Och solen har sin gång av Ernest Hemingway

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Denna roman utspelar sig i Paris och sen senare i Spanien. Fabeln förtäljer ett gäng unga människor. Vi kan tippa på att det alla är i trettio års ålder. De har hunnit varit med i kriget, skaffat sig ett arbete och några har också gift sig. Intrigen berättas i kronologisk ordning med en del analepser för att ge en exposition av karaktärerna. Det händer till synes inte så fruktansvärt mycket i denna roman. De går på Kaféer, dansar, äter middagar och har ibland någon dispyt sinsemellan, de gör också en fiskeresa till Spanien där de också är med på en händelserik fiesta. Men sedan händer det inte så mycket mer, allt bara maler på, de är innerstinne missnöjda med sina liv och söker ständigt efter nya värden att fylla det med, när det inte funkar förglömmer de sina bekymmer med alkohol.

Berättaren är homodiegetisk, med internfokalisering. Berättandet sker utifrån huvudkaraktären Jakes, eller Jacob som han egentligen heter, perspektiv. Vi får veta vad han tänker och tycker. Men det mesta av karaktärernas känslor kommer fram genom dialoger, som jag ska tala om längre fram, så på ett vis skulle vi även kunna kalla det externfokalisering. Men Jake, huvudkaraktären, är amerikan från början men lever i Paris. Han vill egentligen bli författare men har inte kommit längre än till journalistyrket. Många verkar gilla Jake, de tycker han är en fin kille. Och det är han nog också, han är rak och ärlig och råkar inte i bråk med många även om han säger som han tycker om andra och det ibland kan vara mindre positivt.

Sedan har vi Brett. Hon är en förtjusande vacker flicka. Hon äger en titel, Lady Aschly, som hon gärna använder sig av. Hon gillar det som är tjusigt, champagne och annat och hon är ofta berusad. Hon har stor koll på modet och med hennes skönhet verkar hon kunna linda varje man runt hennes finger, och hon verkar inte alls ha något emot att ha en hel drös beundrare efter sig utan hon snarare uppmuntrar dem mer.

Någon som är förtjust i Brett (vilket även Jake är) är Cohn. Robert Cohn är jude och även han ursprungligen amerikan. Som ung valde han att bli boxare för att ge styrka åt sitt självförtroende utan att han egentligen var intresserad av sporten. Men boxningen tycks inte ha hjälp honom så värst mycket. Cohn är en riktig toffel helt enkelt. Han tar inte riktigt tag i sitt arbete som författare. En gång skrev han en roman som blev sisådär, men annars har han levt på understöd från sin mor. Cohn låter sig ideligen hunsas av sin fru och när han senare får upp ögonen för Brett sitter han bara och stirrar på henne som en dumbom.

Nej, Cohn är inte särskilt omtyckt, förutom av Jake som tycks hålla honom under vingarna. Bretts fästman Mike skäller ut Cohn en gång för att han svansar efter Brett och Jakes barndomsvän Bill tycker inte heller så särskilt mycket om Cohn.

