Livet (Ensamheten)

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Livet!
Vad är livet? Vad är det bra för? Vad gjorde att just jag fick denna gåva? Det är frågor som jag ställer mig själv här i ensamheten.

Frågan som gnager mig mest är varför finns just jag, jag som ändå vill vara någon annan, någon bättre, någon som betyder något.
Varför just jag? Ständigt fylls jag av den frågan, den driver mig till vansinne, den har drivit mig till ensamheten, ensamhet till den grad att jag inte längre pratar, jag har ingen att prata med. Trots det har jag fortfarande mage att skriva att jag vill betyda något, hur kan man betyda något om man isolerar sig från andra, isolerar sig från alla. Om jag räknar på det är det en vecka sedan jag senast såg en person, kassörska på min närmaste ICA affär, skåpen börjar bli tomma igen, men jag klarar mig ett tag till, jag äter inte mycket längre, jag är inte hungrig.

Varför just jag? På grund av min bara existens måste jag stå ut med alla dessa känslor som, som saknad, sorg, hopplöshet allt starkare än någonsin här i ensamheten.
Jag ska inte ljuga för er, visst fins de bra känslor som glädje, kärlek, men det var år sedan jag kände någon av dessa känslor, i alla fall känns det som det, men i själva verket var det bara en dryg månad sedan, Mmm 23 dagar för att vara exakt. Det är konstigt för 23 dagar sedan var jag lycklig, glad , kär, men nu….

Är det inte konstigt hur snabbt livet kan vända, livet, vi är tillbaks där vi började.

Tankarna för mig ständigt tillbaks till det jag försöker lämna bakom mig.

Ensamheten, det känns som att något äter mig från insidan, något försöker komma ut, ut ur skalet jag barrikaderat mig i.

En strimma av hopp, jag skriver. Det slog mig inte förrän nu, men jag skriver. Jag gör något.
I 22 dar har jag gjort absolute ingenting, bara legat här i min Ikea soffa, förbannat livet, kollat på falska amerikanska serier där allt löser sig, alla lever ett spännande och intressant liv, men det är vad folk vill ha, intressanta liv, vem vill se en tv-serie med mig liggandes i min soffa i 22 dagar? Men nu börjar jag få ordning på mina tankar, jag skriver.

Jag är patetisk, folk går ju igenom det varje dag, vad skulle gör mig så speciell att jag inte skulle behöva gå igenom det? Vad är mina problem jämfört med andras? I många länder svälter ju både vuxna och barn, folk har sjukdomar som inte går att bota. Jag är inte sjuk, inte hungrig. Trots det ligger jag här och tycker synd om mig själv.

Skam, det är en skam den som verkligen inte har något att klaga på är den som klagar mest, om småsaker som att maten inte är salt nog, att den nya bilen har fel nyans av röd. Vi måste börja tänka annorlunda, se allting ur ett nytt perspektiv. Se dig själv som ett hungrigt barn vars föräldrar är för sjuka för att kunna arbeta, även om de utan pengar snart inte är mer än ett minne av något som har varit.
Klagar du fortfarande på att maten inte är salt nog?

Hur blev vi så själviska? Hur blev jag en sådan idiot att jag inte såg, att jag valt att blunda för problem större än mina egna?

Vi är simpla varelser, vi anser oss moderna, vi tycker att jorden är våran och det som finns på den är tillbehör, ändå har vi inte varit här någon längre tid.
Vi borde lära oss av djuren, de anpassar sig efter naturen och blir en del av den, vi anpassar naturen efter oss och gör den till en del av oss.

Livet kan åter börja, jag kommer tillbaks, jag har börjat röra på mig igen och ägnat mig åt annat än mina problem. Ensamheten känns inte lika kvävande . Det som hände för 22 dagar sedan har förändrat mig, jag tror det gjort mig starkare. Jag tror jag kan samla kraft nog för att göra något av betydelse, men jag skäms fortfarande av att det tag...