"… ett gudlöst förbannat århundrade" - mörker och existens i tre moderna verk

"... ett gudlöst förbannat århundrade"

- mörker och existens i tre moderna verk

Titeln på min analys är ett citat ur ett brev av den österrikiske poeten Georg Trakl, [1] som dog ung efter traumatiska upplevelser som soldat i första världskriget. Trakl översatte lidandet, ångesten och sorgen till laddade, dunkla och ödesmättade expressionistiska dikter. Där det finns människor finns alltid både ljus och mörker, men här intresserar jag mig för hur 1900-talsmänniskans konfrontation med död, utsatthet och ensamhet har skildrats i tre olika verk. Uttrycket "mörker" får stå för det i samtiden som skapar oro och ångest hos människan och får henne att ställa existentiella frågor.

Trakl upplevde en tid av kaos och splittring, ett sekulariserat, kapitalistiskt, individualistiskt samhälle där människan var "dömd till frihet" för att tala med Sartre. Trakl upplevde 1910-talets politiska, militära upprustning och konstnärliga frigörelse. Sambandet mellan konst och politik var starkt. Författare och bildkonstnärer revolterade och skrev manifest. Trakl upplevde också krigets nattsvarta fasa. Tyvärr föregick hans död freden och mellankrigstidens nya anda av broderskaplig pacifism. [2] Han behövde inte genomlida andra världskriget. 

Första hälften av 1900-talet är alltså ett oroligt och gudlöst samhälle utan given auktoritet och tradition att förlita sig på.  Meningen med existensen måste omvärderas och sökas individuellt. Många konstnärer försöker skildra den nya existensens villkor, och Jean Paul Sartre formulerar så småningom den filosofiska existentialismen i det filosofiska verket L´être et le néant (Varat och Intet).

Jag har valt tre verk som haft stor betydelse för utvecklingen av den moderna litteraturen. De skiljer sig åt i tid och rum, stilistiskt och formellt, men tematiserar mörker på olika sätt. Texterna är Virginia Woolfs Till Fyren (1927), Franz Kafkas Processen  (skriven 1914-1915, publicerad postumt 1925), och Albert Camus Främlingen (1942).  Vilken typ av mörker skildras? Hur manifesterar sig frågor om existensen? Hur besvaras frågorna?

Virginia Woolf tyckte inte att människans sanna natur kunde fångas genom ett objektivt betraktande. Människan var för henne "en lysande gloria" med ett komplext, subtilt och svårfångat själsliv. Woolf skapar en väv av röster i en roman med många bottnar och skikt. Stilen är impressionistisk med sitt ljus och önskan att fånga in livets undflyende ögonblick.

    I första delen av romanen läser hon högt ur en bok för sin son James. Medan hon läser (stickar eller promenerar) får vi följa hennes inre monolog, hennes mer eller mindre medvetna tankar som vandrar fram och tillbaka, upp och ner mellan trivialiteter och abstraktioner. Men det är inte bara hennes inre liv författaren skildrar, utan med tvära kast, ibland inom samma mening, söker sig hennes känselspröt över till hennes make Mr Ramsey och James´ sju syskon samt diverse vänner och inneboende.  Mrs Ramsey är berättelsens centrum. Hon är den traditionella kvinnligheten personifierad, en känslomässigt begåvad, kärleksfull mor och värdinna, högaktad och älskad av alla, men samtidigt gåtfull och sval.     

Var finner vi berättelsens mörker? Hur hittar vi Woolfs frågande om livets mening i en gudlös, orolig tid? Romanen består av tre delar. Den första delen som helhet kan tolkas som det ljusa kvinnliga där alla är mitt uppe i liv och aktivitet omgivna av gemenskap, kärlek och glädje under en septemberdag i sommarhuset på ön. Deras liv kretsar kring frågan om huruvida morgondagens utflykt till Fyren kommer att kunna äga rum. (Det kan den slutligen inte.) Andra delen är den mörka. Tiden sträcker sig över en natt och tio år framåt. Övergången till del två drabbar läsaren: "Och när alla lampor släckts, månen försvunnit och ett fint regn trummade på taket, började ett ofantligt mörker strömma ner." Mörkret besjälas och man kan läsa in döden och det annalkande första världskriget i bildspråket: "Det verkade som om ingenting skulle överleva denna syndaflod av mörker." Det hotfulla ställs emot styrkan i den sovande familjens kärlek och gemenskap: "Vad som än förgås och försvinner skall det som vilar här bestå." Andra delen som heter Tiden går berättas i en objektiv allvetande berättarstil som kontrasterar mot första delens nyanser, inre monologer och skiftande synvinkel. Tidsperspektivet på livet är viktigt. "Tid stå stilla här!"  kan sägas vara romanens motto. Här finns ett nu, en tioårsperiod av mörker och ett senare nu då tiden innan mörkret är det lysande minnet. Vi anar första världskrigets härjningar: Luftdragen återvänder till det övergivna huset som "stora arméers förposter". De "mötte inget allvarligt motstånd i sovrum eller salong". Det vackert abstrakta berättandet om tidens gång, bryts som vågor mot hårda klippor av parenteser med saklig information om att Mrs Ramsey, sonen Andrew och dottern Prue avlidit. Huset förfaller i samma takt som världen går under och familjen drabbas av sorg.

