annons
×

Enbart fakta om Korstågen på medeltiden

36 röster
Ge betyg
36832 visningar
uppladdat: 2004-05-22
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Korståg är medeltidens kristna krigsföretag i syfte att erövra den heliga graven i Jerusalem, som sedan 638 hade varit i muslimsk besittning. Men också Sveriges väpnade mission i Finland på 1100 & 1200 talet, i syfte att kristna de Finska medborgarna.
Men det mest omfattande och intressanta korståget är det som gick ut på att inta den heliga graven i Jerusalem.

Året var 1095 och araberna hade i över 400 år haft makten i Palestina, det heliga landet.
Araber på den tiden kallades inte för araber, utan för Muhammedaner, de kallades också av de kristna för de otrogna. Men Muhammedanerna blev av olika alltmer intoleranta mot kristna pilgrimer. Men trots att Muhammedanerna haft makten i Jerusalem så hade de kristna pilgrimerna kunnat vallfärda till Kristus heliga grav. Men nu blev det stopp till det och pilgrimerna fick inte längre besöka graven, istället blev de plundrade och trakasserade.
Detta väckte ilska och avsky i hela den kristna världen. De kunde ju förstås inte finna sig i att de inte fick besöka den heliga graven.

Palestina skulle återerövras, den heliga graven skulle stå under kristet herravälde.
Det var uppkomsten till korståg, den omfattar i synnerhet 9 korståg mellan åren 1096 till 1270. Sent på hösten 1095 fick kyrkans män i det område vi nu kallar för Frankrike ett viktigt budskap ,det var den dåvarande påven Urban den andre som hade skickat meddelandet.
I meddelandet uppmanade han alla kyrkans män att bege sig till ett stort kyrkomöte i Clermont. I november var alla som skulle delta i mötet samlade, och påven började rådgöra med kyrkans män. De höll på i flera dagar medan folket väntade utanför. Tillslut kom Urban den andre ut och steg upp på en plattform, och hans kraftiga stämma ljöd ut. Han sa ungefär:
”De otrogna Muhammedanerna har trängt in i det heliga landet, de använder kristna kyrkor som stallar åt sina hästar och kristna pilgrimer blir överfallna och dödade, jag ber er att bli korsets soldater och strida för kyrkan. Driv bort de otrogna från den heliga graven”
Påvens tal mottogs av folket med väldiga hurrarop. ”Vi ska slås för kyrkan, och död åt de otrogna”, skrek männen. Nyheten spred sig över hela landet och över gränserna till hela Europa.
Furstar red runt i Europa för att samla ihop soldater som ville strida för kyrkan, och det var många som slöt sig till korståget. Alla skulle också bära ett stort rött korstecken mitt på bröstet för att visa vilka man slogs för. Efter många strider, och efter mödosamma marscher på okända vägar så kom korsfararna fram till Konstantinopel(nuvarande Istanbul).

De fick hjälp av den östromerske kejsaren Alexios som skaffade fram fartyg så att korsfararna kunde ta sig över till det asiatiska fastlandet, och sen fortsatte den långsamma marschen till lands igen.

På våren 1097 slog de läger utanför Nicaea för att planera en invasion av staden. Då plötsligt stormade det hundratals Muhammedanska ryttare ner från bergen. Korsfararnas ledare St.Gilles och biskop Adhemar ställde upp sina soldater och försvarade sig mycket bra.
Tillslut fick Muhammedanerna retirera med stora förluster. Men staden de skulle erövra (Nicaea) var omgiven av kraftiga stenmurar, korsfararnas katapulter skadade knappt murarna.
Staden låg belägen vid havet, så de planerade att anfalla från havet, men då behövde man ju båtar förstås. Så de bad Alexios om hjälp igen.

Han svarade att han gärna ville hjälpa dem, men i så fall skulle staden tillfalla honom. Kors- fararna hade inget val utan gick med på hans erbjudande. De fick också låna tunga krigs- maskiner av Alexios för eftersom han fick staden vid vinst så lånade han gärna ut krigsmaterial till korsfararna.

Kvällen före slaget rådslog ledarna och kom fram till att de skulle anfalla strax efter solupp- gången. Efter att korsfararna bombarderat staden och anfallit från sjön, så skickade stadens härskare ett budskap till korsfararna, det löd; ”Furstar från fjärran länder, vi har fått nog, vi ger oss av, staden är er”.
Korståget drog nu vidare mot Palestina, men nu började korsfararnas vattenförråd att ta slut, och varenda brunn de kom fram till hade Muhammedanerna fyllt med sten. Många soldater och ryttare dog och de tyngsta krigsmaskinerna övergavs. De ryttare som förlorat sina hästar fick rida på oxar. Man beräknar att korsfararnas armé var ungefär 250 000 man när de började, men efter många dödsfall och flertalet rymningar så hade antalet korsfarare sjunkit ända ner till 30 000 i september 1097. Men de korsfarare som fortfarande var vid liv led väldigt i brist på mat och dryck.
Men en dag i november så kom de till en stad, och i närheten av staden så fann de frukt, grönsaker och vatten. Detta gjorde att de utmattade soldaterna fick kraften och viljan att fortsätta igen.

Korsfararnas ledare planerade nu att storma staden, vars namn var Antiokia. Men ett stort regnväder gjorde att de fick avvakta med stormningen. Korsfararna slog läger utanför stadens murar. Tidigt en morgon när nästan alla korsfarare låg och sov öppnade sig plötsligt porten till staden och ett hundratal Muhammedanska ryttare stormade ut. Korsfararna blev helt överrumplade. Stadens ryttare vände tillbaka in till staden igen innan korsfararna hann ta till vapen, detta gjorde korsfararnas ledare mycket arg, och de bestämde att gå till anfall nästa dag hur dåligt vädret än var, och det gjorde dem. Men när de kom nära stadsmuren fick de kokande olja och vatten över sig, så de blev tvingade att retirera.

Korsfararna gjorde ännu ett försök men blev återigen tvingade att retirera, nu kom vintern och det blev åter ont om mat. När våren kom var korsfararna mycket svaga och magra. Staden hade nu länge varit under belägring, och det var många som var trötta på att vara instängda innanför stadens murar. Samtidigt som matförrådet började att sina förstod många att de inte skulle kunna försvara staden så länge till. Det förstod också kungens rådgivare Firuz, men när han nämnde det till härskaren så blev han arg och ville försvara staden ända in till det sista.
Men Firuz hade som sagt en annan syn på saken, så han tänkte ut en plan som skulle hjälpa korsfararna att inta staden. Han skickade bort sin son till korsfararnas läger, utrustad med ett meddelande där det stod hur korsfararna skulle inta Antiokia. Korsfararna följde Firuz plan.

De försvann upp i bergen för att invånarna i staden skulle tro att de gett upp, men samma natt återvände de smygande till staden och väntade utanför ett visst torn vid stadsmuren. Senare på natten firades det ner en repstege från tornet ner längs muren.
Korsfararna klättrade snabbt och tyst upp för stegen. Samtidigt hittade de en liten port alldeles bredvid tornet som de snabbt krossade, nu var staden öppen för korsfararna, och Muhammedanerna blev tagna på sängen.
Vid soluppgången den 3 juni hade korsfararna tagit befälet över staden. Men fördelarna med erövringen av Antiokias blev dock inte så stora, det fanns knappt någon proviant, alla förråd var tomma, och många dog.

Kejsaren Alexios lovade att sända mat till Antiokia, men någon mat syntes aldrig till. De utmattade var nu på gränsen att ge upp, men prästen Peter Bartholomeus uppmanade soldaterna att hålla ut.

