Bokrecension: Blod Och Död av Jens Ganman

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

s.20 ”Det är alltså jag – dr C.M. Butterworth – som skriver det här. Psykolog, författare och populärkulturexpert. Samt inte minst; en av världens mest beryktade seriemördare. Och det beror inte på att jag har flest offer på mitt samvete utan på att jag har skrivit flera böcker i ämnet och är en av få som gått från att vara känd (relativt i alla fall) till att bli kriminell, istället för tvärt om. För så var det ju: jag hade redan en karriär när jag hoppade på seriemördandet, och jag räknas numera in i den exklusiva skara dubbelnaturer som även rymmer namn som O.J. Simpson, Martha Stewart, Bill Clinton och Winona Ryder”.

Jag har läst boken Blod och Död, skriven av Jens Ganman. Boken är en allegori på att världen dyrkar våld och underhållning över allt annat. Boken innehåller en mängd hänvisningar inom film, musik och litteratur och den innerhåller även en bilaga där det står om allting han nämner om den ”riktiga” världen; där förklarar och kommenterar han t.ex. vad MENSA, SWAT och stockholmssyndromet är för något.

Boken handlar om ett TV-bolag som kommer på den intressanta, brillianta, men framför allt, den nya idén. Tv-bolaget, som styrs utav Mr. Love, släpper ner nio seriemördare på en öde ö, och det är inte vilka seriemördare som helst. Nej, det finns t.ex. en kannibal, som saknar all slags social kompetens, en dvärg som spelar ukulele, en gammal krigshjälte som aldrig slutade döda, en stum Tom Cruse-kopia som ingen har några personuppgifter på, och så får jag inte glömma huvudpersonen i denna bok: Dr C. M. Butterworth, som är den enda utav gärningsmännen som inte har blivit dömd till döden. Han var tidigare medlem i Mensa, och jobbade som professor på Harvard. Men en dag bestämde han sig för att brutalt mörda sina elever, det blev fjorton stycken.

För att få deltagarna mordiska använder Mr. Love sig av samma teknik som amerikanerna använde sig utav i Panama 1989. De spelar alltså musik på högsta volym, samma låtar om och om och om igen, och det är inte precis den bästa musiken. På samma gång spelas det skräckfilmer på jumbotronerna, för att ge allting en extra krydda. Och visst tyckte deltagarna att det var irriterande, men det blev allt annat än mordiska utav det.


Men succén blir inte som Mr. Love hade tänkt sig. Istället för iskallt dödande, så kommer de s.k. kallblodiga mördarna väldigt nära varandra. Då de inte sitter i skuggan och håller på att dö utav den outhärdliga hettan, kan de sporta, bada, gå på utflykter… Ja, ha det bra med andra ord. Det är i alla fall bättre en deras celler hemma i fängelset, och den elektriska stolen för den delen.

Innan jag läste boken hörde jag att den skulle vara väldigt rolig, men samtidigt hade jag väntat mig en väldigt actionfylld bok. Men när jag öppnade boken möttes jag av en helt annan text än vad jag hade räknat med. Boken är inte skriven som vilken roman som helst. Istället för att läsa boken som att den vore skriven från ögonen av huvudpersonen, eller en allvetande författare, är den här boken skriven till läsaren genom Dr. C. M. Butterworths blogg, och det action jag hade räknat med kom aldrig, och inte var den särskilt rolig heller. Men genom att skriva boken direkt till läsaren kan författaren ta upp många intressanta diskussioner, vilket han gör. Diskussionerna han tar upp anknyter till populärkulturen; där han bland annat tar upp människans besatthet av sitt yttre.

Fastän boken var allt från vad jag antog så var den även så mycket mer intressant än vad jag trodde. Den innehåller mycket skriftliga monologer

Istället för att tipsa om en actionfylld kom...