Men så småningom mattas mörkret och livet tar sig tillbaka till huset. Del tre är ett nytt ljust parti som tillsammans med del ett ringar in mörkret i mittenpartiet. [3] Familjen och konstnärinnan Lily har återvänt och hon kan avsluta den tavla hon påbörjade i del ett. Hon kan läsas som Woolfs alter ego vilket ger romanen en metadimension. Hon upplever ett tomrum på tavlan som stör henne, men efter att ha återkallat Mrs Ramsey i minnet kan hon avsluta tavlan samtidigt som Woolf avslutar romanen. "Jag har haft min vision."  Hon har funnit någon slags mening med existensen, ljus i mörkret, lugn i kaos. Den existentiella fråga Woolf ställer är hur man ska förhålla sig till mörkret som ständigt hotar att slå sönder den bräckliga harmonin i nuet. Mörkret som konkret i deras liv var kriget och döden. Woolf lyfter fram den abstrakta känslan av förgänglighet och livets flyktighet. Meningen med livet är att uppskatta nuet, att hålla fast ögonblicket.  "Tid stå stilla här!" hör Lily Mrs Ramsey säga i en minnesuppenbarelse, och allt faller på plats.

Kafka skapar en helt annan stämning med en annan berättarteknik. Om gemenskapen och kärleken är stommen hos Woolf, så är ensamheten och ångesten Kafkas. Kafkastämning hör man talas om med jämna mellanrum. Om man kan ringa in den kan man förstå mörkret hos Kafka. I Processen är stilen saklig och ren och intrigen berättas kronologiskt av en extradiegetisk berättare i tredje person. På ytplan handlar den om en man som en dag vaknar upp och finner att en rättslig process dragits igång mot honom. Romanens intrig går ut på att han letar en förklaring, en anklagelsepunkt han kan förstå, och han kommer i kontakt med olika människor i detta sökande efter klarhet och hjälp. Dessa människor visar sig samtliga på något sätt stå i relation till det abnorma, absurda domstolsväsendet. Romanen slutar med att han avrättas utan att ha fått veta vad han gjort sig skyldig till. Här kan vi tala om ett mörker i form av mardrömslik rättslöshet och utsatthet. När man drömmer sker saker och ting med en logik som vid närmare betraktande saknar rimlig överensstämmelse med verkligheten. Ibland blir den logiska följden av händelser ett hot mot vår eller någon närståendes säkerhet. Vi blir rädda, vaknar upp och kan pusta ut när vi inser orimligheten i det hela. Kafkas litterära verk skapar samma känsla, men skillnaden är att man aldrig vaknar. Det är en overklig verklighet man befinner sig i. Orimligheten är det absurda.

Ett exempel på den sakliga stilen och hur Kafka driver gäck med vår verklighetsuppfattning är i första kapitlet när vaktarna häktat K. i hans rum där han sitter nyvaken i nattskjortan. De förklarar att han måste lämna ifrån sig alla sina kläder. " - Det är bättre ni ger oss era grejor än lämnar dem till depån, ty i depån förekommer ofta förskingringar, och dessutom säljer man där alla saker efter en viss tid utan att fråga efter om rättegången är avslutad eller inte." De berättar vidare om depåns hantering av de häktades saker noggrant förklarad med "visserligen", "men", "dessutom". Den sakliga stilen och det lugna berättandet romanen igenom lurar oss att tycka att det fullkomligt befängda som läggs fram verkar någorlunda rimligt. K. tycker visserligen att allt är konstigt, men han låter sig dras in i absurda resonemang och deltar i urspårade diskussioner som om det inte var så konstigt egentligen. Han försvarar sig ofta med ett desperat försök att greppa en sund verklighet i mardrömmen, delvis genom att förneka eller negligera argument och händelser, förringa betydelsen av dem. "K. fäste sig inte stort vid vad de sade. Den förfoganderätt över sina saker som han ännu ägde, skattade han inte särskilt högt; mycket viktigare var det för honom att få klarhet över sitt läge."  Man låter sig dras med i intrigen med förhoppning om att K. ska få sin förklaring och upprättelse. En förhoppning som ständigt grusas, och känslan av vanmakt, ensamhet och utsatthet ökar. Kafka snärjer läsaren mästerligt med en subtil känsla för balans mellan verklighet och öververklighet eller absurditet. Det blir aldrig för overkligt för att man ska bli mätt och tappa intresset, det är inte galenskap för galenskapens skull. Absurda inslag varvas med surrealistiska scener. Prygelscenen i städskrubben närmar sig det surrealistiska. Verkligheten är alldeles närvarande hela tiden, vilket gör att vi tycker det är kusligt och frustrerande. Humor och en viss charm håller läsarens ångest på avstånd. K. är sympatisk och sober och absurt lustig i sin vilsenhet, t ex när han köper en tavla av målaren för att vara artig.