En natt drömde han att en ängel befallde honom att ge sig till moskén i Antiokia, och gräva i marken där, ty där skulle de hitta en romersk lansspetts som Kristus blivit stucken av. Den kommer att föra er till seger. Korsfararna började gräva, de höll på ett bra tag utan att hitta något, men slutligen fann de lansspetsen, och detta mirakel gan dem nytt hopp. De började nu reparera sina rustningar och vapen. Trots att det var vinter så fortsatte de marschera mot Jerusalem med en riddare i täten som bar den helige lansen. Muhammedanska soldater låg i bakhåll, och de såg att korsfararna var mycket trötta och medtagna så de anföll, men korsfararna lyckades att slå tillbaka anfallet. Korsfararna fortsatte in i Palestina. Så en dag kom de till Jerusalem. I juli 1099 gick korsfararna till anfall, korsfararna hade ett väldigt trätorn till hjälp, som de sköt fram mot stadsmuren. De kristna soldaterna stormade fram över muren, och slaget fortsatte genom Jerusalems smala gator. Vid solnedgången samma dag upphörde striderna, de kristna hade vunnit slaget och besegrat Muhammedanerna. Det heliga landet var åter under de kristnas herravälde. De flesta av korsfararna stannade kvar i Palestina, men några av korsfararna återvände till Europa sommaren 1099, och meddelade att det heliga landet var deras. Ledarna för korståget st. Gilles och biskop Adhemar dog båda i det heliga landet. Adhemar dog redan i Antiokia, och fick alltså inte se den heliga staden Jerusalem. De soldater som återvände till Europa berättade historier om hur de lyckats komma till Jerusalem. De sade också till folket att många av dem behövdes där för att försvara städerna och bruka marken. Nya kristna arméer började nu marschera mot Palestina, men uppe i bergen väntade Muhammedanerna på att det rätta tillfället för att anfalla. Och det kom, år 1144 hade Muhammedanerna samlat ihop en hel armé. De besatte området Edessa norr om Jerusalem. Ett nytt korståg började nu marschera ner för att förgäves försöka återta Edessa. Det var det andra korståget, och började år 1147 och varade i två år. Det leddes av den franska kungen Ludvig VII och den tyske kungen Konrad III. En av de segerrika Muhammedanska anförarna hette Najm Eh-Din Ayub, och hade en son Salah Eh-Din Yusuf. Vid 37 års ålder blev han sultan över Egypten, och lovade folket att de kristna skulle drivas ut ifrån Palestina. De kristna tyckte att han hade ett krångligt namn och kallade honom Saladin istället. År 1183 erövrade han staden Aleppo. Fyra år senare slog Saladin de kristna och erövrade Jerusalem. Men när Rikard den förste även kallad för Rikard lejonhjärta. År 1189 kröntes till kung av England, lovade han folket att de kristna åter igen skulle ta över makten i Palestina, och att han själv skulle leda armén till det heliga landet. Efter slaget slöt kungen vapenstillestånd med fienden (2 september 1192). Muhammedaner och kristna skulle fritt få besöka varandras städer.

Under medeltiden var foket mycket mer engagerad i religion, än vad man är idag.
Folken krigade för sin religion.
Det sker fortfarande idag, men inte i samma utsträckning som idag, och inte heller i de länder som deltog, genom att skicka soldater ut i korståg.
Präster och biskopar hade mycket större makt på den tiden. Och bestämde mycket inom det politiska. Alla lyssnade på dem och anfördtrodde sig till dem. Därför fick de väldigt stor makt i samhället. Jag tror också att de utnyttjade sin situation ibland, för att få med folket, ett exempel som jag tror är “fusk” är när korsfararna intagit Antiokia, och märkte att det inte fanns någon proviant kvar i staden, och sjukdomar började härja.
Soldaterna tappade sin moral och stridslust, och viljan att fortsätta.
Då hände det helt plötsligt ett mirakel, det som hände var följande,
”prästen Peter Bartholomeus uppmanade soldaterna att hålla ut.
En natt drömde han att en ängel befallde honom att ge sig till moskén i Antiokia, och gräva i marken där, ty där skulle de hitta en romersk lansspetts som Kristus blivit stucken av. Den kommer att föra er till seger. Korsfararna började gräva, de höll på ett bra tag utan att hitta något, men slutligen fann de lansspetsen, och detta mirakel gan dem nytt hopp”
Det räckte för att soldaterna skulle återfå viljan, och jag tror att det var något som prästen & korsförarnas ledare ”fixat” ihop för att soldaterna att vilja fortsätta.
Det lyckades ju också.
I alla böcker & lexikon står det att korstågen endast var till för att den heliga graven skulle vara kristen.
Allt verkar så perfekt, men jag tror att många av korsförarna gjorde det för att känna pengar och få mer land. För det plundrades en hel del under alla korståg. Och de pengarna lär väll knappast ha gått till välgörande ändamål. Utan antagligen till präster, kungar & adel. Det kristna motivet med det hela var nog en liten täckmantel för att komma åt ära & rikedom. Men självklart var det viktigt att erövra den heliga graven, i kristet syfte.

Livet för en adelsman:
Adelsmännen hade skyldighet att förse kungen med krigare till häst.Ryttaren skulle ha vapen och rutsning.För att människorna skulle veta vilka de var,prydde de sina sköldar och hjälmar med olika märken.Adelsmännen hade mycket makt och inflytande.De flesta bodde på stora gårdar.Endel byggde stora slott och borgar. Vissa bönder var tvingade att göra dagsverken hos slottsherren.Det betydde att de endel dagar måste lämna sina gårdar för att arbeta på slottet.Kungen valde ut dem som skulle hjälpa honom att styra riket.De kallas för riksråd.

Adelsmannen-riddaren:
Det fanns en grupp adelsmän i Europa som kallades riddare.Kungen bestämde vem som skulle bli riddare.Han valde bland dom förnämsta och tappraste krigarna. Som riddare måste de uppföra sig artigt och lova att inte tänka på sig själv i första hand.Riddarna bodde i stora borgar.De byggde den för att kunna försvara sig mot fiender.Runt om borgen byggde de flera meter tjocka murar och en stor vallgrav.Ett sätt att besegra borgen var att vänta utanför och trötta ut dem där inne.När maten tog slut fick de ge sig och komma ut.Ibland hände det att fiender fann borgen tom.I Sverige har vi bara en medeltida borg,som fortfarande idag ser ut som borgarna gjorde under medeltiden.Det är Glimmingehus i Skåne.

Prästerna och livet runt kyrkan:
De första prästerna i Sverige levde mycket fattigt och enkelt.Då fick inte prästerna gifta sig.Barnen och hustrun skulle ta upp alldeles för mycket av prästens tid. Han måste ägna hela livet åt den kristna tron.Kyrkan i Sverige blev allt rikare och fick allt större makt. Alla regler för hur den kristna kyrkan skulle fungera bestämde påven i Rom.Sverige fick sin första ärkebiskop år 1164.Han hette Stefan och bodde i Uppsala.På den plats där biskopen bodde,kallades kyrkan för domkyrka. Även idag är vårt land indelat i 13 stift med domkyrkor och biskopar.

Att leva i kloster:
Vikingarna besökte gärna kloster på sina härjningståg i Europa.Det var inte för att de var intresserade av kristendom utan för att plundra klostren på alla vackra och dyrbara förmål,som fanns där.De människor som vill ägna hela sitt liv åt Gud var dom som sökte sig till kloster.Vid slutet av medeltiden hade vi nästan 100 kloster i Sverige.Munkar och nunnor fick inte bo i samma kloster.

