Essä - De aristoteliska dygderna i den klassiska litteraturen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Under Antikes grekland rådde ett visst mänskligt ideal. Detta ideal kallar vi ”Virtus arete” och det skulle kunna översättas ungefär som ”god grek” eller ”moralisk grek” och står som beteckning för ett antal dygder. Dessa dygder är icke att förväxla med kristendomens dygder, de Paulinska dygderna, så som tro hopp och kärlek.

Vad som är de Aristoteliska dygderna och hur man uppnår dessa kan vara oliks från person till person. Det finns en hel dygdekatalog med olika karaktärsdrag som anses dygdiga, exempelvis mod, besinning, frikostighet, storslagenhet, stolthet, ambition, godlynthet, vänlighet, uppriktighet, kvickhet, skamkänsla, rättrådighet och engagemang.
men de alla sammanfattas av dessa fyra:

• Sapienta – Mänsklig kunskap, vishet
• Fortitudo – Mod och att vara fysiskt vältränad
• Justitia – Förmågan att döma
• Temperantia – Måttlighet.

Virtus Arete var något som endast kunde uppnås av män. När Aristoteles skriver om dygderna menar han att det bästa är att gå medelvägen, mesotes, som vi skulle kunna översätta till lagom. Medelvägen är det som ligger emellan att utöva dygderna ”för lite” och ”för mycket”. Proportionerna där emellan kan alltså vara individuella och det kan också kräva olika mått för olika situationer.

Nog om dygderna, min fråga är istället, hur ser vi de aristoteliska dygderna, Sapienta, Fortitudo, Justitia och Temperantia, i den klassiska litteraturen? Kan vi i de gamla verken hitta exempel på Virtus Arete? Och finns det kanske till och med nyare litteratur i vilka Arete praktiseras? Mitt redan givna svar är ja, och i följande del av texten kommer jag ge exempel på sådan ur litteraturen. De verk jag valt att titta närmare på är Odysséen, Don Quijote och stolthet och fördom.

Homeros´ Odysseus

Homeros karaktär Odysseus när nog en av de mest bekanta figurer vi känner från antiken. Odysseus är både stark, modig och smart. Hans list och hans kunskap hjälper honom genom de knivigaste situationer. Odysseus smiter från cyklopen genom att hänga sig under magen på en av Cyklopens baggar och med lite hjälp av Hermes undkommer han Kirkes giftiga dryck. Hos honom hittar vi inte en tanke på att han inte skulle våga. Han är dessutom ärlig och rak, han tar emot gäster på bästa sätt.

Penelope säger såhär till Odysseus, i den nittonde sången, utan att veta att det ät han: ”Aldrig kommer Odysseus igen, och du själv blir till hemmet aldrig förhjälpt, ty ej sådana män här i huset nu råda, som min Odysseus var, han som visste att värdigt ta gäster mot i sitt hem och hjälpa på väg – ack, i flyktade dagar.”

Jo, nog var han en redlig karl allt. Inte nog med att han var modig och stark, han var god och gästvänlig också. Ingen tveka på att han ägde Virtus arete. Men att vara en stor hjälte då skiljer sig på hur vi tänker och ser på hur en ordentlig stor och stark hjälte ska vara idag. I vår kultur så gråter inte en man. Visserligen börjas det tillåtas mer och mer i filmer och böcker att män visar sådana känslor. Men i överlag ska inte hjältar gråta.
Men Odysseus tillåts av Homeros att visa känslor. Det tycktes tydligen inte som en svaghet att vara ledsen och bedrövad utan var snarare mänskligt och äkta.

Tionde sången;
”Därifrån seglade vi vår väg med bedrövade hjärtan, glada att leva likväl, fast kära kamrater vi mistat”

Femte sången; Hermes möter Odysseus utanför Kalypso boning.
”… utan på stranden han satt, som han brukade alltid, och slet sönder sin själ med tårar och suckar och ängslan, stirrade ut med sin tårade blick över ödsliga havet. ”


Cervante´s Don Quijote

Även om vår kära Don Quijote anses har varit en skvätt galen tycker jag det är intressant att se vilka ideal han försökte eftersträva. I sina roddarromaner läste han om stora ting han ville själv tillämpa den godhet och rättrådighet han läste om i böckerna.
I början av boken får vi läsa att Don Quijote ofta tvistade med kyrkoheden i byn om vilken som hade varit den yppersta riddaren.

“…master nicolás, påstod, att ingen gick upp emot Solriddaren, och skulle någon kunna jämföras med honom, så var det Amadís av Gallien broder Don Galaor, ty denne förstod att finna sig i allt, var inte någon sådan där tillgjord riddare, inte heller så gråtmild som brodern och stod i fråga om mannamod inte tillbaka för honom.”

” Inte någon sådan där tillgjord riddare”, här har vi äktheten igen, att vara uppriktig. Denne idealriddare Amadís av Gallien var en sann riddare, dessutom fanns i sig även i allt. Inte en sådan person som klagade, alltså, utan förstod att klagande inte leder någonstans. Det kan vi väl kalla mänsklig kunskap? Kanske besatt denne riddare, som Don Quijote läste om, Virtus arete.

