annons
×

hjärntumör

8 röster
Ge betyg
55853 visningar
uppladdat: 2003-10-28
Virpi Hietanen

Virpi Hietanen 40 år

Från Tuve, Västra Götalands Län, Sweden
Utbildning Glöstorpsskolan, Tångenskolan, Lernia Utbildning, Glöstorpsskolan, Göteborgs Universitet, Uni. College Borås
Jobb Sahlgrenska Universitetssjukhus, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Sahlgrenska, Volvo Personvagnar
Facebook Visa profil
Om I have two sons, Markus who's 17 years old and Elliot who´s 14 months old. And i also have a stepdaughter Jennifer who's 21 years old.
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Inledning

Jag ska i detta arbete berätta om hjärntumörer och vad det kan innebära att ha en hjärntumör. Kroppen visar varningssignaler då det är något som inte är riktigt som det ska. Det finns en mängd olika symptom/varningssignaler som man bör hålla koll på. En orsak till att man inte bör förbise kroppens varningssignaler är att många av dem kan vara symptom på cancer. Många kanske känner sig rädda att få diagnosen cancer och därför inte söker hjälp. Men ovetskapen är ofta värre än att faktiskt få veta. Det är också viktigt att söka hjälp snabbt eftersom man då har en större möjlighet att bota cancern/få bort tumören. Så ju snabbare man upptäcker cancern ju lättare blir det att bli frisk ifrån den, innan det växer och sprider sig. Då man kollar statistiken över hjärntumörer ingår statistiken tillsammans med tumörer i ryggmärgen eftersom det är samma slags tumör.


Av all cancer i Sverige är de som drabbas av dessa tumörer 3,2 % hos kvinnor och 2,4 % hos män. 1999 upptäcktes 1262 fall med rygg- eller hjärntumörer i Sverige, varav 694 fall var kvinnor och 568 var män som blivit drabbade. Morbiditet och mortalitet inom detta är uppföljda under 5- och 10 års perioder. Under en 5 års period är statistiken av mortaliteten hos kvinnor 34,7 % och hos män 49,9 %. Under en 10 års period visar statistiken att mortaliteten hos kvinnor är 42,5 % och hos män 54,7 %. Mortaliteten i hjärntumörer har legat på en stabil nivå sedan 1971. Kvinnor har hela perioden haft lägre dödlighet än män.


Vad är tumörer?

Tumör betyder svulst, men säger inte om den är godartat (benign) eller elakartad (malign). Ordet cancer betyder däremot alltid att det är en elakartad tumör. De olika tumörsjukdomarna är mycket olika varandra, men alla har det gemensamt att de börjar med ett fel i någon av kroppens celler. Kroppen har olika organ som består av miljarder små celler. Det är hudceller, muskelceller, njurceller, leverceller, benceller och många andra slags celler.

Cellerna har olika uppgifter. Blodcellerna fraktar syre till kroppens alla delar och ger skydd mot infektioner. Cellerna i magen och tarmarna tar hand om matsmältningen. Cellerna i njurarna renar blodet och bencellerna bygger upp skelettet, osv. Det bildas ständigt nya celler. Det sker genom att cellerna delar sig. Men de delar sig bara så att det blir exakt så många nya celler som behövs.

En frisk cell ”vet” alltså precis när den ska dela sig och när den ska stoppa delningen. Så styrs t.ex. läkningen av ett sår, när såret är färdigläkt slutar cellerna att dela sig.

I en tumör har det blivit fel i kontrollen av balansen mellan celldelning och celldöd. Det börjar med att ett fel uppstår i en cell. När den delar sig finns felet i båda de nya cellerna. Efterhand som celldelningen går vidare bildas allt fler felaktiga celler. Efter en tid har de bildat en liten klump, det är den klumpen som kallas för tumör.

Cellerna i en elakartad tumör, dvs. cancer, brukar med tiden helt tappa respekten för omgivningen. De tränger in i andra vävnader och kommer så småningom i kontakt med små blodkärl och lymfkärl. Genom dessa kan cancerceller spridas till andra delar av kroppen där de växer och bildar dottertumörer, metastaser.