Livet för borgarna i städerna:
Det luktade fruktansvärt illa i städerna på medeltiden.Framför allt under sommaren. Det var för att borgarna slängde ut allt gödsel,sopor och matavfall på gatorna i staden.När det hade regnat,blev det så geggit och smutsigt så man satte på sig ett slags skor med ben på för att komma upp en bit från marken.

Från lärling till mästare:
För att kunna arbeta som hantverkare, t ex skräddare,skomakare eller smed måste man först utbilda sig.Eleverna sattes inte i en skolbänk för att lära sig sitt hantverk. De fick istället lära sig genom att arbeta hos en redan utbildad hantverkare.Det var bara pojkar som fick utbildning.När de var i 10-årsåldern började de arbeta som lärlingar.Då fick de bo och äta gratis hos hantverkarna.Det var en slitsam tid. Långa arbetsdagar,ingen lön och ofta mycket stryk av läromästaren.När så lärlingen efter något år kunde visa att han passade som t ex skräddare och kunde visa prov på att han var en bra jobbare fick dom börja arbeta.


Bönderna och livet runt byn:
Nästan alla människor under medeltiden var bönder.Det var viktigt att äga en egen gård.Då var du en fri man och fick delta i byalaget där man beslutade om viktiga gemensamma frågor.En del bönder i byn ägde ingen egen jord och boskap.De fick bo utanför byn,oftast i små enkla kojor.Den största gården ägde de största tegarna och den minsta gården hade tegar,som inte var större än din skolsal.Livet för människorna i byarna kunde vara mycket hårt.Människor frös och svalt och det gjorde djuren också.Eftersom fodret inte räckte blev djuren undernärda.Därför var djuren mycket små En ko då var inte större än vad en kalv är idag.

På tinget:
Det måste finas regler för vad som är rätt och fel.I Sverige förr i tiden fanns inte alls så många regler som det finns idag.Männen i varje landskap såg till att lagarna följdes. När de samlades till möten för att döma nån kallades det "ting".Inga kvinnor fick vara med på tinget.En av männen som kunde alla lagar kallades lagman.Dom hade inga lagböcker så lagmannen måste kunna alla lagarna utantill. Ofta hade dom verser för att lättare komma ihåg lagarna.

Birger Jarl:
Han blev aldrig en riktig kung.Birger var alltså rikets jarl.Han hjälpte kungen vid namn Erik den läspe och halte.Birger försökte få stopp på blodshämnden. Blodshämnden gick till på det viset att ifall nån i en ätt dödade en i en annan ätt, skulle dom hämnas.Han instiftade fyra fridslagar:
1.Kvinnofrid
2.Hemfrid
3.Tingsfrid
4.Kyrkofrid
Birger Jarl instiftade också en arvslag, som bestämde att en dotter i en familj hade rätt attt få hälften så mycket som sin bror.

Magnus Ladulås:
Mest omtalad har Magnus Ladulås blivit för sin lag mot våldgästning. Magnus Ladulås hade tre söner.Birger,Erik och Valdemar.När Magnus Ladulås dog år 1290 blev hans äldste son Birger rikest kung.Prinsessan Ingeborg skulle ärva den norska kronan och bli drotting i Norge.Om Erik gifte sig med henne kunde han bli kung över både Norge och Sverige.Erik förlovade sig redan med Ingeborg när hon var 1 år.En dag kom hertingarna Erik och Valdemar ridande till Birgers gård Håtuna utanför Uppsala.Kung Birger tog emot dem och lät dom stanna över natten. Han skulle inte tagit emot dem.

På natten överraskade hertigarna sin bror och tog honom till fånga.Den här händelsen har döpts till Håtunaleken.Birger skulle hämnas.Han bjöd in sina bröder och på natten gick han in och satte handbojor på sina bröder.Sedan fängslade han in dom i den hemska fängelsehålan. Han låste dörren med den stora nyckeln och sedan kastade han den i ån,som rinner utanför slottet.När de sedan efter en lång tid fick upp porten såg de,dom två bröderna döda.Dom hade förmodligen svält ihjäl.

Kung Magnus Eriksson 1319-1364:

Efter det tragiska slutet på brödastriden fanns det inte nån kung på Sveriges tron. Då skulle man genast välja en ny kung.Man valde Eriks treårige son, Magnus. Konstigt nog!Men förklaringen var den att lille Magnus tillhörde samma släkt som de tidigare kungarna.Man hade ju trälar som fick göra allt tungt arbete på gårdarna, men det fixade Magnus när han växt till sig.Han instiftade en lag som innebar att alla trälbarn som föddes efter år 1335 skulle födas som fria människor. Magnus Eriksson köpte landskapen Skåne och Blekinge av danskarna för en mycket stor summa silvermynt.

Men senare visade det sig att köpet av Skåne hade blivit för dyrt.Kungen i Danmark tog tillbaka Skåne utan att återlämna silvermynten.Då tyckte adelsmännen att det gått för långt.De tog till vapen och avsatte kung Magnus,som flydde till Norge.Detta hände år 1364.

Under medeltiden var staten inte lika stark som den hade varit i de antika samhällena. Kungen i ett medeltida europeiskt land hade stora svårigheter att vara med och bestämma i landets mer avlägsna delar. Skatter var svåra att ta upp från folket på grund av att så många var självförsörjande på landet och pengar var därför inte så vanliga. Skatter fick alltså tas upp i form av de varor som producerades av befolkningen, men vägarna, som var i dåligt skick, gjorde transporterna svåra.

Det här en av orsakerna till feodalismens uppkomst. Feodalismen innebar bland annat att kungens makt delades upp mellan ett antal stormän eller adelsmän som genom att svära kungen en trohetsed blev vasaller under kungen. Från sina borgar hade dessa stormän lättare att kontrollera de mindre områden, förläningar, som kungen gjorde dem till herrar över. Dessa länsherrar kunde sedan i sin tur förläna delar av sina län till andra adelsmän som då blev dessa länsherrars vasaller. Feodalismen bildade alltså en slags pyramid med bönderna i botten, däröver de lägre adelsmännen o s v, till kungen i toppen. Det som band ihop de olika skikten i den feodala pyramiden var trohetseden som varje vasall och länsherre fick avlägga till sin herre.

Böndernas arbete var det som möjliggjorde feodalismen. I gengäld för att dessa odlade adelns jordar fick de militärt beskydd då fienden härjade i landet. Men priset för detta beskydd var högt: Adeln ägde inte bara jorden som de odlade utan hade också domsrätt över sina bönder, vilket innebar att adelsmannen själv eller genom egen domstol kunde straffa sina bönder till t ex piskstraff.

En annan förklaring till feodalismens uppkomst finner man i de militära behoven. Den europeiska feodalismen växte fram i Frankerriket under 700-talet t.o.m. 900-talet. Under denna tid var Frankerriket ofta indraget i krig. Flera av dessa krig var sådana som frankerna själva startade, men man blev också utsatt för allvarliga anfall från andra folk som araber från Spanien och Nordafrika; från magyarer, som var ett krigiskt ryttarfolk från Ungern, och från vikingar, som under 800- och 900-talen gjorde regelbundna räder från havet. Den militära pressen på Frankerriket ställde krav på en effektivare krigsmakt. Det bepansrade rytteriet, eller riddare i rustning, visade sig vara framgångsrikt på slagfältet. Det största problemet med detta vapen var att det var dyrt - en rustning kunde kosta motsvarande en villa i dagens penningvärde. Att slåss i den tunga rustningen krävde också långvarig utbildning och övning. Problemet löstes genom att de som utsågs att bli riddare befriades från skatt för att ha råd med sin rustning och beväpning och fick landområden med bönder som hade i uppgift att försörja riddaren så att denne fick tid att öva sig i krigskonster.

