folksagor (muntlig)

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det första jag gjorde när jag skulle hitta fakta om folksagor var att slå upp det i en ordbok, och det här var vad jag fann:
Folksaga: en av huvudformerna inom den muntliga berättartraditionen.
Det som jag tycker är mest spännande med den här sagoformen är just att sagorna förs vidare muntligt. Det har lett till att nästan exakt samma sagor finns på vitt skilda platser över hela världen, med lokala ändringar. En annan intressant sak är att även om vet från början hur det kommer att sluta är själva resan dit spännande. Om jag läser en roman och jag efter två meningar förstår hur den kommer att sluta, gör jag mig ju inte omaket att läsa ut den!

Många människor tror, felaktigt, att sagor bara är till för barn. Visst finns det barnsagor, men merparten har något att säga till alla åldrar. Folksagorna är oftast upplagda så att de vänder sig till huvudrollsinnehavaren. I ”Hans och Greta” är det barn, en pojke och en flicka. Straparolas ”Lustiga nätter” (1550) , däremot blev förbjuden av kyrkan för sin ”oanständighets” skull.
Två personer som har varit viktiga för folksagornas fortlevnad i Sverige, är August Bondeson (”Historiegubbar på Dal”, 1886) och Eva ”Ave” Wigström. Båda två har i sina böcker varit noggranna med att återge historierna i orginalform, utan att krångla till språket.
I många sagor får man också en dos med moral, t ex i ”Hans och Greta”. Där lär sig barn i alla tider att inte gå för djupt in i skogen, för där väntar häxan. Våra nittiotals barn lär sig dessutom att inte ta emot godis från främmande människor.

Det finns flera olika typer av sagor. Jag kommer här att ta upp de fyra största grupperna, nämligen undersagan, novellsagan, skämtsagan och djursagan (eller fabeln). Skillnaden mellan undersagan och novellsagan är, att i undersagan krävs minst ett magiskt föremål, och minst en prinsessa, medan novellsagan är lite mer jordnära. Om prinsen i undersagan ska rädda prinsessan från en ondskefull drake med hjälp av ett magiskt svärd, så ska den klena pojken i novellsagan vinna flickans hand genom att kunna svara på en omöjlig gåta. Likheten ligger i att båda självklart klarar sina uppdrag. Flera exempel på skillnader får man om man jämför ”Hans och Greta” och ”Jack och bönstjälken” med ”Dummerjöns” eller ”Prinsessan på ärten”. Den tredje gruppen, skämtsagan, finns kvar än idag fast i ny tappning. Där man förr skrattade åt Tälje Tokar, Västgötaknallar och snåla smålänningar, driver vi idag hejdlöst med norrmännen. I djursagan har djuren fått ta över människans annars så självklara plats i centrum. I de här fablerna kan man läsa om den sluga räven, den lita korkade björnen, och den ängsliga haren.
I en riktigt ”bra” folksaga ska man finna: Bestämda typer (elak styvmor/husbonde, klurig piga osv)
Tretalet (tre bröder/systrar, tre gåtor, tre dörrar)
Lyckligt slut (hjälten får hjältinnan, det goda segrar)
Det lyckliga slutet, liksom djur som uppträder som människor återfinner man i dagens serietidningar.

För att redovisa likheter och skillnader i de olika grupperna följer nu fyra olika sagor. Det som är speciellt utmärkande för novellsagor och undersagor är överstruket med gult. Djursagan och skämtsagan är så särpräglade så där finns inga överstrykningar.