Cellerna i en godartad tumör är inte lika respektlösa. De växer inte in i omgivande vävnad men kan däremot tränga undan den för att själv få plats. Detta kan vara speciellt problematiskt i ett slutet hålrum som t.ex. hjärnan som omges av skallbenet.





Orsaker till hjärntumörer
Det finns ingen säker kunskap om orsaken till tumörer i hjärnan. Men det pågår en intensiv forskning, både om orsaker och nya behandlingar. En slutsats av forskningen är att miljöfaktorer troligen spelar en roll. Djurförsök har visat att vissa kemikalier - exempelvis s.k. polycykliska aromatiska kolväten - kan ge upphov till hjärntumörer. Det finns också forskning som visar att personer i vissa yrkesgrupper, t ex i den petrokemiska industrin, löper ökad risk. I andra forskarrapporter har resultaten visat på ett samband mellan elektromagnetisk strålning och hjärntumörer. Men det sambandet anses ännu inte vara säkert bevisat. Ärftliga faktorer anses också ha betydelse för en del fall av hjärntumörer.
I vetenskapliga undersökningar har flera olika s.k. cancergener kopplats till hjärntumörer. Det är arvsanlagen (gener) som normalt finns i kroppen och har viktiga uppgifter. Om en sådan gen skadas på något sätt, kan det leda till att den cell som genen finns i börjar dela sig okontrollerat. Forskning har också visat ett samband med s.k. suppressorgener, även kallade hämmargener. Det är arvsanlag som normalt kontrollerar celldelningen och sätter stopp när tillräckligt många celler finns. Om en suppressorgen skadas så att den inte fungerar, kan celldelningen också bli okontrollerad.
Forskningen är hela tiden inriktad på att få fram bättre metoder för strålbehandling. Nya cytostatika och andra typer av läkemedel prövas i olika forskningsprojekt både i Sverige och andra länder.

Tumörer i hjärnan
Nervcellerna hos en vuxen skiljer sig från andra celler i kroppen genom att de inte delar sig. När nervceller dör ersätts de därför inte av nya celler. Hjärntumörer hos vuxna börjar sällan växa i en nervcell. Tumörer uppkommer främst hos celltyper som förnyar sig ofta. Det gör gliacellerna i hjärnans stödjevävnad. Många hjärntumörer växer ur gliaceller. Dessa tumörer kallas gliom och är vanligtvis elakartade. Hos barn delar sig nervcellerna eftersom nervsystemet fortfarande håller på att utvecklas. I barnens hjärna finns omogna celler som efterhand utvecklas till nervceller. Om det uppstår ett fel i en sådan cell kan det resultera i en tumör. Ett exempel på detta är medulloblastom, en hjärntumör som nästan enbart drabbar barn. Medulloblastom är en elakartad tumör och uppstår oftast i lillhjärnan. I hjärnhinnorna, meningerna, förnyas också cellerna. Därför kan tumörer uppstå även där. De kallas meningeom och är i allmänhet godartade, dvs. de växer sällan in i omgivande vävnad utan tränger istället undan den. Denna tumörtyp är ovanlig hos personer under 50 år. Elakartade hjärntumörer skiljer sig i ett viktigt avseende från andra cancer typer. De sätter sällan metastaser i andra delar av kroppen. Men om tumören växer så att den får kontakt med hjärn- och ryggmärgsvätskan kan celler lossna till vätskan och spridas med den. Det gäller bl.a. för medulloblastom.

Symptom

Hjärntumörer växer oftast från en i hjärnan rikt förekommande celltyp, gliaceller (glia = lim). Denna celltyp delar sig ofta, något som nervceller vanligtvis inte gör. Gliom finns av olika slag, t ex astrocytom, oligodendrom, ependymom och spongioblastom. Av dessa anses gliomet astrocytom vara den mest elakartade eller maligna. Det finns även grader av ”elakhet” t ex astrocytom grad I - IV, där grad IV är ”värstingtypen”, mycket elak och snabbväxande.

