Textanalys: Caipirinha med Döden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Bokens inledning:
När döden kom in i mitt liv var jag oförberedd och mycket dålig på att säga nej. Jag släppte in honom när han bad om det och hade faktiskt ingen tanke på att jag hade kunnat stänga dörren och be honom dra, ja varför inte åt helvete.
Märk väl, nu talar jag inte om ett oväntat dödsfall eller beskedet om en sjukdom utan återvändo. Inte heller om de självmordsfantasier som kan dyka upp när tristessen sprider sig som ogräs resistent mot varje positiv tankes besprutning. Döden vandrade högst påtagligt in genom dörren, drog av sig klädnaden och slog sig ner i mitt vardagsrum utan att ta av sig skorna. Stolen han valde vid sitt första besök var ju också både inbjudande och bekväm, en nersutten, klarblå sammetsfåtölj från andra sidan seklet som aldrig har misslyckats med att få besökare att känna sig som hemma. Trådarna i hörnet där tyget rispats upp räcker för att få de mest aviga att trivas.
Även han beslöt sig för att känna sig som hemma. Naturligtvis fick det konsekvenser för mig, och för honom med för den delen. Man flyttar inte in i någons sammetsfåtölj utan att det påverkar. Inte när man samtidigt ber om en extra stark espresso. Samt lägger upp sina ben över armstödet och säger att man vill förklara sig.
Textanalys
Maria Ernestam, som har skrivit Caipirinha med Döden har ett väldigt personligt sätt att leka med språket som överraskar och får mig att skratta. Hon tar aldrig de ord som ligger närmast till hands, utan hittar alltid synonymer, eller mer målande sätt att uttrycka det hon vill säga. Men att Ernestam inte väljer de vanligaste, utnötta uttrycken och orden betyder inte att texten är svårbegriplig eller att hon skriver med akademiska, avancerade ord. Boken är tvärtom lättläst. Meningslängden är i början ganska enhetlig, med relativt långa meningar innehållandes kommateringar. Det enda som beskrivs är en fåtölj. Det gör läsaren nyfiken på hur resten av omgivningen ser ut, hur döden ser ut framför allt. På två ställen byter hon stycke i inledningen. Det gör hon när hon vill understryka något lite extra, när hon byter riktning lite i sin berättelse. Efter det andra styckesbytet blir meningarna lite kortare, vilket ger en lite komisk staccato-effekt. Det komiska kommer sig av att det märks att hon vill framhålla något som lite viktigare i texten, eftersom kort meningslängd gör innehållet lättläst och konkret. Huvudrollskaraktären förklarar hur det förhåller sig när någon flyttar in i ens sammetsfåtölj, som om det var något som hände folk i allmänhet var och varannan dag. Att författaren verkar lägga stor allvarsam vikt vid något så absurt gör det hela komiskt.

”Jag släppte in honom när han bad om det och hade faktiskt ingen tanke på att jag hade kunnat stänga dörren och be honom dra, ja varför inte åt helvete.”
Det här citatet är ett typiskt exempel på hur Ernestam driver med de förutsättningar hon satt upp för sin berättelse. Hon skriver om Döden som vore han en person, och ord som brukar komma upp i samtal om döden är himmel och helvete. Det tar Ernestam till vara på. Hade hon bara skrivit ”utan en tanke på att be honom dra åt helvete” hade läsaren inte reflekterat så mycket runt det komiska sambandet och ordvitsigheten, men genom att skriva till ”ja, varför inte åt helvete” trycker Ernestam på det roliga och får läsaren att uppmärksamma det.

”Inte heller om de självmordsfantasier som kan dyka upp när tristessen sprider sig som ogräs resistent mot varje positiv tankes besprutning.”
Istället för att bara skriva ”Inte heller om de självmordsfantasier som kommer när man är deppig” målar Ernestam upp en fantastisk bild, en metafor som gör texten roligare att läsa, samtidigt som citatet får en extra dimension, alla läsare har kanske inte tampats med självmordstankar, men kan ändå förstå det besvärliga i att bli kvitt dem när de kan dra paralleller till ogräs som inget biter på. Dessutom finns en kontrast mellan positivt och negativt i citatet där självmord är någonting negativt och positiva tankar något positivt. Det hjälper läsaren ytterligare att förstå komplexiteten i problemet, visst kan en deppig person ha positiva tankar ibland, men de uppväger inte allt negativt som har lett till personens dödslängtan. Trots att boken är skriven på ett komiskt sätt får texten ett djup av sådana här citat med fler dimensioner. Boken är på inga sätt ytlig eller platt, som jag kan tycka att många romantiskt komiska böcker kan bli, utan den behandlar tunga och filosofiska ämnen, men på ett lättsamt sätt. Det är en annan form av kontrast som finns i innehållet genom hela boken. Att ett tungt budskap behandlas på ett komiskt sätt och därför blir det enklare att ta till sig.

”Döden vandrade högst påtagligt in genom dörren, drog av sig klädnaden och slog sig ner i mitt vardagsrum utan att ta av sig skorna.”
Det här cita...