Feodalherrarnas borgar, som denna från Wales, kunde ge bönderna skydd då landet härjades av fiender. Då kanoner började användas i större utsträckning under 1400-talet byggdes murarna tjockare och tornen runda för att kulorna skulle göra mindre skada. När inte längre detta hjälpte tvingades man att bygga breda vallar istället för murar.

Men feodalismen förändrades kraftigt under medeltiden. Från början var länen som kungen delade ut inte ärftliga utan fick innehas så länge kungen ville. Under 1000- och 1100-talen hade denna ordning på de flesta håll i Europa ersatts av att länen blev ärftliga och att länsherrarna brydde sig mindre och mindre om vad kungen ville. Förläningarna förvandlades på många håll i praktiken till självständiga riken. Under 1300- och 1400-talen förvandlas också krigföringen så att riddare till häst inte längre var effektiva: deras rustningar kunde lätt skjutas igenom av en armborstpil och senare av krutvapen. Det blev också allt vanligare att krigen utkämpades av legosoldater och inte av adelsmän. Även officersuppgifterna utfördes ofta av inhyrda yrkesmilitärer, s k kondottiärer. Den militära nyttan av adeln minskade alltså, men den behöll ändå många av de privilegier som de en gång fått bl.a. på grund av sina militära skyldigheter.
De medeltida riddarrustningarna var tunga och otympliga. Rustningen på bilden har dock aldrig utsatts för hugg och slag: det är en praktrustning för ceremonier och uppvisningar.

Men den utveckling som såg ut att bli slutet för de europeiska staterna vänder från 1200-talet och kungamakten förstärks återigen i många europeiska länder. Kungen styr genom ständerförsamlingar (riksdagar) som sammankallas när viktiga frågor ska beslutas. I många länder förlorar adeln mycket av sin självständighet. Däremot behåller den på många håll sin ekonomiska styrka. Den nytta som adeln gjorde genom att den ofta anlitades till de högre tjänsterna i de europeiska länderna uppvägde sällan de bördor som lades på befolkningen för att adeln skulle kunna upprätthålla sin livsstil. Mot slutet av medeltiden var adeln en rest från ett äldre samhälle, men det skulle dröja ännu flera sekler innan den förlorade sin betydelse.
Feodalismen är alltså ett mångtydigt begrepp och används för att beteckna olika saker. Men den minsta gemensamma nämnaren är att en stor del av makten i det feodala samhället låg i händerna på länsherrar eller på annan högadel. Hur denna makt såg ut skiftade; den kunde vara politisk, militär, ekonomisk eller en blandning av dessa delar.
Feodalismen var ingen uppfinning. Själva ordet skapades inte förrän efter medeltidens slut. Det feodala samhället växte fram till följd av en rad omständigheter som brist på pengar som betalningsmedel och svårigheter att hävda en stark stat. Feodalismen var heller inget unikt för Europa: den senantika godsekonomin i det romerska riket hade många drag av feodalism. Även i Japan utvecklades - oberoende av Europa - ett feodalt samhälle med länsherrar och vasaller som påminner mycket om den europeiska feodalismen.

Terzin
En strof bestående av tre rader. Termen kan beteckna en treradig strof av vilket utseende som helst, men oftast avses med terzin den speciella, treradiga, elvastaviga strofform som Dante använde i Divina Commedia med rimflätningen ABA BCB CDC osv. rimkedjan går igenom hela dikten, sista strofen utgörs av endast en eller två rader, som rimmar på näst sista radens mittrad: D eller DD.

Futhark
Benämning på runraden, den 24 staviga eller den 16 staviga. Ordet är bildat efter runradens sex första tecken.

Balladen
En ballad är dels medeltida dansvisor, dels i England från 1700-talet folkliga, visartade diktalster. En ballad kan också vara litterära, berättande visor som övergår i romanser. Dessa brukades under romantiken i England, Tyskland och i Norden.

Under 1800-talet användes benämningen ballad om fantasiartade piano- och orkesterstycken som t.ex. Chopins pianoballader.

Den ursprungliga balladen, den medeltida dansvisan, är känd sedan 1000-talet i Frankrike. Den sjöngs till ungdomens ringdanser och karaktäriserades av växlingen mellan försångarens strofer, som har ett episkt eller dramatiskt innehåll, och de dansandes. Även den nordiska episklyriska folkvisan från medeltiden är av samma typ.

1765 släppte den engelske biskopen Thomas Percy en samling medeltida och yngre ballader. Ballad blev nu benämningen på en såväl till innehåll som till form tämligen varierande diktning. Den var också betydligt mer folklig vilket var en kontrast till den klassiska, retoriska lyriken. Denna typ av ballad kom att inspirera framför allt tyska författare, t.ex. Goethe liksom tonsättare som Schubert.

Isländska sagor
Under medeltiden skapades i Island en litteratur som i sitt slag är enastående i Väst. Det gäller både poesi och prosa. Den medeltida poesin brukar delas in i eddadiktning och skaldediktning. Skaldediktning utfördes av s.k. hirdskalder som var en sorts krönikörer vid stormännens hov. En av de mest kända skalderna var Egil Skallagrimsson. Han levde under 900-talet. Årtiondena före år 1000 verkade Hallfred Ottarsson. Under århundraden efter 1000-talet tillkom också en rent kristen poesi som utnyttjade de gamla versformerna, t.ex. visionsdikten (med reservation för stavningen) Solarljoo och Lilja skriven av Eysteinn Asgrimsson.

Prosan kallas sagodiktning och består dels av medeltida historieskrivning och norska kungar (kungasagor) skrivna av författare som t.ex. Are Frode eller Snorre Sturlason. Och dels av isländska person- eller släktsagor (islänningasagor). Frånsett Egil Skallgrimssons saga, som kan ha skrivits av Snorre Sturlason, är författarna till genrens ca 50 verk anonyma. Till de mest kända hör Gunnlaug Ormstungas saga, Hallfreds saga, Gisle Surssons saga och Grottes saga m.fl. även Njals saga hör hit.

En tredje grupp utgör s.k. fornaldarsagorna, som ofta har ett fantasirikt innehåll. Konstnärligt sett når de inte upp till kungasagorna eller islänningssagorna och liknar i det avseendet den poetiska genren nimer som uppstod på 1300-talet. Andra prosagenrer var biskops- och viddarsagorna samt 1200-talets historiska Sturlunga saga.

Snorres Edda är en sorts lärobok i mytologi och poetik, och en anonym avhandling från 1100-talet visar ett tidigt intresse för grammatiska frågor.

Kloster
Slår man upp ordet kloster i ordboken så står beskrivs det som ”lås, ”regel”, ”stängt rum” och ”innesluten plats”. Det stämmer bra med verkligheten. I klostren höll sig munkar och nunnor sig avskild från omvärlden i religiös gemenskap. De ägnade sig åt att söka gud, (vilket är lite vagt enligt min mening). Klosterlivet innebar celibat. Kloster finns i romersk -katolska kyrkan och i ortodoxa kyrkor. Det finns också ett antal evangeliska kloster. Klostren är i allmänhet celibatiska, vilket innebär att man bor, firar gudstjänst, äter och arbetar tillsammans.

Den kristna klosterrörelsen uppstod under 300-talets första hälft. Som det första klostret räknas Tabennisi i övre Egypten, grundat av Dachomios. Samma person inrättade också det första klostret för kvinnor. Rörelsen spreds snabbt i det romerska riket. För klostrens fortbestånd var det nödvändigt att alla iakttog en gemensam levnadsordning. Klostren inom den östliga kyrkan sägs ha följt Basileios den stores regel från 300-talets mitt.

