Novellanalys av Att döda ett barn

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Författarpresentation: Stig Dagerman föddes och växte upp i Älvkarleby utanför Gävle. Han började tidigt skriva noveller och debuterade 1945 med sin roman "Ormen". Dagermans författarskap är präglat av ångest och utanförskap. Under 1954 skilde sig författaren och gifte om sig, samtidigt som han drabbades av svår skrivkramp. Hans återkommande depression fördjupades och mitt under sitt författande av ”Tusen år hos Gud” tog han livet av sig.

Novellen återger livets ironi i två tragiska öden med kameraperspektiv. Läsaren får skildra en man som en helt vanlig dag är på väg att åka till havet, och en flicka som bara ska springa över till grannen Larsson för att hämta socker åt sin mor, men flickan kommer inte hem med något socker för det ofattbara har plötsligt inträffat, flickan har blivit överkörd. Dödad av en nykär man som bara skulle till havet och njuta, i sällskap med sin kvinna, en helt vanlig dag. Han skriver berättelsen som ett bildspel som är lätt att relatera till, han beskriver i all enkelhet hur mannen som ska till havet först åker och tankar i den första byn, sedan åker genom de andra byarna. Samtidigt i den tredje byn får läsaren skildra en familj i deras hem, och hur modern dukat upp frukostbordet för att sedan konstatera att sockret är slut. Hon ber då sin dotter springa och låna lite socker av grannen. (Jag tror i alla fall att det är en flicka, det är det intrycket jag fått. Det beror förmodligen på att det återspeglar min egna erfarenheter. Jag har varit med om en bilolycka, samt att pappa och jag ofta rodde ut med ekan och fiskade tillsammans.)

Det är en vacker och sorglig novell som trots väldigt få sidor lyckas redogöra för olika människors känslor före, under och efter det att ett barn förolyckas i trafiken. Dagerman lyckas fånga såväl tidsanda som känslolägen från förhoppningsfull glädje till desperation, ångest och ren panik. Det här en berättelse som jag tycker kryper sig obehagligt nära inpå. Jag lockas också av den omvända dramaturgin – nämligen att slutet framgår redan under de första sekunderna. När man läser novellen känner man sig totalt maktlös; man vet hela tiden vad som ska hända, men kan inte göra någonting för att förhindra det tragiska slutet.
Det är en mycket läsvärd historia då den återspeglar en realistisk situation från både ”offer och förövares sida”, i den här texten är det dock inte lika solklart vem som är offret och vem som är förövaren. Det är annars vanligt i texter och filmer, där en syndabock snabbt ska hängas ut.
Berättartekniken är enkel, rak och okomplicerad, men lyckas ändå med konststycket att innehålla parallellhandlingar, och man förs snabbt framåt i handlingen. Berättelsen återberättas på ett sådant sätt så att man vaggas in i känslan av att allt är som det brukar, precis som det ska vara. Harmonin och lugnet framkommer av författarens ordval, då Dagerman använder sig av beskrivande ord som t ex, vackert, mjukt, soligt, lycklig morgon, god och så vidare, samtidigt som detta på ett suggestivt sätt kontras med icke namngivna personer. Istället för namn anges nämligen personerna i berättelsen som mannen som ska döda ett barn och mannen som ska förlora sitt barn. Jag tycker att genom att använda sig av detta skrivsätt så skapar Dagerman en laddning och nyfikenhet som kontrast till hans annars mjuka ord.

Dagermans "Att döda ett barn" är den första kontakt med författaren jag fått. Jag föll handlöst! Dagerman har en fantastisk förmåga att med enkla ord teckna en levande och berörande berättelse. Jag lämnades inte orörd ...