Jämfört med förhållandevis ”snälla” hjärntumörer, som och sällan eller aldrig återkommer efter att de tagits bort, växer en ”elak” tumör farligt snabbt och expansivt. Och dessvärre återkommer den också allt som oftast även om man opererat bort den.

När en hjärntumör växer tar den ju mer och mer plats. Eftersom utrymmet innanför det hårda skallbenet är begränsat blir det snart trångt om utrymmet. Den växande cancervävnaden breder ut sig och trycker ihop annan vävnad. Sådant ökat tryck ger sig till känna i form av olika symtom: huvudvärk, illamående, medvetandesänkning och förändringar i sensoriska (ex syn, lukt) och motoriska funktioner. Vissa av dessa förändringar innebär att något minskar eller försvinner, s.k. bortfallssymtom (man ”tappar” t ex syn, lukt och språk) medan andra förändringar består i att något tillkommer pga. tryckretningarna (man ”får” t ex krampanfall, illamående och huvudvärk).



En tumör i den främre delen av hjärnan, i de s.k. frontal- eller pannloberna ger olika problem, beroende på var tumören sitter och hur stor den är.

Frontalloberna är inblandade i planering och styrning av rörelser men även i avancerad tankeverksamhet såsom att organisera sin tillvaro, planera sin tid och reglera/kontrollera sitt beteende. En tumör i pannloberna kan därför medföra att man börjar glömma möten, kommer för sent, inte kan organisera sitt dagliga arbete, anses slarvig osv. Man får problem i sin vardag, med sina relationer till andra och i sitt arbete.

Det kan också höra till symtombilden att man blir slö, loj och initiativlös, kanske inte ens orkar ta sig ur sängen på morgonen, talar långsammare än tidigare, blir lätt distraherad i det man gör. En hjärntumör i pannloberna kan även innebära en mer eller mindre omfattande ”personlighetsförändring”. Man beter sig anstötlig och känslolöst: berättar oanständiga historier i fel sammanhang och ”gör bort sig”.
Om hjärntumören sitter i någon annan del av hjärnan blir det vanligen andra effekter. Om t ex tumören sitter i hjärnans nacklober (occipitallober) kan förmågan att skapa vissa syn gestalter drabbas. Man kan t ex inte längre smälta samman de enskilda bokstäverna man ser skrivna i boken till en helhet, dvs. ett ord. Det blir bilda helheter från delarna dvs. ord från de enskilda bokstäverna. En tumör som ger sådana problem gör läsning svår eller omöjlig.

Tumörer kan även ha sitt säte i helt andra delar av hjärnan, i thalamus, hypofysen, hjärnstammen eller lillhjärnan (cerebellum). Symtomen varierar avsevärt beroende på var tumören sitter. En hypofystumör kan t ex ge kraftiga förändringar i hormonproduktionen, eftersom hypofysen reglerar hormontillförseln i kroppen. En tumör i lillhjärnan kan ge balansproblem, eftersom cerebellum styr balansen osv.

Slutligen finns det en typ av hjärntumör, som kan kallas hjärnhinnetumör. (Facktermen är meningeom). Den växer vanligen i en av de tre hinnor/meninger, som omger, täcker och skyddar hjärnan under skallbenet och som kallas arachnoidea (spindelvävshinnan). (De två övriga hinnornas namn är pia mater, och dura mater).
En hjärntumör i spindelvävshinnan växer inte in i själva hjärnan utan är vanligen inkapslad och brukar kunna opereras med framgång.

Diagnos

Det första steget efter att läkaren frågat ut patienten om symtom och insjuknande brukar vara en neurologisk undersökning. Den innebär att läkaren kontrollerar känsel, rörelseförmåga och reflexer (t ex med ett lätt slag mot knä). Den neurologiska undersökningen ger en uppfattning om vilken del av hjärnan som har drabbats. Även ögonen undersöks. Läkaren tittar med hjälp av ett speciellt instrument in i ögat för att se om synnerven i ögonbotten är svullen.