Augustinregeln var en annan klosterregel, liksom Basileios den stores regel. Augustinregeln sammanställdes, som namnet visar, av Augustinus. Regeln är kortfattad och ger allmänna föreskrifter för klosterlivet. Den skrevs troligen för män, men Augustinus själv skrev sedan en annan version för kvinnor. Den ligger till grund för bl.a. Dominikanordens och Birgittinordens regler. Augustinkloster vill efterbilda den kristliga urförsamlingens liv och deras livsföring kallas därför vita apostolica (apostoliskt liv) till skillnad från eremit- och klosterliv.

Benediktinregeln (från 500-talet) var den dominerande, från 800-talet och framåt var den nästan allrådande. Under medeltiden började de västerländska klostren sluta sig samman i klosterordnar, oberoende av biskopsstiften. Men inom den ortodoxa kyrkan finns det inga ordnar. Där är klostren fristående från varandra och underställda biskopen. Föreståndaren för ett kloster kallas abbot respektive abbedissa.

Medeltiden var de stora världsreligionernas tid. I Europa blev den romersk-katolska kyrkan att bli en central maktfaktor. En rik andlig kultur växte fram. I klosterbiblioteken förvarades handskrifter från antiken. Men det var inte stora mängder böcker som det handlade om. 1295 fanns det ca 400 volymer i påvens stora bibliotek.

Under medeltiden skapades ett internationellt kyrkligt nätverk med latinet som gemensamt språk. Till kristendomens kulturella centra, skolor, universitet, katedraler, kloster, biskopssäten och påvedömet i Vatikanen, sökte sig män från hela Europa för att få utbildning och skapa sig en framtid som präster, munkar eller kardinaler.

Novell
Under medeltiden var det en benämning på en prosaberättelse som skildrar en ovanlig, ”ny” händelse. Med ”ny” menas antingen att själva handlingen är ny eller att berättarsättet är nytt. Novellen är betydligt kortare än romanen och har ett begränsat antal personer. Den behöver därför en klar och koncentrerad story. Det finns två grundtyper av en novell: den väl uppbyggda, som slutar med en välberäknad poäng samt skissen, stämningsskildringen, där det yttre skeendet har mindre betydelse.

Den förste store författaren för novellgenren Boccaccio. Hans ”Decameron” består av 100 noveller som sammanhålls av en ramberättelse. Under renässansen fick han en rad efterföljare. T.ex. Matteo Baniello från Italien, Margareta av Navarra från Frankrike och Cervantes från Spanien är bara några exempel

Runstenar
Futhark är inte ett ord som betyder något. Det används som namn på runraden. På precis samma sätt som alfabet är uppbyggt av de två första tecknen i det grekiska alfabetet, alfa och beta, är futhark vad det blir om man läser ut de sex första runorna i runraden.

Runor är en sorts skrivtecken, precis som bokstäver. Runorna användes för att skriva det språk som talades i Norden. Det har funnits tre olika runrader i Sverige, den urnordiska runraden, den vikingatida runraden och den medeltida runraden.

Runor är skrivtecken som oftast ristades in i trä eller ben med ett vasst verktyg. Man har nästan aldrig skrivit runor med bläck på pergament eller papper, men det finns några medeltida handskrifter där man använder runor istället för vanliga bokstäver. Man vet inte riktigt vilka som hittade på runorna men runforskarna har en trolig förklaring. Man tror att köpmän från norden på handelsresa till Romarriket såg hur människorna vid Medelhavet kunde skicka meddelanden till varandra med bokstäver. De tyckte nog att det verkade praktiskt att kunna skicka ett meddelande till någon som var långt borta. När de kommit hem till Skandinavien igen skapade de skrivtecken som passade för språket som talades i Norden. Runorna hade kommit till. Om man tittar på formen på några av runorna i den urnordiska runraden kan man se att de liknar de stora bokstäverna i det latinska alfabetet.

Runtecknen skapades för ungefär 2000 år sedan. De äldsta runskrifterna som finns bevarade är från 100-talet efter Kristus. De äldsta runinskrifterna är skrivna med den urnordiska runraden. De äldsta runinskrifterna i Sverige är från 200-talet efter Kristus. Den inskriften fanns på en spjutspets från Gotland. Det finns bara fem runor på bladet. De äldsta runskrifterna finns på smycken och vapen.

Den urnordiska runraden
De runor som användes mellan år 0 och 800 kallas urnordiska. De heter så eftersom språket på den tiden talades i Sverige och de andra länderna i Norden. Det finns 24 tecken på den urnordiska runraden. På bilden här nedanför ser man hur de urnordiska runorna såg ut. Bokstäverna som står på raden nedanför runorna visar vilken bokstav man skulle ha använt för att skriva samma ljud. Th betyder att runan användes för läspljud, som i de engelska orden thing och that. Ng betyder förstås att runtecknet användes för äng-ljud.

De flesta inskrifter som är så gamla att de är ristade med den urnordiska runraden finns på vapen och smycken. Vi har bara ungefär 20 stenar i Sverige som har ristningar med sådana runor.

Runorna ändras
Under vikingatiden använde man inte riktigt likadana runor som tidigare. I början av 800-talet ändrades runorna. Några av runtecknen behöll sitt utseende. En del togs bort helt och hållet, några fick ett nytt utseende och några alldeles nya skapades. Anledningen till att man ändrade runorna var att språket som man talade hade ändrats under de 800 åren som man hade skrivit med runor. En del ljud hade försvunnit och några nya hade tillkommit sedan den tid då den urnordiska runraden skapades. Bland de nya ljud som fanns i språket i Sverige på 800-talet var y, ä och ö.

Den vikingatida runraden
Vikingatiden kallas tiden som varade från ungefär 800-talet till början av 1100-talet. Från 800-talet använde man en runrad, som bestod av 16 tecken. Det är med den vikingatida runradens tecken som runstenarna är ristade. Här nedanför ser du hur runorna som människorna på vikingatiden använde ser ut.

En bokstav ser lite konstig ut. Det är a som står under den fjärde runan. Det har liksom en liten svans. Den betyder att runan skall uttalas som ett nasalt a. Det finns två olika r, ett som skrivs r och används om den femte runan och ett som skrivs R och används om den sista runan i runraden. Den sista runan är ganska ovanlig och används nästan bara sist i ord, oftast i pojknamn. Det r-ljudet uttalades annorlunda. Därför tyckte människorna på vikingatiden att det behövdes en särskild runa för det. Om du tittar på de vanliga bokstäverna som står under runtecknen ser du att många bokstäver inte finns med. Det beror på att flera av runorna användes för att beteckna mer än ett ljud. Här nedanför står alla de olika bokstäverna som en runa kan motsvara under runtecknen. Där kan du se att några av runorna användes för många olika ljud.

Den medeltida runraden
När vikingatiden var slut och man slutade resa runstenar fortsatte man ändå att rista runor i Sverige. Men då fanns det också många som kunde skriva med vanliga bokstäver. Många präster och andra som hörde till kyrkan skrev med bokstäver, men de flesta vanliga människor kunde bara runor. Men många av dem som kunde skriva med bokstäver använde runor också. Man började tycka att det var besvärligt att det inte fanns tillräckligt med runtecken för att man skulle kunna stava på samma sätt som när man skrev med bokstäver. Då hittade de på att sätta små prickar och streck på runorna så att man kunde skilja på dem och veta vilket ljud de användes för. På så sätt fick man lika många olika runtecken som det fanns bokstäver. Här nedanför ser du hur de runor som användes under medeltiden såg ut.