UNDERSAGA
Lärdom är bra men lagom är bäst (Närke)
Det var en gång en rik bonde, som hade fyra söner. Den äldste av dem blev kvar hemma på gården hos far sin och skulle överta den efter honom en gång, medan de tre andra drog ut i världen. De tyckte sig kantänka vara alldeles för fina för att bli bönder, utan ville skaffa sig ett bättre yrke. De skildes åt och gick åt var sitt håll och hamnade i varsin stad, och det bar sig inte bättre än att de allihop kom i lära hos varsin doktor. Och med tiden blev de fullärda doktorer alla tre och började utöva läkekonsten på egen hand.
Så dog gubben, far deras, och då gav de sig av hemåt för att följa honom till graven och skifta mellan sig de smulor han hade lämnat i arv. Den sonen, som var hemma, han gjorde förstås gravöl och det ordentligt dessutom, och ju mer silverbägarna och tennstopen kom i rörelse, desto högljuddare blev de yngre brödernas tal och skryt om sin lärdom. Det dröjde inte länge, förrän de började gräla om vem av dem, som var den lärdaste. Att bonden, som ju inte hade studerat någonting, var sämst, det var ju aldrig ens ifrågasatt, och han hade nog inte heller en tanke på att försöka tävla med dem i lärdom.
”Jag kan riva ut båda ögonen på mig”, sa den ene, ”och sen sätta dit dem igen, och jag ser lika bra som förut!”
”Det var väl ingen konst!” tyckte den andre. ”Men jag kan sprätta upp magen på mig och ta ut hela räntan och lägga dit den igen och ändå vara lika god karl efteråt. Gör mig det efter, om ni kan!” sa han.
”Och det där tyckte ni visst var nånting att skryta med, va’” sa den tredje. ”Men det är ju ingen kost att göra såna operationer, när man bara har bägge händerna i behåll att reda sig med. Nej, då vet jag vem som är värst, för jag kan låta er hugga av mig bägge händerna, och så ska jag sätta dit dem igen utan att någon ska kunna se, att de har varit avhuggna! Tocken karl är jag!”
Bonden måste ju gruva sig över all denna lärdom, för han kunde ju rakt inga sådana konster han.
Under natten låg alla de tre doktorskarlarna i en kammare i huset, och när de kommit dit, började de göra, så som de sagt. Den ene rev ut ögonen, den andre skar upp buken och den tredje lät de andra hugga av sig nävarna, och så la de alltihop på bordet.
När det led mot morgonen, kom pigan in i kammaren för att se om gästerna var så pass vakna, att moran kunde komma upp till dem med ottesupen, men då fick hon syn på allt det där äckliga som låg på bordet.
”Tvy vale för tocket elände!” skrek hon och sprang fort efter en bytta och rakade ner det i den, och så hällde hon alltihop i svinhoen.
”Hur är det med mina lärda svågrar?” frågade gumman, när pigan kom tillbaks.
”Ja, inte vet jag hur det kan stå till med dem”, sa pigan. ”Nog sov de alltid, men gud vet vad de kan ha haft för sig på efternatten. Jag tror min själ att de har varit ute och tatt opp sin gamle far och skurit sönder honom på bordet, för bättre såg det då inte ut när jag kom dit in i morse.”
”Kära hjärtanes!” sa moran, och blev så orolig. ”Kära hjärtanes, vad du gör, så rör inte vid det. Det är såna där doktorskonster, de ska göra, förstår du!”
Det var så dags att säga det nu, när grisarna hade satt i sig hela kalaset. Men pigan var inte dum hon, utan gav sig ut i lagårn. Där fick hon tag i en katt, som hon rev ögonen ur, och så slaktade hon en gris och tog hela räntan ur den, och sen sprang hon ut på galgbacken, för det var turligt nog så, att där nyss hade hängts en tjuv, och den skar hon nävarna av. Sen bar hon in alltihop och la det på bordet. Nu kunde de där doktorerna göra sina konster bäst de gitte, tyckte hon, och det gjorde de också. Så fort de vaknat, tog de var och en sitt - som de trodde – och var inte lite malliga över sina konststycken. Men honom, som var bonde, ynkade de allihop, för att han inte var det lilla minsta lärd. Och så skildes bröderna åt, och de tre lärda gick var och en till sitt.
När det hade gått ett år eller så, skulle den äldste brodern gifta sig, och så klart bjöd han in sina lärda bröder till bröllopet. Och de började språkas vid, om hur de hade haft det, sedan de råkades sist. Pengar hade de förstås tjänat – det förstår sig, för en läkare rakar lika kvickt in pengar med den ena näven som han doktorerar med en andra, så den saken kunde ju ingen klaga på. Men riktigt bra var det ändå inte med någon av dem.
”Jag kan inta begripa”, sa den ene, ”hur det har blivit med mig. När det är natt, ser jag lika bra som om dagen och hör jag då råttorna pipa eller gnälla, utan antingen jag vill eller inte, är jag tvungen hoppa ur sängen och sätta efter råttan tills jag får tag i henne. Kan ni säga mig någon bot för det, ni?”
Nej, det visste de inte.
” Med mig är det ändå värre”, sa den andre. ”För numera är jag inte det minsta lysten efter kött och fläsk och annan mat, som mänskor brukar vilja ha. Men allt avfall och all uselhet jag ser, vill jag stoppa i skrovet, och jag kan spjärna mot hur mycket som helst, så ska jag ändå ha det i min buk. Kan ni veta någon bot för det?”
Nej det visste de inte.
”Kan ni inte bota er själva, så kan ni väl inte bota mig heller”, sa den tredje, ”för med mig är det nog ändå allra sämst. Jag har fått en sådan klåda i fingrarna, att jag aldrig kan hålla dem från det, som inte är mitt, och fastän jag är den ärligaste människan under solen, ger sig händerna till att stjäla mot min vilja, så det är med nöd och näppe jag kan klara mig undan galgen”, sa han.
Nu måste bonden ynka dem för den stora lärdomen.
”Stackars ni”, sa han. ”Nej, då har allt jag det bättre. Råttor och möss låter jag katten hållas med, skulor och lort ger jag till grisen, och aldrig lägger jag då nävarna, där de inte ska vara!”