Moderna metoder att ta bilder av kroppens inre har stor betydelse för att ställa diagnos på hjärntumörer. Det är främst datortomograf och magnetkamera som används. Patienten ligger under undersökningen på en brits med huvudet inne i en cirkelformad öppning i apparaten. I datortomografen används röntgenstrålar för att få fram bilden. Magnetkameran utnyttjar ett magnetfält och radiovågor. Båda apparaterna är kopplade till datorer som framställer bilderna av hjärnan på en bildskärm.

Tidigare var kärlröntgen i hjärnan en vanlig undersökningsmetod. Vid kärlröntgen sprutas en speciell kontrastvätska in i ett blodkärl som går till hjärnan. Vätskan har egenskaper som gör att blodkärlen där tumören finns lättare kan urskiljas. Kontrastmedel av olika slag kan också användas när bilder tas med datortomografi och magnetkamera.

Tack vare de nya metoderna att ta bilder av hjärnan, används kärlröntgen inte lika ofta numera. Men ibland behövs denna metod för att skilja olika tumörformer åt. Före en operation brukar patienten ibland kärlröntgas, eftersom neurokirurgen behöver veta hur blodkärlen ligger för att inte skada dem vid operationen. Men även om dessa metoder att ta bilder av hjärnan är viktiga, krävs ett vävnadsprov på den misstänkta tumören för att få en helt säker diagnos.
Ibland tas provet i samband med att tumören opereras bort.

Om diagnosen är osäker gör läkaren en särskild operation för att ta ut ett vävnadsprov. Då borras ett litet hål i skallbenet. Genom hålet sticker läkaren in en tunn nål med vars hjälp han tar ut en liten bit av den misstänkta tumören som skickas till undersökning. Ofta används s.k. stereotaktisk operation för att ta ut provet. I en del fall tas också prov på hjärn- och ryggmärgsvätskan.


Om tumören växer intill hjärnans hålrum kan vätskan innehålla lossnade tumörceller. När cancer i en annan del av kroppen har satt metastaser i hjärnan kan också cancerceller finnas i hjärn- och ryggmärgsvätskan.
I de fall då epilepsi hör till symtomen får patienten genomgå en EEG-undersökning som visar hjärnans elektriska aktivitet. Vid hjärntumörer är aktiviteten i det drabbade området förändrad.


Det är viktigt att läkaren och vårdpersonalen berättar för patienten vad de gör och varför. Så patienten känner att det är honom/henne de undersöker och inte bara sjukdomen. Som patient är man väldigt utsatt och det är viktigt att all vårdpersonal tänker på detta.

Prognos

Vid fall av godartade tumörer som upptäcks och behandlas på ett tidigt stadium är prognosen till ett fullständigt tillfrisknande mycket goda. De sekundära tumörerna, metastaserna, uppträder oftast efter medelåldern då frekvensen av tumörer är högre. Men vissa former av hjärntumörer uppkommer redan i barndomen. Hjärntumörer kan vara dottersvulster från andra organ och uppstår genom att tumörceller förs med blodet till hjärnan. En tumörväxt i hjärnan är både vid benignt och malignt tillstånd allvarligt. Hjärnskålen är som ett litet rum, vilket gör att en växande tumör minskar utrymmet i huvudet och trycker ihop hjärnan. Så den generella skillnaden mellan benigna och maligna tumörer är därför inte tillämpbar i detta sammanhang. Hjärntumörer som inte kommer under behandling leder till bestående skador på hjärnan och kan få en dödlig utgång.

Om tumören är av typen meningiom, växer väl inkapslade och i en del av hjärnan som kirurgen kan komma åt, botas patienten praktiskt taget alltid. Men även denna godartade tumör växer ibland på ett sådant sätt att det är omöjligt att operera.
Gliom är svåra att operera bort helt och då kan strålbehandling och i bland cytostatika vara av betydelse. Det gäller särskilt för de mer elakartade formerna av gliom.
Medulloblastom som är vanligast hos barn är känslig för både strålning och cytostatika. Omkring hälften av patienterna botas.



Då man berättar prognosen för patienten måste man tänka på att man gör det på ett personligt sätt. Den läkare som har undersökt och satt diagnos bör även säga prognosen. Patienten kan då lättare känna tillit och trygghet. Som läkare bör man även fråga om patienten har några anhöriga som denne vill ska vara med. Det kan vara lättare för patienten att inte vara ensam, samt att det är bra för de anhöriga att få veta så mycket som möjligt.

