Gäst hos verkligheten, resume

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken handlar om den lille pojken Anders och hans familj. De bor intill järnvägen och hans far jobbar som stationskarl. Hans mor beskrivs som en ljus och bräcklig person. Hon har klara, gråblå ögon och tunt ljust hår. Modern sköter sysslorna i hemmet tillsammans med Anders syster Signe, som får hjälpa till mycket. Anders har fler syskon och den äldsta heter Helge.
Under dagarna är barnen ute och leker, smyger runt i trädgårdarna och kollar på tågen som ständigt åker förbi.
En dag när lille Anders inte hinner springa med sina äldre syskon sätter han sig på grusplanen och gräver en grop. Plötsligt kommer källarmästaren fram till honom och Anders blir likblek och skräckslagen. Han fyller snabbt igen gropen och småspringer därifrån. Han fick för sig att nu skulle någon dö, helt säkert skulle någon dö. Kanske hans mor, eller kanske hans far skulle bli överkörd av ett tåg.
Redan nu märker man hans ångest och rädsla inför döden. Han oroar sig ständigt för att något hemskt ska hända och att döden ska drabba någon i hans familj. När modern och Signe stängt dörren intill köket för att diska står han utanför och hoppas höra vad de säger. Han undrar om de pratar om någon som är sjuk eller ska dö.
En dag åker Anders och hans far ut med trallan för att hälsa mormor och morfar på deras gård. Med sig har de kaffe, socker och en bit jäst. Mormodern var gammal, kort och en aning mager, i dragen väldigt lik Anders mor. Anders älskade sin mormor mycket och trivdes på deras gård. Där plockade han bär, lekte i buskarna och satt i solen och myste.

Anders och hans familj är djupt troende och om kvällarna läser de ur bibeln och ber tillsammans. När Anders är runt 12 år har han skaffat sig en avlägsen böneplats ute i skogen eftersom han i hemmet inte känner sig bönhörd, och har svårt att hitta den rätta upphetsade känslan.
En regnig, kall och blåsig dag beger han sig ut för att be. Det lönade sig inte att gå dit de dagar det var vackert väder, då kunde han lika gärna låta bli. Det skulle vara svårt, det skulle vara som ett offer han gjorde. Böneplatsen var en sten mitt i skogen som han satt på knä vid. Det enda han bad om var att han inte skulle dö, att ingen skulle dö. Han bad aldrig om något annat, bara att få leva. När han bad glödde kinderna och han eldade upp sig till extas. Efter bönen kände han sig lättad, glad för att det var gjort.

En dag innan barnen hunnit gå till skolan steg mormodern av tåget vid järnvägen där Anders bodde. Hon hade kommit för att besöka doktorn, eftersom hon känt sig lite dålig på sista tiden.
Det visar sig att hon inte har länge kvar att leva och när Anders får reda på det blir han alldeles förskräckt. Hans mor och alla andra barn blev otroligt ledsna över detta. Det var första gången döden kommit nära dem i hemmet och det grep dem väldigt starkt. Mormodern levde ett år till.
Till begravningen kom många som känt Anders mormor och familj men också andra obekanta var närvarande i kyrkan. Efter att kistan sänkts ner i jorden gick man in till högmässan innan man åkte hem för att äta en stor middag. Man åt, pratade och karlarna drack brännvin. Anders, som var yngst av alla blev less på att vara där inne och gick ut ett slag. Han ställde sig för att kika in i fönstret där morfadern satt för sig själv. Han läste bibeln högt och slog sedan ihop den och knäppte händerna.


När Anders kom in i ungdomen började han ströva omkring i stan och längre utåt landsvägarna, eftersom han inte riktigt trivdes hemma. Han kände ett underligt tryck där, som en tyngd i hemmet. Det var nu han började bryta sig loss från sin familj och dess guds tro. Han smög bort från deras Gud, liksom listade sig undan utan att det märktes. Anders kände verkligen att han förändrades inom sig och njöt nästan av det.
Men han tror nu att han snart ska dö och att alla visste om det. Han får för sig att han har en bröstsjukdom och att alla utom hans mor håller sig ifrån honom. Han tänker att för honom kunde all göra detsamma, han som bara skulle dö men han måste bryta sig ut ändå. Att han tänker så gör även att han utvecklas till en lyckligare pojke i tonåren.
Anders hade nu skaffat sig vänner som han gick med om dagarna. En hette Jonas, och hade träarm eftersom han som barn fått högra armen avklippt i ett tröskverk. Tillsammans snärjde de gäddor om somrarna.

En söndagskväll ska Anders ut till stenen i skogen som vanligt. Då förstår han att det hade ingenting med honom att göra, att han skulle dit ut. Som barn hade han drivits av ett inre behov men nu innebar det ingenting längre. Det var som ...