Målarens tavelmotiv förändras symboliskt från Rättvisans gudinna till Jaktens gudinna. Och visst är K. jagad, han kan inte komma undan processen och avrättningen. Men det är paradoxalt nog han själv som söker upp människor och därmed sin egen process i sökandet efter förklaring.

Det Kafka målar upp är en skruvad, absurd realistiskt skildrad värld, där människan är ensam och utlämnad, liten inför stat och myndigheter, intrasslad i byråkratins nät. Han har mjukat upp vår rigida verklighetsuppfattning och öppnat våra sinnen genom att vrida om världen, liksom Van Gogh vred om natthimlen i sin konst.

Absurditeten är mer uttalad och tematiserad i Albert Camus´ Främlingen. Camus hade tagit intryck av Kafka och de absurda dragen har de gemensamt, liksom känslan av utanförskap. Romanen räknas till en av de viktigaste av de existentiella romanerna. 1940-talets existentialism går i mångt och mycket tillbaka på tidigare tänkare som t ex S. Kierkegaard och Heidegger. Den ateistiska existentialismen enligt Sartre förnekade existensen av Gud, en nietzscheansk tanketradition, och förklarade sin syn på hur "den övergivna" människan skulle kunna leva meningsfullt trots detta öde. Enligt Sartre är människan vid födseln inte predestinerad genom anlag från arv och påverkan av miljö; hon är som ett oskrivet blad. Till skillnad från djuren och tingen, l´en-soi (i-sig), som inte kan välja sin essens, har människan medvetandet, pour-soi (för-sig), och väljer själv sin essens. Varje handling eller reaktion är resultatet av ett fritt val. Freud ansåg att ångesten orsakades av trauman bakåt i tiden, Sartre att den berodde på rädslan för det ansvar valfriheten medförde. Dessutom riskerar vi hela tiden att uppslukas av den rena existensen, tingen, som strävar efter att ge medvetandet form. Som försvar mot ångesten undviker vi att välja och gör oss till offer och flyr i roller och illusioner. Detta kallas ond tro (la mauvaise foi) och ett sådant leverne leder till ett icke-autentiskt leverne och alienation, en känsla av främlingskap. Denna alienation tematiseras ofta i existentialismen, vars romankonst gärna skulle förklara det abstrakta konkret, enligt Simone de Beauvoir.  Albert Camus betonade emfatiskt det absurda i tillvaron. Man kunde bryta mot förlamningen och alienationen och göra sitt liv meningsfullt genom att uppfatta det absurda i tillvaron. Genom att revoltera mot det kunde man leva autentiskt, målet för ett meningsfullt liv enligt existentialisterna. [4]

Camus roman bygger på intrigen om en man som i kronologisk ordning deltar i begravningen av sin mor, träffar en kvinna, dras in i en bekantskap med en granne som har retat upp några araber, råkar skjuta en av dess araber av en slump, åtalas för mord och döms till döden. Romanen utspelar sig i och i utkanterna av Alger, protagonisten Mersault är av franskt ursprung, i trettioårsåldern, ogift och oförvitlig i sitt leverne. Camus tematiserar främlingskapet och det absurda och gör Mersault till en människa som inte lever autentiskt. Han är likgiltig och lever på rutin. Inget berör honom mer än sinnliga upplevelser, hans känsloregister är begränsat till några få lägen på skalan. Han har inga egna åsikter, inget engagemang, utan flyter med på händelsernas vågor. I förhållande till andra är han distanserad och likgiltig, men kan trivas med sällskap om han slipper prata så mycket. Han är dock inte likgiltig för de andras blick, och kan känna sig "nervös" och "generad", "gråtfärdig, därför att jag kände på mig hur alla dessa människor avskydde mig." 

Denne man var inget hot mot kulturen innan mordet, men har nu förbrutit sig mot massans vedertagna moral. Han ställs inför rätta och måste finna sig i att få hela sin essens analyserad. Han åtalas och döms inte bara för dödsskjutningen, utan även för "det moraliska mordet" på sin mor. Som läsare förstår man att han inte är ond, pistolen hamnade i hans ficka genom att han ville förhindra att den skulle komma till användning. Solen och hettan stör hans medvetande romanen igenom, och understryker att han inte är medveten om det absurda, och därför inte kan revoltera mot det som händer. Först när han ställs inför faktum att han ska dö reagerar han, dels med det äckel Sartre hävdade drabbade oss när vårt medvetande riskerade att uppslukas av tingen: "Jag överfölls av minnen [...] Maries skratt och hennes klänningar. Jag kände då ett plötsligt äckel över allt det meningslösa som man lät mig spela m...