa morgon var det ingen som tagit Klaras fiskar. Hon tog upp fisken och gav den till notbindaren. Han ville dock inte ta emot den. Till slut kom de fram till att Klara och notbindaren skulle hjälpas åt att lägga ut betet och dela på vinsten. Detta var början på riktigt god vänskap mellan den lilla Klara och gamle nobindar- Ola

Lars Gunnarsson

När Jan en vinter dag högg timmer i skogen med Erik i Falla var olyckan framme. Ett träd föll över Erik och Jan fick skynda sig ned till gården efter hjälp. Eftersom det inte fanns någon gård i närheten, tog det en bra stund för Jan att komma fram. Den första människa som han fick tag på var Lars Gunnarsson, Eriks svärson. Lars Gunnarsson var den som stod i tur att ärva gården Falla. Lars hade inte särskilt bråttom att komma till Eriks hjälp, utan sände Jan på onödiga uppdrag innan de kom i väg. Jan blev irriterad på Lars dumheter, men en dräng får inte tala emot husbondes folk, så det var bara att göra som han blivit tillsagd. Erik i Falla räddades från skogen, men eftersom han legat så länge fick han lunginflammation och hög feber. Två veckor senare avled Erik och Lars blev nu den nya husbonden på Falla.
Det blir svåra tider för Jan och hans familj med den nya husbonden i Falla. Eftersom Jan inte fått några papper på marken de fått av Erik i Falla när de gift sig, får de några få månader på sig att betala 200 riksdaler för att få ägarbevis. 100 riksdaler för marken och 100 för att betala skulden de hade till byns handlare. Detta är något som Lars har kokat ihop med handlaren för att få bort Jan från Skrotlyckan. Det finns bara en lösning för den fattiga familjen att tjäna ihop så mycket pengar på så kort tid. De blir tvungna att sända Klara till Stockholm för att söka tjänst där.

Klaras avfärd

Klara reste med ångbåten Anders Fryxell. Jan och Kattrina stod länge och såg när den försvann i horisonten. Båda kände stor sorg när flickan givit sig av. De tyckte båda, att de inte hade något gemensamt, nu när Klara var borta.
Jan som alltid varit bra på att fantisera, talade om för Kattrina att Klara Gulla har kommit tillbaka i roddbåt och bett föräldrarna att hålla ihop medan hon är borta. Kattrina tyckte nog att detta var lite stolligt, men hade Klara bett om det så var det så. Hand i hand vandrade Jan och Kattrina tillbaka till stugan.


Betalningen

När dagen för betalningen är inne, kommer riksdagsmannen Karl Karlsson från Storvik och berättar att han har fått pengarna och ett brev från Klara. I brevet berättar Klara att hon inte hade kunnat få ihop så mycket pengar på den korta tiden, utan hon hade blivit tvungen att låna dem. För att kunna betala tillbaka skulle hon stanna kvar ett tag till. Tiden går och Klara har varit borta i nästan ett år utan att ha skrivit några brev. Människorna i trakten börjar snart skvallra om att Klara Gulla har prostituerat sig och därför inte vågat komma hem. Jan är olycklig och sätter sig ned vid ångbåtsbryggan för att vänta på dottern. Han börjar inbilla sig att dottern är kejsarinnan Klara av Portugallien och att hon när hon kommer hem, kommer att göra en majestätisk entré, omgiven av kungar och soldater. I augusti, ett år efter Klara Gullas avfärd, får också Jan höra ryktena om att hon har prostituerat sig, men han sjunker djupare in i sina fantasier. Iklädd kasken, käppen och med två pappersstjärnor på bröstet kallar han sig för kejsar Johannes av Portugallien. Med kejsarvärdigheten tar han sig rätt att göra sådant som ingen backstugusittare skulle göra, som att uppvakta löjtnant Liljecrona på Lövdala på dennes födelsedag, eller sätta sig oombedd vid honnörsbordet när det är bjudning. För envar som vill höra på, berättar han om det lyckliga landet Portugallien. För Jan blir saknaden efter dottern så svår att hans fantasier blir värre.