Du kan se att det nu finns ett runtecken för alla bokstäver vi använder idag utom å. Den bokstaven fanns inte i alfabetet under medeltiden. Det är ju en speciell bokstav som bara finns i de nordiska språken, och den infördes i alfabetet några hundra år senare. Om man skall skriva det ljud som vi använder å för får man använda runan för o. Q, w och z saknas också. Dem behövde man inte för att skriva på svenska på medeltiden. Däremot finns runtecknen för läspljuden kvar. Eftersom läspljud inte fanns i det latinska språket fanns det inga speciella bokstäver för dem. När man skulle skriva läspljud med bokstäver använde man antingen runtecknet þ eller också skrev man dh eller th i stället.

När resten runstenarna?
Under drygt 100 år, från slutet av 900-talet till början av 1100-talet, reste människor i Sverige minnesstenar med runinskrifter när någon släkting hade dött. Om det fanns en lämplig slät berghäll eller ett stort stenblock på platsen där de ville ha runstenen kunde de göra runristningen på hällen eller i blocket direkt. Man använde de vikingatida runorna till inskrifterna i runstenarna. Några runstenar är äldre. De ristades från 400-talet fram till 700-talet med den urnordiska runraden, men de är mycket sällsynta jämfört med de vikingatida.

Nästan alla runstenarna från vikingatiden har texter med samma grundinnehåll. Runstenarna restes av släktingar till minne av någon som just hade dött. Först får vi veta vem eller vilka som lät resa stenen. Det kan till exempel stå "Torgisl och Gisl", som var två vikingatida pojknamn. Sedan kommer "lät resa stenen efter", "lät hugga hällen efter", "lät rista runorna efter" eller något liknande. Därefter står namnet på den som dött, till exempel "Sven". Slutligen får vi veta hur den som dött var släkt med dem som låtit resa stenen. Vanligast är det att det står "sin far", "sin bror" eller "sin son". Ibland avslutas också texten med en bön. En vanlig runtext blir då "Halvdan lät resa denna sten efter Joger, sin bror, och Gudfrid efter sin son. Gud hjälpe hans ande".

En del runstenars texter är längre. De kan då berätta om resor som den döde varit ute på, till Grekland eller England till exempel. Det kan också finnas en bön på stenen. Den vanligaste är "Gud hjälpe hans själ". Ibland står det att de som låtit resa stenen också byggt en bro eller en väg.

Varför restes runstenar?
Det finns ingen förklaring till varför det var så vanligt under vikingatiden i Sverige att rista och resa runstenar till minne av en död släkting. Ibland kan man se att texten på runristningen fungerar som arvsdokument. Man kan alltså läsa vem som har ärvt den dödes gård och saker.

Ibland kan man läsa i texten på en runsten att just där stenen står gick gränsen mellan två personers marker. Stenen markerar alltså en ägogräns. Men ofta verkar det som avsikten främst var att resa ett praktfullt minnesmonument. Den som hade dött begravdes på gravfältet, eller på någon plats långt hemifrån om han dött under en resa. På någon betydelsefull plats reste man en minnessten där man berättade vem som var död och ibland beskrev vad han gjort för stordåd under livstiden.

Om en man som dött hade varit väldigt mäktig och rik kunde hans släktingar placera runstenen på tingsplatsen. På tingsplatsen samlades människorna som bodde i ett område till ting. På tinget bestämdes saker som gällde för alla som bodde i trakten. Och om någon hade begått ett brott, en stöld eller liknande, dömdes han på tinget. Eftersom tingsplatsen var en viktig samlingsplats var det väldigt fint att resa en runsten till minne av sin släkting där.

Varför slutade vikingarna resa runstenar?
Människorna på vikingatiden reste runstenar till minne av sina döda släktingar. De ristade en sten som de ställde nära vägen så att de som passerade förbi skulle se den. Den som hade dött begravdes på gravfältet, som låg nära gården där de bodde. Du har kanske sett ett vikingatida gravfält någon gång. Det består av låga, oftast runda gräsklädda kullar. Gravkullarna ligger för det mesta många tillsammans.

Vid vikingatidens slut i början av 1100-talet slutade människorna resa runstenar. Samtidigt slutade de begrava de döda på gravfältet. Nu fördes den som hade dött till kyrkogården och begravdes där. Ofta placerade man en gravsten eller ett kors på graven. Man kan säga att gravstenarna ersatte runstenar som minnesstenar över släktingar som hade dött.

Njals saga
Det är en isländsk saga. Den handlar om Njal och hans familj. Njal var lagkunnig, klok och hjälpsam. Han är gift med Bergtorga. De har tre söner, Skarpheden, Grim och Helge, och tre döttrar. Skarpheden dödar en bonde och för att gottgöra dråpet tog Njal den dödes son till sin gård och tog hand om honom. Hoskuld som han hette blev gift med Hildegunn som var brorsdotter till hövdingen Flose Tordarson. Men Njalssönerna kom aldrig riktigt överens med honom och slutligen högg de ner honom. På tinget försökte Njal få en förlikning. Det blev bestämt att Njal och hans söner skulle betala 6 hundraden i silver. Njal och hans söner kunde bara betala en tredjedel, men genom ett sammanskott av folket på tinget blev det möjligt att betala hela summan. Men när silvret skulle överlämnas blev det en skarp ordväxling mellan Skarpheden och Flose, och det slutar med att Flose inte vill ha silvret utan vill hämnas Hoskulds död.

Under middagen får Njal en syn, ”När jag ser mig runtom i stugan, tycker jag det är som om både gavelväggarna voro borta och allting blodigt, både bordet och maten”. Det skulle visa sig vara en sann syn. Flose samlar ett trettiotal män och går till Njals hem för att hämnas. Njals familj söker skydd i huset. Flose sätter då eld på loftet. Flose låter alla slippa undan, alla utan Njalssönerna. Helge försöker fly genom att klä ut sig till kvinna, men hans förklädnad avslöjas och hans huvud skiljs från resten av kroppen. Resten går ut, men Njal och Bergtorga vägrar. De lägger sig i sin säng tillsammans. Skarpheden, Kare och Grim kämpar mot elden. Kare lyckas fly genom en söndrig vägg, men de andra bröderna är inte lika lyckosamma. De bränns inne. Kanske. I slutet hör man en röst sjunga ”lät tårars regn rinna från bågade bryn. Spjutens vassa kamp hennse ve vållade…”

Tristan och Isolde
Berättelsen handlar om den irländska prinsessan Isolde. Hon blir överlämnad till Tristan. Hon ska lämnas över till Tristans herre, Marc. Det är hon naturligtvis inte glad över. Hennes mor blandar en kärleksdryck som hon har tänkt att Isolde och Tristan ska dricka under sin bröllopsnatt. Hon ger drycken till tärnan Brangien. Men under skeppsresan till borgen Tintagel råkar ett barn ge Tristan och Isolde kärleksdrycken istället för vin. De blir då dödligt förälskade. Till en början kunde hålla sig från varandra, men slutligen ger de efter för kärleken.
”Och då aftonen föll över fartyget, som allt snabbare ilade mot konung Marcs rike, överlämnade de sig åt kärleken, förenade för evigt.”