Behandling
Kirurgi och strålbehandling är de viktigaste metoderna för att behandla hjärntumörer. Ibland ges också cytostatika. Ofta krävs dessutom åtgärder som inte är direkt riktade mot tumören utan mot dess följder, exempelvis svullnad i hjärnan och epileptiska anfall.

Kirurgi är nödvändig för att ställa en säker diagnos och oftast av stor betydelse för behandlingsresultatet. I många fall krävs svåra avvägningar vid operationer i hjärnan. Det gäller att få bort så mycket som möjligt av tumören - helst hela - utan att skada någon del av hjärnan som är centrum för en viktig kroppsfunktion. När inte hela tumören kan avlägsnas, måste kirurgin kombineras med strålbehandling. Utvecklingen inom neurokirurgin under senare år har ökat möjligheterna att operera i hjärnan. Ett stort framsteg är mikrokirurgi. Med hjälp av operationsmikroskop kan kirurgen göra ingrepp som blir så skonsamma som möjligt för hjärnan och komma åt tumörer som tidigare inte gick att operera.

Operationer i hjärnan sker ibland med s.k. stereotaktisk teknik. Det är en metod att ange tumörens läge i tre dimensioner: uppifrån, framifrån och från sidan. Läkaren börjar med att sätta fast en speciell ställning på patientens huvud. Med hjälp av röntgenbilder kan läkaren sedan mycket noga mäta upp var i hjärnan han ska göra sitt ingrepp och ställa in avstånden på den stereotaktiska ställningen. Det finns flera metoder att operera i hjärnan. Oftast används sug för att ta ut tumörvävnad och elektrisk pincett för att stoppa blödningar. Laser, ultraljud och radioaktiv strålning är andra möjligheter. Laserkirurgi kan vid vissa hjärntumörer användas för omfattande operationer, eftersom det blöder ganska lite med denna metod. Genom att använda ultraljudsundersökning under operationen kan läkaren kontrollera sitt ingrepp och se hur mycket som opererats bort.

Strålbehandling. När cancercellerna utsätts för strålning skadas de och dör så småningom. Syftet med strålbehandlingen är att få maximal effekt i tumören, men samtidigt skada de normala cellerna i närheten så lite som möjligt.
Det finns flera olika sätt att utforma strålbehandling vid hjärntumörer: många små doser eller få större, olika tidsintervall osv. Vid gliom är det vanligt att stråldosen ges flera gånger under 5-6 veckor.
Behandling med den s.k. strålkniven är användbar vid vissa små tumörer och är helt oblodig. Strålningen är av samma typ som vid annan strålbehandling. Skillnaden är att hela stråldosen ges på en gång. Patientens huvud placeras i en stereotaktisk hjälm med mängder av små hål. Strålningen ges genom hålen på ett sådant sätt att alla strålar möts i tumören.


Ett dilemma vid all behandling och inte minst vid strålbehandling är att inte bara cancercellerna påverkas utan också andra celler i hjärnan och i övriga centrala nervsystemet. Denna risk för biverkningar gör att det finns en gräns för hur mycket strålning som kan ges. Strålbehandling används inte bara mot elakartade tumörer utan också mot en del godartade när de inte kan opereras bort helt och hållet.

Barn med hjärntumör får numera sällan strålbehandling. Det gäller särskilt de allra minsta barnen, eftersom deras hjärna fortfarande håller på att utvecklas och är extra känslig för strålning.

Cytostatika. Behandling med cytostatika är inte lika vanlig vid hjärntumörer som vid flera andra typer av cancer. Ett skäl är att det är svårt att få medlen att passera den s.k. blod-hjärnbarriären, som skyddar hjärnan mot skadliga ämnen i blodet. Därför är det svårt att få en så hög koncentration av cytostatika i en hjärntumör att cancercellerna dödas. Vid behandling med cytostatika ges läkemedlen oftast direkt in i en blodåder (intravenöst).

