Bokrecension: Varulv av Tormod Haugen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Wolfgang von Brikenwald, år 1700, Schwarzwald i Tyskland:
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill ut till den lysande månen! Men jag vet att jag inte får. Det var just därför som jag låste in mig här i cellen i borgen för ungefär 10 år sedan skulle jag tro, jag vet inte riktigt. Den blå drycken är snart slut. Den sista flaskan ska min son få. När jag sitter här i min ensamhet tänker jag tillbaka från när jag var liten. Jag tänker på min far och min mor, Cordelia och på hur det var första gången när jag förvandlades till en.. Varulv!
Jag vet att min son har samma öde som jag, Ludwig har bara hjälpt till att förhindra utvecklingen med hjälp av den blå drycken. Jag måste få prata med honom nu snart och skicka iväg honom från Schwarzwald, han måste bort, lågt bort härifrån!
Ludwig var här nyss, han släppte ut mig så jag kunde doppa mig i den djupa källan som finns i fängelsehålan. Jag fick även gå fram och tillbaka, nu är jag tillbaka i cellen. Jag känner att det snart är fullmåne, jag vill ut och springa fritt i skogen.
Jag skickade iväg min son idag. Jag kunde inte se hans ansikte så jag vet inte hur han reagerade, det känns som om jag har skickat iväg honom in i döden. Jag har upptäckt att jag är blodig om fingrarna och att det börjar likna ett hål i ena väggen här i cellen. Jag vet inte vad det är som händer, och jag är rädd för vad som kommer att hända.

Erhard von Brikenwald, år 1700, son till Wolfgang von Brikenwald, Tyskland och Ørdal i Norge:
Jag vet inte vad jag ska göra, min far skickade iväg mig, bort från borgen. Jag har aldrig varit utanför den i hela mitt liv. Jag har inte så mycket med mig, men jag klarar mig med de pengar som Ludwig skickade med mig.
Jag sov under himlen inatt. Men innan jag somnade kom det en man fram till elden. Han sa att han kände far och han sa att Ludwig skickat honom för att lämna en flaska med någon blå dryck i. Den främmande mannen sa att jag skulle ta en klunk vid varje fullmåne, varför har jag ingen aning om. Under dagen har jag hört vargar bakom mig, hela tiden..
Det var längesedan som jag gav mig ifrån borgen. Jag har hört rykten om att en varulv går lös i Schwarzwald och jag är rädd att det kan vara far de pratar om, jag visste inte om att far var varulv. Det var en man som min mor sa att jag skulle kontakta som sa det. Jag såg henne framför mig efter att ha kommit in i en lada för att vila. Innan det dog min bästa vän i livet – min häst. Mannen sa även att det var en man på andra sidan stan som sålde en häst, jag tog mig dit och nu har jag hästen Tillit – och hon är verkligen pålitlig, det har jag redan märkt.
Jag sitter på en båt nu. Jag fick inte ha med mig Tillit på båten så henne sålde jag, jag får se om jag hittar någon häst i Sverige när jag kommer dit. För ett par dagar sedan såg jag min mor. Hon stod livslevande framför mig. Och alla som sagt att hon var död! Hon förklarade varför hon stack ifrån mig och far, pga. att hon inte stod ut längre.
Nu ligger jag i en liten stuga och blir uppvaktad av en tjej som hittade mig i skogen. Jag höll på att dö har hon försökt att säga, vi använder någon form av teckenspråk när vi pratar med varandra. Jag hittade en häst som var till salu när jag steg i land i Gävle. Lotta heter den, ett konstigt namn!
Nu har jag nått det ställe som jag sökt. Det ser ut som hemma. Jag köpte marken och ska nu börja bygga. Men den blå drycken är slut – jag känner att jag vill yla till månen och springa fritt i skogen.

Tore von Brikenwald, år 1970, Ørdal i Norge:
Jag tänker mycket på varför far gick ner i tjären. Jag vill inte prata om det och ingen säger nått till mig heller. Jag har precis träffat en annan pojke i skolan som heter Bengt Hammer. Han berätta nyligen för mig att han också var varulv. Jag visste inte att han visste att jag var det. Det visste inte jag heller. Inte för ett par veckor sedan. Mor skulle hämta hem mig från Elida Hansen som jag bor hos under skoldagarna. Men jag ville inte att mor skulle se hur jag förändrades. Jag skrev en lapp till henne och sprang in i skogen, det gjorde ont att förvandla sig. Jag ylade mot månen och sen sprang jag, fort och länge. Otroligt nog kom jag hem – hur vet jag inte.
Mor vill låsa in mig när det är fullmåne, och hon vill stanna hos mig under natten. Men jag vägrar att hon ska vara hos mig och se hur jag ser ut. Bengt öppnade en port i väggen och låste upp mitt halsband på nått sätt. Och ut sprang vi, det var skoj. Men när vi var på väg hem fastnade Bengt i en snara. Jag sprang efter den enda hjälp som jag visste kunde bevara Bengts hemlighet också. Min mor hjälpte honom loss och ljög för jägarna som kom fram strax efter att Bengt försvunnit. Jag hjälpte till att förvirra dom.
Det har inte hänt mycket på ett tag, men igår cyklade Bengt in till gården med en rasande fart. Han berättade att han hört att det skulle komma några jägare till deras hem för att mörda han och hans far. Bengts far och mor hade rest bort till några släktingar och Bengt sa att han ville bo hos mig undertiden. Mor kom fram till oss och undrade vad det var som hänt och Bengt berättade om det som han hört. Min mor tog våra cyklar och cyklade i våldsam fart hem till Bengt, och där satt vi några timmar. Sen kom jägarna och slängde in stenar i huset och bröt sig in och vände upp och ner på stället. Mor r...