Röde Orm
Röde orm handlar om Orm Tostesson. Som barn hade han varit sjuk några gånger, och därefter trodde alltid hans mor Åsa aldrig tro att hans hälsa var god. Tack vare det så kommer han i hela sitt liv vara orolig för hälsan. Han var rödhårig, stubbnäst och blek i hyn. I historiens början så åker hans far, Toste, Orms bror Odd ut på jakt efter goda plundringsmarker. Orm vill följa med men får det inte. Men likväl så kommer han med på en resa. Ett annat skepp ledd av Krok behövde mat, så de stal några får från en gård som de seglade förbi. Det var såklart Orms gård. Han blev såklart ilsken när hans såg dem ta fåren och rusade mot dem. Han dödade en men blev slagen medvetslös och tillfångatogs som ersättning för den han dödat. Tack vare det så kom han att uppleva många äventyr. På skeppet träffade han Toke, och de blev genast goda vänner, och förblev det genom hela berättelsen.

Efter några dagar mötte de ett skett med främlingar. Det blev en ordväxling mellan Krok och den andre kaptenen. Men samtidigt hoppade en man i vattnet från främlingarnas skepp. Alla trodde att han hade drunknat, men istället dök han upp bredvid Tokes åra. Han drogs upp. Han var mycket blek, med svart hår och svart skägg. Hans namn var Salaman och kom från Kastilien. Han var en silversmed men hade tagits till fånga av en kristen herre från norr och sålde honom därefter till en salvhandlare. Av slavhandlaren såldes han till handelsmän på sjön. Nu ville han hämnas mot den man som först försatt honom i fångenskap. Han berättade att denne greve hade stora rikedomar. Det blev så bestämt att de skulle göra en visit hos denne man, men Salaman hade bara ett krav, att själv få döda honom. Och så blev det. De seglade mot denna greve och under tiden började Orm lära sig Salamans språk. När dom kom till grevens hem stormade dom den och plundrade så mycket dom kunnat. Men på deras hemfärd blev de tillfångatagna av kalifen i Cordoba.

Efter allehanda äventyr och mycket rodd så fick Orm höra att Salaman fanns i den stad som skeppet låg hamn i. Han skickade bud till honom och löste sin tacksamhetsskuld genom att lösa dem ur deras bojor. Salaman var n u en välbärgad man och de begav sig till hans hem. Där fick alla män en slavinna var, och Orm och Toke fick två svärd, som Orm döpte till Blåtunga. Sedan sökte de tjänst i Almansur livvakt. Eftersom nordmän var aktade kämpar fick de tjänsten. Almansur tjänade Muhammed, och närde ett hat mot kristna. Därför gick han ofta ut i krig mot dem. Och hans krigslycka var god, plundringen likaså. Nu blev det så att Toke, Orm och några andra män skulle frakta ett par stora klockor på ett skepp. Men på vägen upp genom floden råkade Toke dräpa en man. Därefter var de tvungna att återvända hem. De besökte då kung Harald, danernas konung och gav honom klockorna som en gåva. Som belöning fick de fira jul där. Där träffade han också Ylva, kung Haralds dotter, och de fattade genast tycke för varandra. Där träffade de också broder Willibald, en präst som även han skulle följa Orm resten av berättelsen. Orm återvände nu hem till Gröninge.

Tredje året efter hemkomsten födde Ylva två flickor, Oddny och Ludmilla. Efter det hände många äventyr av vilka jag inte kan berätta om, men flera år efteråt fann Orm en blind man med tungan och högra handen avskuren. Det var Orms försvunne bror, Are. Han berättade var en stor skatt fanns gömd, och Orm och Toke drog åter iväg. Resan dit gick bra, de hittade guldet, men under lastningen av skatten till skeppet tillfångatogs Orms söner Svarthöfde och Ulf. Orm betalade lösen och ingen tog skada. Sedan återvände de hem utan några äventyr att tala om.

De sju dödssynderna
De sju dödssynderna står inte i den kristna bibeln, de skrevs av den katolske munken Gregorius på 600-talet. Det finns sju dödssynder: Acedia, Invidia, Avaratia, Gula, Ira, Luxuria och Superbia.

Acedia (lättja)
Lättja betyder en vilja att inte arbeta, man har en avsmak mot arbete och möda. Under medeltiden var det livsviktigt att alla på gården arbetade. Om man inte bidrog till gårdens bästa så var man bara en mun som man var tvungen att mätta. Om inte alla kämpade för välståndet på gården så skulle maten inte räcka till osv. Nu är det inte lika viktigt. Det är såklart nödvändigt att ha ett arbete, men det är inte lika livsnödvändigt som då.

Avaratia (girighet)
Girighet betyder att man har ett överdrivet begär att samla ägodelar förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad och snikenhet. Jag tror att den vanlige mannen under medeltiden förknippade präster, biskopar och dylikt med girighet. Dom sög åt sig surt förvärvade slantar genom sin tionde. Det är ju så man ser en medeltida biskop, en fet och välbärgad man. Det är nog en efterlevnad från den tiden. För som dom vanliga arbetarna såg det, så gjorde prästerna ingenting, de var bara guds mellanhand, vilket är lite vagt. Det fanns också s.k. avlatsbrev.

Gula (frosseri)
Frosseri betyder omåttligt ätande. Det var såklart inte en dygd precis att äta mer än brukligt. För det första så hade man inte hur mycket mat som helst, och för det andra så förknippades nog frosseri med lättsinniga män, män som inte kämpade som vanliga män. Även här kommer jag att tänka på dåtidens syn på präster, feta och välmående.

Ira (ilska)
Ilska betyder ju man blir arg, upprörd över någonting. Under medeltiden var kristendomen och den kristna läran väldigt viktig. Man skulle ju vända den andra kinden till, och med det menas att man inte ska bli arg utan vara förlåtande. Ilska kan även vara ett synonym till ondska. Och det är ingenting kristligt med ondska, kan man säga. Jag tror också att ilska förknippades, i alla fall bland präster (och det är ju dom som har kommit på dessa sju punkter) med okristliga hedningar, som vikingar som går bärsärk.

Luxuria (lust)
Lust kan ha två betydelser. Antingen kan man ha en lust att göra någonting, det andra är kroppslig vällust. Och jag antar att det är det andra som menas. Enligt kristendomen ska man vara monogam, eller som munkar gör, leva i celibat. Lust förknippades med djävulen, om en man hade haft älskog med en kvinna, kunde man säga att kvinnan hade varit besatt av Satan och att mannen hade blivit förförd med djävulskonster. Lust förknippas alltså med kroppslig njutning. Det var av ondo, enligt prästerna. De menade att man skulle ödsla all sin kärlek till Gud, inte till djävulen (kvinnan). Som en liten privat fundering, tror jag också att eftersom prästerna inte fick uppleva kroppslig njutning, så fick ingen annan heller uppleva det.

Superbia (högmod)
Högmod eller stolthet som det även kan betyda var, enligt mig, troligtvis den vanligaste synden, då som idag. Högmod betyder att man är stolt över sitt eget tillsammans med förakt för andra. Jag tror att högmod kan gripa alla, speciellt egotrippade män. Det kan vara väldigt farligt om en härförare t.ex. grips av högmod och överskattar fiendes styrka. Då kan det gå väldigt illa. Karl XII greps av övermod och alla vet ju hur det gick för honom. Man kan också gripas av högmod så att man tror att man inte längre behöver Gud. På medeltiden trodde man att Gud kunde göra saker, påverka världen så att dom som trodde på honom skulle få det bättre. I Röde Orm t.ex. så tror Orm att det är olika Gudar som står för hans tur. Men om man inte tillber gudar, eller gud, och man har tur i alla fall, då kan man tänka att man kan klara sig utan kyrkan, och det ville såklart inte prästerna.