Don Quijote själv är kanske även han en sann riddare och hjälte. Oavsett vad vi tycker så tycker han det i alla fall själv. Vi måste då åtminstone hålla med om att han har goda intentioner när han säger att ”... min syssla och sed är att dra omkring i världen och avhjälpa skador och göra det riktigt som har kommit på sned.”

Riktigt modig är han också. Inte en ändå gång dras han tillbaka av rädslan. När han bestämt sig för att bli riddare är han ivrig att ta sig iväg. Det är som om inget kunde stoppa honom.

”När dessa förberedelser hade vidtagits, ville han sätta sitt beslut tillverket så snart som möjligt. Han ansåg nämligen att världen skulle lida en svår förlust, om han dröjde längre, eftersom där fanns så mycket förtryck att avskaffa, vrånghet att rätta, orättvisa att gottgöra, missbruk att avhjälpa och plikter att uppfylla.”

Även om personer i Don Quijotes omgivning inte tycker att han är nå vidare smart och vis när han rusar på väderkvarnar eller släpper lös fångar så tycker jag att vi kan komma överens om att han i sig själv besitter Virtus arete. Hans idealbild pekar i alla fall på det. Och kanske är det avsaknaden av äkthet och mod i samhället där Don Quijote lever som gör att de andra inte förstår honom. Denna avsaknad av Virtus arete gör att uppdraget om att lägga allt tillrätta läggs på Don Quijotes axlar.

Jane Austen´s karaktärer

Jane Austen skrev sin roman stolthet och fördom år 1796. En väldigt lång tid har gått sedan Antiken och sedan Aristoteles skrev om sina dygder. Så hur är det nu, kan vi fortfarande finna några spår av den aristoteliska dygdeetiken i dessa dagar?

Som titeln antyder är stolthet något genomgående i romanen. Den framställs som mest stolt är Ms Darcy. Även om vi idag ser stolthet som en last behöver inte Aristoteles ha gjort det. Han nämner det ju till och med som en dygd. Men vi idag kan kanske hålla med om att en viss självstolthet kan vara bra. Att ha mod att stå upp för sig själv och inte låta sig trampas på är väl nått vi alla vill besitta. Så denna självstolthet besitter även Elizabeth. Detta märks tydligt när hon säger emot Lady Catherine de Bourgh som begär en försäkran på att Elizabeth inte tänker äkta Mr Darcy.

” – Och jag tänker aldrig ge er den. Jag låter inte skrämma mig till något så oförnuftigt. […] Ni har i hög grad misstagit er på min karaktär om ni tror att jag låter mig påverkas av sådana övertalningsförsök. Jag kan inte säga huruvida er systerson gillar er inblandning i hans affärer, men ni har verkligen ingen rätt att blanda er i mina.”

För Aristoteles var det en självklarhet att endast män kunde äga virtus arete. Det var så samhället såg ut. Det var inte av elakhet och grymhet han sa att detta inte tillhörde kvinnorna utan det var så det var helt enkelt. Men Jane Austen hade en annan syn på detta. Hon låter både män och kvinnor ha de aristoteliska dygderna. Elizabeth besitter både mänsklig vishet och en sorts självstolthet.
Jane Austen var präglad av en kristen kultur och hon var själv en bekännande kristen. Att sätta andra före sig själv är något som setts som ett ideal i den kristna kulturen, och särskilt för kvinnor, har självutplåning sett som något stort och vackert. Men så är inte fallet hos Elizabeth, hon drivs i motsattriktning. Austen ville visa på ett annat kvinnoideal än det som rådde. Elizabeth fungerar som en förebild för kvinnor, för att få dem att våga välja sina val efter eget huvud.

Något som drar Jane Austen närmare Aristoteles etik är hennes syn på äktenskapen som mycket väl liknar Aristoteles syn på vänskap. Vänskapen var för Aristoteles, precis som de andra dygderna, medelvägen, en balans mellan dominans och underkastelse. Den förutsätter att bördor och förmåner fördelas jämt och att båda parter är lika mycket fria att göra på det sätt de vill. Vänskapen vi möter mellan Don Quijote och Sancho, för att knyta an till Cervantes mästervärk, är något åt det hållet.
Liknande är alltså Austens bild av äktenskapet. Ingen ska dra fördel av den andra. Visst skulle Elizabeth trappa upp några steg på samhällsstegen när hon gifte sig med Mr Darcy, men hon säger i sitt ”självförsvarstal” mot Lady Catherine de Bourgh att även om så blev fallet skulle hon för den delen inte lämna sin egen krets. Vi ser också att Ms Darcys bild på äktenskapet förändras under romanens gång. Vid sitt första frieri till Elizabeth lägger han vikten på skillnaden mellan de två och poängterar att han gör ett mindre fördelaktigt val medan hon får ett bättre. Men med tiden ändras Mr Darcys och han får en mer jämställd syn på äktenskapet.
Att Aristoteles inte har den synen på äktenskapet som Austen har, kan vi inte klandra honom för. Den tanken låg så oerhört långt borta för honom, ja fler...