Kåseri - Lik min mamma!!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag och min mamma var på köpcentret och inhandlade den kommande veckans mat. Jag lade upp kattfodret på bandet och såg att påsen fått en stor rispa. Jag visade det för kassörskan och hon bad mig springa och hämta en ny. Innan jag rusat iväg vänder jag mig om för att fråga vad det var för sorts kattfoder. Mamma tar upp påsen och läser högt;
-Adult, fast med en över svensk betoning som inte allt låter som det engelska ordet för vuxen utan hennes uttal är i stället på samma sätt som man säger ordet ”bult”. Jag och kassörskan tittar på varandra och ler. Mamma kan gott få tro att kattfodret heter ”Adult” (som rimmar på bult). Jag sneglar på påsen och ser texten ”oxkött och kyckling” och kilar iväg efter en ny påse.
Det vart inte första gången hon sa något tokigt eller pinsamt. För min mamma är den mest förvirrade mamman i hela världen. En gång reste hon sig mitt i biosalongen under filmen när mördaren i filmen; som lade ut röda band vid varje mord; drog ut en låda full av band. Mamma håller ut händerna och drar efter andan och utbrister:
- Aa, MASSA MED RÖDA BAND!
Medan salongens alla gäster vrider på huvudet och mammas jämnåriga
väninnor (då fortfarande unga) sjunker djupare ner i stolen och önskar att golvet under dem vore kvicksand.
Jag har kommit underfund med att det finns en livsskräck hos unga flickor att bli som sin mamma. Det är ju mamma som är ”den där” pinsamma man inte vill ha knatandes efter sig genom skolkorridoren innan kvartsamtalet. Det värsta man kan höra som ung tjej är att man är lik sin mor! För mödrarna själva är det tvärtom. De älskar när folk säger att deras döttrar är lik dem, det påminner dem om deras ungdom.
Vi, d v s jag och min mamma brukar ställa oss bredvid varandra framrför spegeln och stirra, när folk påstått att det syns att jag är hennes dotter. Men vi är inte lika. Inte ett dugg. Så vi brukar få stå där rätt länge.
Men ju äldre jag blir, blir vår stirr tid framför spegeln bli kortare. Jag behöver knappt titta mig i spegeln alls. Generna gick visst inte att lura, jag blir mer och mer lik min mamma! Jag har fått samma kroppsform. En kompis till mig har till och med påstått att vi har samma gångstil (vilket genast medförde att jag började försöka gå stiligt och elegant, vilket mamma inte gör). Jag börjar också få samma beteende och samma humör som min kära mor, för att inte tala om rösten! Många gånger har mammas vänner trott det var hon när jag svarat i telefonen; en situation jag funderar på att utnyttja lite mer för att luska reda på senaste skvallret.
Just det där är ännu en grej: skvaller. Nyfikenheten. När jag var liten kunde jag inte begripa hur de vuxna kunde sitta i timtal vid köksbordet med en kaffekopp i handen och inte diskutera annat än: andra. Men nu sitt jag själv där och sörplar medan det drar i mungipan när mina kompisar berät...