Husförhör

När det är dags för husförhör i socknen berättar Jan att det står någon utanför som inte vågar komma in. Han fick Börje att se efter, men han kunde inte se någon där ute. Jan gick själv för att se efter, han påstod att det var Erik i Fallas ande som önskade framföra något till sin svärson. Han ville meddela att han inte var arg på Lars, fast att han lät sin svärfar Erik ligga i snön så länge att han dog, men att Lars har chansen fram till midsommar att ångra sina synder. Lars skrattar bort det hela men pratet börjar gå i bygden.

Arvet

Jan får ärva några släktklenoder efter Erik Falla. Eriks fru ville inte ge dem till Lars Gunnarson, sin svärson, eftersom hon inte tyckte att han var värd dessa. Klenoderna bestod av en kaskett och en käpp som gått i arv på gården. Jan var mycket omtyckt av det gamla husbondefolket och fick klenoderna när Eriks fru frågade om råd.
Jans fantasi blir värre av dessa klenoder och till slut går han omkring i tron att han på riktigt är kejsare av Portugallien. Han lyckas inbilla några personer att han har blivit en kejsare, men de flesta i Askedalarna tycker bara att han har blivit galen. De flesta tror inte att Klara har blivit en kejsarinna, utan en prostituerad. Till slut tar Lars Gunnarsson kasketten och käppen ifrån Jan. Han får dock snart tillbaka klenoderna. Nervositeten efter husförhöret fick Lars Gunnarsson att börja dricka. När tidsfristen för honom att ångra sina synder är slut, kör han på fyllan ihjäl sig.



Reversen

Jans underliga syner visar sig ha kraft. Jan hade i en dröm sett var den reversen som sin gode vän notbindaren förlorat befann sig. Den fattiga notbindaren hade en gång i tiden varit en rik man som kunnat ge sina söner stora gårdar. Sönerna hade kört gårdarna i botten och lämnat sin far i fattigdom. När nu reversen var funnen, försöker en av sönerna lägga vantarna på den, men notbindaren har skrivit över den på sin sonhustru Lisa. Hon hade varit rak och ärlig och tagit hand om notbindaren, så han ansåg henne vara hans riktiga barn. Denna konversation utspelades under ett kalas hos notbindaren. Lars Gunnarsson som även han befann sig på kalaset, fick höra om Jan och reversen. Det var detta som fick Lars bägare att tippa över och resulterar i hans död.


Slutet

Efter några år kommer Klara tillbaka och hon blir väldigt arg för att Jan har lurat i alla att hon är Kejsarinna. Klara är arg på Jan för att han inbillar sig något sådant. Hon hade tänkt ta med sig båda föräldrarna tillbaka till Stockholm för att kunna ge dem ett bättre hem. Nu när hon är arg på Jan vill hon inte ha honom med sig, utan hon skickar iväg honom i ett ärende och tar med sig Katrina ner till ångbåten. Just som båten lägger ut från bryggan kommer Jan springande. Han ser att Katrina och Klara står ombord och han slänger sig efter dem för att komma med, men han landar i vattnet och ingen ser honom mera.
Nu kunde inte Klara och hennes mor åka utan fick gå i land igen. Båda stod på bryggan för att se om de någon kan få upp Jans kropp ur vattnet, men efter en dag klarar inte Katrina av det längre utan hon går hem till Skrolycka. Klara kan inte slita sig, utan stannar kvar i ur och skur. Hon är rädd för vad Jan kan hitta på om han inte snabbt hamnar underjorden. Efter någon vecka får Klara ett bud om att hennes mor ligger för döden, och hon beger sig till Skrolycka. Katrina säger att Jan drar i henne och när de har pratat en stund dör hon. På Kattrinas begravning kommer ytterligare en kista in. De hade hittat Jan några dagar innan och de båda fick nu begravas tillsammans.



Samm...