NOVELLSAGA
Lögnbrackan (Skåne)
Det var en gång en prinsessa, som hade fått för sig, att hon bara ville ha den till man, som kunde ljuga så, att hon blev ond och sa, att det var lögn.
Kungen ville förstås gärna ha sin dotter bortgift och lät i hela riket kungöra hennes beslut, och naturligtvis kom det lögnhalsar till hovet lika talrika som himlens fåglar. Men de ljög sig alla tomma på lögner, Utan att prinsessan svarade annat än: ”Det kan nog vara sant, det!”
Då var där i landet en torpareson, och när han hörde talas om det här, tänkte han för sig själv:
”Det vore väl sablarna, om man inte skulle kunna ljuga, så att en prinsessa blir krum!”
Inte för att han förut hade ägnat sig åt den vetenskapen, men kanske var det just därför, att han kände sig så osliten och fullfjädrad, som han vågade sig på det. Han gick alltså till kungens gård, prinsessan bjöd honom helt nådigt att gå ut och spatsera med henne i kungens trädgård, och där började de samtala.
”Vad är dina föräldrar för ena?” frågade prinsessan.
”Min far är en kvarnstock och min mor en gammal fölmärr. De hade tre barn tillsammans. Det ena blev aldrig fött, det andra kom inte till världen och det tredje var jag”, svarade han.
”Det kan väl vara sant”, sa prinsessan. ”Men har du sett så grann kål min far har?” sa hon.
”Å, det där är väl ingenting att tala om. Då skulle du se min fars kål. Där höll en gång femton ryttare under ett enda blad för att skyla sig mot regnet. Jag gick ut och stack hål på bladet, och då drunknade de allihop i vattenfallet”, sa han.
”Ja, så kan det gå”, sa hon. ”Men vad tycker du om min fars nya fähus?”
”Ja, det är ju inte så litet. Men min far har byggt ett, som var så högt, att när taktäckaren en dag tappade sin yxa, hann en skata bygga bo och lägga ägg och ligga ut ungar i skafthålet, innan yxan hann till golvet. Och huset var så långt, att om kon hade kommit till tjuren i dörren, sprang kalven bredvid hennes sida, innan hon hunnit halvvägs till sitt bås.”
”Ja, det kan väl hända. Men se nu på min fars kor!” sa prinsessan.
”Ja, nog är det många. Men min far har en flock som är så stor, att när vi ska ysta, måste vi slå mjölken i en uttorkad sjö.”
”Men hur får ni då mjölken till att löpna?” frågade hon.
”Jo bevars, vi tar hästar och binder löpe om benen på dem, och sen släpper vi ut dem i mjölken”, sa pojken.
”Jaha, men hur bär ni er åt för att älta osten sen?” frågade prinsessan.
”Jo, det går som smör och bröd i en skräddare, för vi har ett gammalt sto, som vi släpper ut att trampa omkring i den. En gång passade märren på att föla i osten, och när fölet gick ut ur den torra skorpan, gick jag in. När jag då hade gått en bit inne i osten, fick jag syn på en karl med ett par byxor av aleträ. Han stod och hackade bakris, medan två vagnshjul lekte boll med varandra. Det ena hjulet stötte till mig. Förlåt! sa jag, jag har glömt att plocka sten till dig Litet senare mötte jag en man, som bar en knippa fisk. Han fick ostskorpan och gav mig fisken i gengäld. Men när jag en stund senare mötte en man, som bar ett knippe takhalm, bytte jag bort fisken mot dem. Sen klev jag till himmelen på takhalmen och såg solen, som satt och spann, och månen, som härvlade garn, medan Sankte Per stod och rensade havre. När jag hade sett vad jag ville, tog jag en näve agnar från Sankte Per och snodde dem till ett rep, och hissade mig ner igen. Men repet räckte inte. Då kliade jag mig ett tag på ryggen och fick fatt i en bra lus, som jag flådde, och sen skar jag huden i remsor och knöt ihop dem till ett rep, och sen klättrade jag neråt några mil igen. Men då tröt tåget igen, och jag fick ta en lus till på ryggen och göra mig ännu ett rep, men när så det också tog slut, då hade jag inte fler grållar på ryggen. Då hade jag inget annat att göra än att släppa med både händer och fötter, och då damp jag etthundrafemtio alnar in i röven på en hundracka, och där satt din far och min far och drack och tävlade i att släppa väder, men din förlorade och lånade pengar av min far…”
”Det var då lögn i din hals!” ropade prinsessan och blev ond.
”Ja, det skulle det ju vara”, svarade han. Och så blev prinsessan god igen och räckte honom handen och medgav, att han hade vunnit henne och det som en äkta lögnbracka.
Strax därefter gjorde kungen ett stort bröllop för dem, men jag kom rent försent för att få vara med på det gillet.