Annan behandling. Många hjärntumörer orsakar svullnad i hjärnan, ödem, som kan ge exempelvis huvudvärk och illamående. Svullnaden kan ofta behandlas framgångsrikt med speciella läkemedel, s.k. Steroider (kortison). Ofta behöver den behandlingen fortsätta under en lång tid för att effekten ska finnas kvar.


I de fall en tumör ger upphov till epileptiska symptom kan man genom medicinering förebygga att kramper uppkommer. Med smärtstillande medel kan man också lindra huvudvärk som orsakas av tumör. Det är viktigt att patienten vet vad behandlingarna är till för, hur de verkar och vilka biverkningar de kan ge. Även här bör samma läkare ge behandlingarna, till den mån det går. Men det ska vara så få läkare och vårdpersonal som möjligt.

Rehabilitering

För att en patient ska få återgå till ett så normalt liv som möjligt finns det rehabilitering. Rehabilitering är en viktig bit och bör finnas med patienten genom hela sjukdomsförloppet. För att få en bra och passande rehabilitering ser man patienten genom en helhetssyn, med fysiska och psykosociala rehabiliteringsbehov.

Det första man bör göra är att sätta upp ett mål så patienten känner att han/hon kommer klara det, annars blir denne lätt apatisk. Man får rehabilitering både i hemmet och på speciella kliniker. Oftast är den fysiska rehabiliteringen det lättaste, inte så att den är lätt, men då man kommer till det psykiska är det inte lika lätt att ha kontroll över. Det finns samtalsstöd till patienten och dess anhöriga.

Det är viktigt att patienten känner att både personal och de omkring denne accepterar denne som han är, med sin sjukdom. Därför skadar det inte om chefen till den drabbade också han får information om sjukdomen. Meningen med rehabilitering är i stort sett att patienten ska få en så god livskvalitet som möjligt under sitt sjukdomsförlopp.

Patienten ska ha en god bild av sin sjukdom, känna att personal och anhöriga finns där. Patienten ska känna att han får ett stort fysiskt, psykiskt och socialt stöd. Ofta krävs det en psykolog som kan hjälpa patienten att själv acceptera att han faktiskt är sjuk, det är viktigt att patienten inser detta för att ta emot hjälp av sina anhöriga och vårdpersonalen. Kommunikationen ska vara rak och ärlig och framföras på ett empatiskt sätt.

Att få beskedet om att ha en hjärntumör

Att få besked om att man har en cancersjukdom är svårt, även om man själv har misstänkt det. Det är mycket vanligt att reagera med oro, nedstämdhet och känslor av overklighet. Tryggheten i att ”det händer inte mig” försvinner för ett tag. Undersökningar visar att många reagerar starkt känslomässigt i samband med en cancerdiagnos. För de flesta minskar oron och nedstämdheten under de tre första månaderna, då man fått besked om och ofta påbörjat behandling. Det är för de flesta lättare att veta vad de har framför sig än att leva i den osäkerhet som oftast finns vid tiden för diagnos.


Då en människa ska få beskedet av läkaren att denne har drabbats av en hjärntumör är det viktigt att läkaren/vårdpersonalen tar sig god tid att förklara och lyssna. Det är viktigt att de är raka och ärliga samtidigt som de är empatiska. Patienten måste få känna sig sedd och känna trygghet av personalen. Personalen måste sätta sig ner och förklara vad det innebär att ha en hjärntumör. Säga vad det finns för chanser att bli frisk, med vilka metoder det går att bota eller lindra.


Patienten måste få känna att personalen är lugn, har kunskap och framförallt att den ser individen i patienten. Som personal måste man känna till de olika reaktionerna en patient kan få vid ett sådant här besked. Alla reagerar olika, och man måste vara beredd på detta. Men vare sig patienten blir apatisk, ledsen eller arg måste personalen arbeta på ett professionellt sätt. Som personal får man aldrig glömma att det är en människa och inte bara ett jobb, därför alltid vara empatisk, ärlig, lyhörd, informerande och framförallt ta sig tid.


