Upplysningstiden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Frihet, jämlikhet och broderskap” löd slagordet under den franska revolutionen 1799, och hand i hand gick tankarna om mänskliga rättigheter, yttrande frihet, åsiktsfrihet och andra ideologier som sköt den fördömande, intoleranta kristendomen åt sidan. Istället trädde en friare kristendom fram, som bar med sig Jesus ”rena” budskap. Därmed kunde optimismen och framtidstron slå ut sina knoppar. Men trotts denna nya, mänskligare inställningen levde förtrycket vidare för kvinnor och bönder då en odemokratisk upplysningselit växte fram. Dock var livet överlag bättre än tidigare, när nu ”människor började få insikt om sitt eget värde och sina möjligheter”, som den tyska filosofen Kant uttryckte det.

Upplysningstidens stora namn var bl.a. Jean-Jacques Rousseau och John Locke. Dessa filosofer betonade vikten i pedagogik och stödde även teorin om att den sociala miljön och den personliga erfarenheten hade större betydelse än medfödda anlag. Trotts dessa till synes civiliserade värderingar har upplysningstiden idealiserats i stor omfattning. Många förbisåg faktumet att toleransen som förespråkades var ett direkt planerat motgift mot den religiösa och kungliga auktoriteten. Och glömt är att upplysningen inte var till folket vars blygsamma yrken föraktades av upplysningsmännen, utan avsedd enbart för de utbildade. Man kan ju i slutändan fråga sig vad upplysningen egentligen var. Kant besvarade detta i sin kända skrift ”vad är upplysning?”, där han förklarar människans kamp och frigörelse från självförvållad omyndighet. Framför allt anses upplysningen ha hyllat rationellt tänkande och släppt fram vetenskapen, som tog avstånd från den religiösa övertygelsen. Om upplysningen var någonting enbart positivt är en tolkningsfråga, men förändringarna under denna tidsepok har utan tvekan satt sina spår i västkulturen.

Textstycke ur poeten och journalisten Daniel Defoes bok ”Robinson Crusoe”

”Efter åtskilligt funderande kom jag fram till en rad olika fodringar som jag borde ställa på min boplats. I första hand som sagt ett hälsosamt läge och tillgång till friskt vatten. För det andra skydd mot solhettan. För det tredje trygghet mot rovgiriga varelser, både människor och djur. För det fjärde utsikt över havet, så att jag inte skulle gå miste om någon möjlighet till räddning om Gud ville sända någon farkost inom synhåll; ty alla förhoppningar därom ville jag ännu inte överge.”

Analys:

Den omåttligt populära boken ”Robinson Crusoe” beskriver en människas kamp för överlevnad på den ensammaste platsen på jorden; en öde ö. Med mycket mod, praktiskt tänkande och logik lyckades han ta sig igenom 28 år av enslighet och kamp. Daniel Defoe var en typisk författare för upplysningstiden, då han gav huvudfiguren Robinson en enorm livsvilja och viljestyrka mot alla odds. Författaren ville genom sin roman visa vad en människa behöver för att klara sig i svåra situationer, och hur man växer som person genom sina erfarenheter. Det faller tillbaka på upplysningstidens lära om att klara sig själv med bara sitt sunda förnuft som redskap.
Trotts att äventyraren Robinson befann sig i en mycket svår situationen, lyckades han hålla sig till överlag positivt tänkande. Han började även tidvis vänja sig vid tanken av att han var strandsatt, och lärde sig istället att hantera sin situation med hjälp av en stor portion sunt förnuft, vilket är ett mycket typiskt drag för upplysningstiden. Även hans förhållande till gud kännetecknar den allmänna inställningen. Gud var inte fördömande, utan god som kanske kunde komma till undsättning för Robinson.
Defoe ogillade religiös fanatism och angrep den religiösa intoleransen i sin bok ”The shortest way with dissenters” (1702). Olyckligtvis fick han ett fängelsestraff för sina åsikter som direkt ogynnade kyrkan. Han var dock inte författare i första hand författare utan främst journalist. Under upplysningstiden var sociala reformer aktuella och Defoe anses vara en av grundarna till dessa.

Textstycke ur den franska författaren och filosofen Voltaires bok ”Candide”:

”En dag promenerade Kunigunda i den lilla skogsdunge intill slottet som man kallade parken. Hon såg då inne bland buskarna doktor Pangloss hålla en liten lektion i experimentell fysik med moderns kammarjungfru, en mycket söt och mycket läraktig brunett. Eftersom fröken Kunigunda var mycket intresserad av vetenskap, iakttog hon nästan utan att våga andas de upprepade experiment hon blev vittne till. Hon såg tydligt och klart doktorns ”tillräckliga grund”, verkningarna och orsakerna, och hon återvände upphetsad, tankfull och full av längtan efter kunskap -kanske, tänkte hon, kunde hon bli den tillräckliga grunden för den unge Candide, liksom han för henne.”

Analys:

I berättelsen om Candide beskriver Voltaire de lärdas överlägsenhet och deras oifrågasatta lära. Voltaire kritiserar även den samtida tyska filosofen Liebnitz, vars kända teori var bl.a. att det inte finns något tomrum i universum, endast immateriella och oändliga väsensenheter. I boken är Pangalos (som ska föreställa Liebnitz), huvudpersonen Candides läromästare, och mästaren representerar Canides ideal. Doktor Pangalos lektion i experimentell fysik påvisar vetenskapens framfart under upplysningstiden. Även Pangalos lära om ”verkningarna och orsakerna”, där logiken träder fram. Kunskap värderas mycket högt i denna berättelse, då överklassen ivrigt vill bli en av ”de upplysta...