SKÄMTSAGA
Västgötarna som svalde grodor (Östergötland…)
Det var en gång två västgötaknallar, som var ute och gick med sina varor. En dag, när de vandrade vägen fram tillsammans, fick den ene syn på en liten groda, som hoppade över hjulspåren.
”Hör du, bror lille, ser du den däringa lilla hoppetossan?” sa han till den andre.
”Jaa, jag ser väl den”, sa den andre.
”Hör du, bror lille”, sa den förste, ”om du sätter i dig henne levandes, med hull och hår, ska du få en hel riksdaler utav mig!”
Ja, vad gör inte en västgöte för pengar. Den andre, han böjde sig ner efter grodan, fick upp den och stoppade den med stort besvär in i munnen. Grodan sprattlade ju värre, och den var minsann inte god att svälja. Han stod där och svalde och svalde, men dessbättre var ju grodan hal och slirvig och äcklig och dan, så till sist slank den ner dit den skulle. Västgöten fick sin riksdaler, och de fortsatte sin vandring.
Efter en liten stund kom där en liten groda hoppande över vägen igen.
”Hör du, bror lille”, sa den, som nyss hade svalt en, ”ser du den däringa lilla hoppetossan där?”
”Ja, jag ser väl den”, svarade den andre.
”Hör du, bror lille, om du sätter i dig den där grodan levandes, med hull och hår, så ska du få en riksdaler utav mig!”
Ja, tänkte den andre, kunde kamraten, så kunde väl han. Och det gjorde honom rätt ont om den där enkronan. Så han fick upp grodan från vägen och in med den i munnen, och så stod han där i sin tur och försökte att få ner den i magen.
Han hade samma sjå som sin kollega, men även den här grodan var hal och slirvig och äcklig och dan, så till slut slank den ner där den skulle. Och så fick han sin riksdaler tillbaka. Men då gick det plötsligt upp ett ljus för de bägge västgötaknallarna. De såg på varandra en stund, och sen sa de på en gång:
”Hör du, bror lille, vad hade vi egentligen för nån glädje utav den här affären?”
Och det kunde man ju fråga sig.

DJURSAGA
Hur björnen fick sin stubbsvans (Ångermanland)
Det var en gång en karl, som for omkring på landet och sålde fisk. En vinterdag körde han genom en stor skog, och där råkade han en räv, som var ute för att få sig något till livs. Räven fick genast väder av fisken, och eftersom han inte på länge hade fått något färskt att äta, började det att vattnas i munnen på honom. Tyst som en lus hoppade han upp på lasset och började kalasa på siken, mörtarna och allt annat gott, som fanns där. Handlaren satt frampå lasset och körde och anade inte något ont. Räven for nog fram så tyst han nånsin kunde, men då han skulle tugga sönder ett fiskhuvud, knakade och knastrade det lite grand. Det hörde också handlaren. Han vände sig om för att se, vad han hade för sällskap. Genast han fick syn på räven, tog han tömmarna och gav räven ett slag med dem, så att räven trillade ner från lasset och blev liggande på landsvägen, så stor han var.
Om det fanns några skottpengar på den tiden, är inte så gott att veta, men i alla fall var ett rävskinn gott att ha. Det tyckte karlen, så han hoppade ner och slängde upp räven på lasset, och sen körde han vidare.
Men när räven hade legat stilla en stund, började han röra på sig och se sig omkring. Skräp till karl den som ger sig första gången, tänkte han, och så började han kasta den ena fisken efter den andra ner från lasset. Men handlaren, han märkte ingenting, utan bara satt och funderade, huru det skulle gå ihop med handeln och tocket där. Till slut fanns det bara några stycken fiskar kvar på vagnen, och då tyckte räven, att det kunde vara på tiden att hoppa av. Han gjorde så, men handlaren körde vägen fram och anade ingen oråd.
Nu fick ...