I början av romanen får vi främst veta väldigt mycket om Cohn och ju längre i romanen vi läser möter vi fler av karaktärerna. Expositionen av karaktärernas bakgrund pågår i stort sett under hela romanen, dock mest i början. Men det är exempelvis först mot slutet vi får veta hur Brett fått sin titel som Lady Aschly genom att hon varit gift med en hemskt elak man. Det är svårt att avgöra om det finns någon egentlig start av konflikten. Redan i romanens början får vi veta att Cohn varit en god boxare på grund av att han ville ha respekt för att bota sitt dåliga självförtroende. Man vet dock inte om det stämmer att han var boxare för Cohn verkade inte vara en sådan person. Så redan från början signaleras att här är det något som inte är i sin ordning. Men, denna berättelse om Cohn som boxare skulle lika gärna kunna fungera som en exposition av hans karaktär. Faktum är att romanen fokuseras mer på karaktärerna i berättelsen än själva berättelsen. Men ju längre romanen fortskrider förstår vi att allt inte står rätt till för dessa unga människor. De super och gör av med alldeles för mycket pengar och vi börjar undra, vad försöker de fly från? Vad vill de glömma? Kanske har de var och en sina egna konflikter. Men när de alla samlats i Spanien bryter ett hejdlöst liv ut. Fiestan med all sin tumult i sig blir till ett slags klimax. Det är inte bara tjurarna som stångas utan även våra karaktärer råkar ordentligt i luven på varandra. De super sig fulla och ställer till bråk, Brett lämnar Mike för en tjurfäktare och Cohn lämnar staden efter att alla bokstavligen bett honom fara och flyga. Men när fiestan efter några dagar tas slut lugnar vännerna också ner dig. De skils åt och var och en åker hem till sitt eller vidare någon annan stans. Jake och Brett som tycker sig upplevt något förnyande under fiestan, Jack som blivit upprymd och liknar det vid känslan efter en rugbymatch när han var liten och Brett som blivit förälskad i en elegant tjurfäktare, möts igen efter fiestan. Men nu verkar de upprymda känslorna inte finnas kvar. Var fiestan bara en storm som tog dem med en stund för att sedan lämna dem tillbaka i deras vardag. Det funkade inte med Tjurfäktaren för Brett och när hon möter Jake igen säger hon: O, Jack vi skulle kunna ha det så förbannat fint tillsammans. Han svarar henne: Ja, är det inte en fin tanke? Allt är tillbaka till det normala. De längtar efter vad det verkar som de aldrig kan få.

Mycket av det som berättas framkommer som sagt i form av dialoger. Det är ofta otydligt vem som säger vad och ibland blev jag tvungen att läsa dialogen en gång till och använda det jag vet om karaktärerna och dess personlighet för att förstå vem som sade vad. Språket och dialogerna är väldigt raka och abrupta. Man får läsa ordenligt mellan raderna. Två personer kan exempelvis ha en dialog. Den ena personen ställer en fråga och genom att den andra personen inte svarar på hans fråga utan byter ämne förstår vi att frågan var känslig och vill undvikas. Dialogerna är skrivna precis som man talar med undantag från olika fördröjningsljud som umm eller ööö. Men det kan hända att karaktärerna talar väldigt rakt fram utan svammel då flera av personligheterna är väldigt raka och säkert goda talare med tanke på deras yrken som författare och journalister.

Personerna i Hemingways berättelse lever under tiden strax efter andra världskriget. Flera av dem har själva varit med som soldater och de andra har sett krigets inverkan från annat håll. Dessa tillhör de man brukar kalla för den förlorade generationen. Det vill säga personen som på grund av krigets destruktivitet tappat fotfästet och tilliten till livet. Vi skulle nog kunna säga att de sett för mycket av världens grymhet än vad ett par mänskliga ögon klarar av att se. De frågar sig vad meningen med livet är.

I sina försök att klara av vardagen dränker de tankarna om livet med alkohol. De flyr från det ena och det andra utan att finna or. Ett försök till vila blir en fisketur, där tycks Bill och Jake äntligen kunna finna ro ett slag. Men inget gott varar för evigt? Snart är det tillbaka igen och Fiestan är i full gång med massa festande och bråk karaktärerna sinsemellan.

Alla tycks de tråna efter någonting de aldrig kan få.
Cohn efter Brett och efter passionen att kunna skriva.
Mike efter ära och framgång, fast allt går i stöpet.
Jake och Brett efter varandra, fast de aldrig tycks få varandra.
Bill söker äventyr och nya upplevelser.
Men med tiden slutar de söka. De börjar istället leva mållöst. De strövar omkring, super och råkar i slagsmål. Allt är ett jagande efter vind för att citera predikaren:

”Allt är meningslöst, det finns ingenting som är värt något. Vad får egentligen en människa ut av sitt arbete? Generationer kommer och går, men det gör varken till eller ifrån. Solen går upp och ner och skyndar sig runt för att gå upp igen.”
(Predikaren 1:2-3 översättning; levande bibeln)

Mina tankar förde mig direkt till denna gamla text när jag läste och solen har sin gång och jag tror att Hemingway också hade den i tankarna nä...