Man ska hjälpa patienten att komma ut ur chockfasen, det är därför så viktigt att ge information och ta tid att lyssna, hjälpa och vara ett stöd. Man ska också höra hur patienten har det med anhöriga, om denne vill att personalen även ger de den informationen som kan vara väldigt viktig i detta läge. Kanske är patienten gift och har barn, då är det viktigt att även de får information för att stöda den drabbade.


Att träffa andra i samma situation


Att träffa andra personer som fått en cancerdiagnos och genomgått behandling kan kännas som ett stort stöd. Bara den som själv varit med kan förstå fullt ut vad det innebär. Man känner en stark gemenskap. Det är viktigt att vara medveten om att både cancersjukdomen och erfarenheterna av att vara sjuk kan skilja sig avsevärt från person till person även om diagnosen är den samma.
På sjukhusen finns det stödavdelningar där patienterna kan träffa andra som är i samma situation.


Även anhöriga kan där träffa andra som sitter i samma situation. Tyvärr finns det ingen stödförening för just människor med hjärntumörer. Vanligare cancerformer som t.ex. bröstcancer har en hel del olika stödföreningar. Men gruppen människor med hjärntumör anses vara så liten så det inte finns någon speciell stödgrupp för just dessa personer. Förr fanns det en förening som hette hjärnkontoret, men tyvärr finns den inte längre kvar.


Cancerfonden har däremot en informations- och stödlinje. Nu när det inte finns en speciell stödförening just för dem med hjärntumör, kan de söka sig till stödföreningar för annan slags cancer. Även om det då inte är samma cancer, är situationen ofta rätt lik. De får ett stort stöd av varandra, och det kan kännas lättare att veta att man inte är ensam om att vara utsatt. Det som man kanske skämts för, något man känt eller tyckt, märker man nu att det är många i samma situation som också har känt.


Man får en bekräftelse att så man har reagerat är en normal reaktion. Även om läkare har sagt det, är det bra att få se och höra det själv. Man får här en psykisk bekräftelse. Även om man har ett bra socialt kontaktnät i vanliga fall, stärks detta då när det finns människor i samma situation som verkligen vet hur det är.

Anhöriga

Det är inte lätt för de anhöriga då en i deras familj drabbas av cancer.
De drabbas ofta lika hårt som den sjuka. Inte fysiskt, men psykiskt.
Därför är det väldigt viktigt att man inte glömmer de.

De måste också ha en bra bild på sjukdomen, få veta om den är möjlig att bota osv. Eftersom de lever med den sjuke krävs det att de är starka för att vara ett stöd till denne.

Det är inte alltid så lätt att vara stark då man vet att t.ex. denne ska dö, visst får man sörja. Men för att inte gräva ner sig helt, vilket förvärras för alla parter finns det anhörigstöd.

Det finns människor i samma situation man kan få prata med. Om man vet att det är döden som väntar, får man försöka glädjas åt den tid man har kvar och ta vara på den, och sörja sedan.

Sista tiden innan den sjuke blir allt för sjuk kan man passa på att göra sådant som man alltid velat. Ingen mår bättre av att hela tiden sörja.

Första reaktionen blir naturligtvis förtvivelse, det är helt normalt. Men man hjäl...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Kommentera arbetet: hjärntumör

  Kommentera
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet


Källor för arbetet

Saknas


Källhänvisning

Virpi Hietanen [2003-10-28]   hjärntumör
Mimers Brunn [Online]. http://www.mimersbrunn.se/hjaerntumoer_3220.htm [2014-11-22]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×

Senaste foruminläggen

annons

Ladda upp ditt arbete

Dela med dig, ladda upp ditt arbete och hjälp andra! Mimers Brunn söker ständigt nya arbeten på alla nivåer. Inget arbete är stort eller för litet för att ligga uppe på Mimers Brunn.

Ladda upp arbete

Mest kommenterade arbeten

Mimers Brunn tipsar om

Tenta plugg

Alla kunskaper är viktiga. Det viktigaste är att kunna leverera dessa under tidspress och nervositet. Tenta, bara ordet är läskigt. Mimer Brunn ger sina bästa tips. Tentaplugg

Nya medlemmar

Senaste inloggningarna