Invidia (avund)
”Man ska älska sin nästa” heter det ju i bibeln och man ska inte kräva mer än vad som är tillbörligt, enligt prästerna. Avund är grunden för ilska, hat ja till och med lust. Man kan förföra en kvinna som en hämnd mot hennes make. Om man ligger och grubblar med avund i tankarna, så växer det slutligen fram ett hat mot dem oms har det som den personen vill ha. Avund går hand i hand med girighet. Man vill ha mer och mer, man vill ha allt som andra har. Om man är t.ex. avundsjuk på en grannes rikedomar, så känner man samtidigt en vilja att ta det. Dessutom trodde man att varje människa hade ett förutbestämt öde, och man ska vara nöjd med det man har, inte trakta efter andras egendom.

En röd tråd genom alla sju synder är kristendomen och prästerna. De skrevs ju av en munk, och det märks att de flesta har en stark koppling till de tio budorden. Man får även en bild av hur det vanliga folket såg på biskopar och präster. De tyckte att de skodde sig på hårt kämpandes män.

Dante
Han beskriver det som en plågautan äne, till ett förtappat släkte. Han tyckte väl att det fanns för många hedningar i världen, som muslimer eller vikingar tan äne, till ett förtappat släkte. Han tyckte väl att det fanns för många hedningar i världen, som muslimer eller vikingar

”förvrängda språk och fasanfulla eder, utrop av smärta, tonfall av förbittring, hesa och gälla läten, slag av nävar…”

Det var nog en ganska bra beskrivning av en präst för hur det var hos hedningar och ofrälsta. Svordomar var vanliga, man kunde höra fasanfulla eder som fick det att rysa hos de kristna. ”slag av nävar”. Med det borde menas krig, slagsmål och dylikt. Våld helt enkelt. Hans beskrivning av mänskligheten är ganska cynisk, ”…befinner sig de olyckliga själar, som levt utan beröm och utan klander. Blandade är de med den usla skara av änglar vilka varken gjorde uppror mot Gud eller vare trogna, men neutrala. Himlen försköt dem för att icke fläckas därav, och helvetesdjupet vill ej ha dem…”
Han menar väl att vi, människorna, är ett mellanting av änglar och djävlar, ett mellanting av gott och ond, ingen är helt igenom god eller ond. Han ser även personer som på grund av att deras rädsla hade gjort så att de svikit sitt uppdrag, med andra ord män utan heder. Det ger en bra bild på hur Dante såg världen. Var man utan heder så ville ingen ha en, inte ens djävlarna. Så han ansåg att hederslösa män var riktigt ovärdiga.

Hans beskrivning av djävulen stämmer inte alls med dagens syn av honom. Idag ser vi honom som röd, med horn och svans. I Den gudomliga komedin så beskrivs han helt annorlunda.

”än jättekropp var blott hans armars like, begrip hans kroppslängd då, när han skall skrämma med armar hop, som själva äro slike…Vidunderlig han tycktes, där han stod. Tre anleten hans huvud bar; det ena var framtill vänt, och det var rött som blod…”

Så ser vi honom inte alls idag. Hans beskrivs också med vingar, vilket man inte gör nu. Det beror på att då trodde man att djävulen var Lucifer, en ärkeängel som gjort uppror mot gud. Och änglar har vingar. De tre huvudena symboliserar den kristna treenigheten.

Idag föreställs helvetet som en värld av smärta. Säger någon helvetet så tänker i alla fall jag på sjöar av lava, hetta och smärta. Men man har inte samma syn på helvetet.

Idag används det mer som ett skräckexempel på yngre. Vuxna människor går inte omkring och funderar på det, som man gjorde då. Och nivån har nog också sänkts. Enligt det medeltida synsättet så syndade man om man var lättfotade, var lat, hederslös osv. det stämmer inte idag. Inte tror vi att man kommer till helvetet bara för att man är lat. Eller om man agerar hederslöst. Jag tror faktiskt att det snabbaste sätet att bli rik är att vara just hederslös, dvs man tar ingen hänsyn till andras behov, utan man kör bara för sig själv. I dagens samhälle gynnas de som hinner roffa åt sig mest, och det spelar ingen roll om man gör det hederligt eller ej. Bill Gates t.ex. Han stal iden til pc:n och windows från apple. Men se nu, har han straffats av Gud för sitt brott, sin synd? Nej.

Jag tror att vi tycker att smärta är värre nu än då. På medeltiden var smärta en del av vardagen. Nu tar man en Ipren om man har lite ont i huvudet. Då var nog hotet om evig fördömelse och att tvingas att stanna kvar på jorden vid Kristi uppståndelse var värre.

Skapelseberättelserna
De börjar väldigt lika, ”Arla i urtid fanns ingenting, ej sand eller hav...” och ”jorden var öde och tom. De fortsätter på samma väg, fast med olika gudar, ”Gud sade ´Varde ljus´ och det blev ljus. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret...Gud sade ´Varde mitt i vattnet ett valv som skiljer vatten från vatten!´ och det skedde så.” ”Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovan valvet. Och det skede så. Gud kallade valvet himmel. Och det blev afton och det blev morgon.” Det står annorlunda i Völvan. Där finns det först ingenting, sedan skapade Oden, Vile och Ve Midgård. Och sedan började solen lysa av sig själv, verkar det som , eftersom ingen skapade solen. Men det gjorde man i Bibeln. Men sedan stämmer det igen. I Völvan står det att gudarna namngav Natt, Morgon, Middagstid och Afton. I bibeln namnger även Han Natt och Dag.

I slutet av Völvan ser sierskan en ny ren värld komma som är ren och oskuldsfull. Den kan jämföras med bibelns Eden. Men sedan är det annorlunda. I den bibliska versionen så berättar man om hur allting skapades, medan man i Völvan pratar om jordens undergång.

Feodalism kommer av ordet FEUDOM som betyder boskap, gods, län. Det är också vad feudalismen går ut på i stora drag. Det var brist på pengar och silver. Att utrusta egna riddare och soldater var dyrt, bara en häst kunde kosta lika mycket som 200 kor. Istället delade kungen ut jordområden till undelydande stormän i utbyte mot militära och andra tjänster. Männen blev vasaller. Vasallerna kunde i sin tur låna ut jord till undervasallerna, som lånade ut jord till nästa samhällsskickt ända ner till de livegna bönderna. Systemet liknas ofta som en pyramid, med kungen högst upp. Efter hand blev vasallerna allt självständigare, länderna föll sönder i områden med mäktiga stormän. Resultatet av detta var att kungamakten försvagades. Man hittar silver i Tyskland och pengar kan åter tillverkas. Utvecklingen av handel och hantverk gav upphov till penningekonomi. Kungen kunde nu genom sk...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Kommentera arbetet: Enbart fakta om Korstågen på medeltiden

  Kommentera
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet


Källor för arbetet

Saknas


Källhänvisning

Noa Lindh [2004-05-22]   Enbart fakta om Korstågen på medeltiden
Mimers Brunn [Online]. http://www.mimersbrunn.se/enbart_fakta_om_korstaagen_paa_... [2014-10-26]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×

Senaste foruminläggen

annons

Ladda upp ditt arbete

Dela med dig, ladda upp ditt arbete och hjälp andra! Mimers Brunn söker ständigt nya arbeten på alla nivåer. Inget arbete är stort eller för litet för att ligga uppe på Mimers Brunn.

Ladda upp arbete

Mest kommenterade arbeten

Mimers Brunn tipsar om

Extrajobb

Är du sugen på att få lite extra pengar över i månaden? Ett extrajobb kan hjälpa dig dryga ut kassan. Dessutom är det meriterande och ger dig viktig arbetslivserfarenhet. Extrajobb

Nya medlemmar

Senaste inloggningarna