Bokrecension: Idilia Dubbs dagbok av Genevieve Hill

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

En kärleksrelation:

Idilia Dubb blir förälskad i den stilige, tyske handelsresande Christian Bach under båtresan till Rhen. Men dock tyckte hon att han var lite överlägsen när han blev buren ombord på båten i sin fåtölj av två stolbärare, men samtidigt tyckte hon att det var intelligent av honom att göra det bekvämt för sig.

Idilia är konstnär, och målar riktigt bra för att vara de blott 17 år hon är. Hon ställer sig vid relingen på däck för att få bäst utsikt, och där sitter Christian. Efter ett tag börjar de prata med varandra, och han vill se hennes teckningar, och han berömmer henne.
De ses mer och mer ombord på båten, och han räddar till och med livet på Idilias lillasyster Mary när hon ramlar över relingen efter att ha blivit skrämd av ett gevärskott, precis innan hon sögs in i skovelhjulet.

En dag, när båten stannar i Wesel över natten, ber Christian henne att följa med in i staden. Han ville visa henne staden. De går och äter mat, och blir lite berusade och berättar mer och mer privata saker för varandra. För att bara ha känt varandra i några dagar, så står de riktigt nära varandra, och det är ju viktigt om man i framtiden vill ha ett förhållande.
När de ätit klart och går till stadsporten, för att Idilia ska kliva på båten igen, är den låst. Så hon får lov att följa med Christian till hotellet han alltid sover på i Wesel. Men det finns ju såklart inga rum kvar, så de får dela rum.

Christian hade stämt möte med vakten Wiesel från båten vid midnatt. De skulle göra upp, för att Wiesel hade satt sig i hans fåtölj, och var dessutom otrevlig mot Idilia.
Idilia vill inte att han ska gå, och säger att hon inte tänker stanna uppe och vänta på honom tills han kommer tillbaka, men det gör hon ju så klart.
När han kommer hem är han alldeles blodig, Wiesel hade ju inte kommit själv, utan tagit med sig sina tre vaktkompisar. De hade slagit honom med sina värjor, och syftet var att döda honom. Men hotellvärdens hund, som han hade tagit med sig, hade då bitit dem så att de inte längre klarade av att slåss och flydde.

Så småningom växer en stark kärlek fram mellan dem, men ändå kan hon inte riktigt lita på honom efter att hennes förra pojkvän var otrogen mot henne.
Och dessutom så skulle de inte träffas så ofta, eftersom han reste så runt så mycket, och hon bodde i England. Så det var nästan dömt att misslyckas.
Kan man älska någon på avstånd? Ja, det kan man, men efter ett tag går det bara inte.
Jag har inte läst hela boken, de har inte klivit av båten än.

En känslomässig relation:

Idilia och hennes mamma kommer inte så bra överens. Mamman är alltid sur och grinig, och dessutom grälar hon med pappan varje dag.
Idilias lillebror George orkar knappt med allt bråk längre, och han är villig att rymma. En dag frågar han Idilia och hon vill rymma med honom, men hon vill inte och ber honom hålla ut ett tag till!

Dessutom flirtar mamman med en tysk vinodlare, och hon följer även med honom ner till hans hytt, mitt framför ögonen på sina barn och sin man.
Men pappan vågar inte säga emot. En gång gjorde han trots allt det, i värdshus fullt med folk. Och då hade han brustit ut i tårar och skämde ut sina barn.
Det gjorde visserligen mamman med, men det är inte så accepterat för killar att gråta.
Pappan verkar inte kunna ta itu med problemen, och ofta när de bråkar så dricker han och blir full.

Idilias mor är arg på henne nästan hela båtresan för att hon inte följde med sin förre pojkvän när han skulle utomlands, han hade ju pratat så mycket om det. Mamman ville att Idilia och Henry skulle hålla ihop eftersom han var av högre rang än Idilia. Så hon blev mycket bestört när hon sa att hon brutit förbindelsen med Henry.
Hon vägrade prata med henne på hela tågresan till London, med båten över Nordsjön ändå till Holland. Syskonen är lite rädda för sin mamma, för hon drar sig inte för att slå varken George, Mary eller Idilia.

”Mary irrade nervöst med blicken och George satt alldeles orörlig för att undvika allra minsta rörelse som kunde dra till sig mors uppmärksamhet och ge henne ytterligare en anledning att falla ut i anklagelser och hårda ord.” (s.73)

Det är bra att man i boken får läsa om sådant man känner igen sig i.
Kärlek, bråk inom familjen, allt som vi ungdomar upplever varje dag.

Boken är sann, och den är sammansatt av Genevieve Hill. Det var Idilias bästa kompis.
Genevieve flyttade från Skottland, och då bestämde de sig för att skriva dagbok om vad som hände och sedan skicka det till varandra en gång om året. Det var så drygt att skicka brev tyckte de.
En dag när de är i Rhen går Idilia ut för att måla av det vackra landskapet. Sedan var hon försvunnen. Mamman och pappan oroade sig inte första dagen, Idilia kunde sitta i evigheter och teckna. Men nästa dag kallade de efter polis och nästan hela staden letade efter henne, men det fanns inte ett spår av henne. De undrade om hon kunde ha blivit dödad, kidnappad eller vad som helst. Men det fanns ingen som tydde på det.
Det var år 1851.

1861 hittade man kvarlevor...