Berättelsen om Cassandras död.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Nu var det ett år sedan det inträffade, den hemska "olyckan". När hon blivit less, inte orkat mer och tagit sitt liv. Hon som bara var 14 år gammal, som på utsidan aldrig visat hur hon egentligen kände. Att hon, min 14 åriga dotter mådde så dåligt hade jag ingen blekaste aning om. Jag har fortfarande mardrömmar om henne, om när jag försiktigt knackade på hennes dörr för att inte irritera henne. Men hon svarade inte. Jag öppnade dörren men när jag gjorde det önskade jag av hela mitt hjärta att jag låtit bli. Mitt på golvet låg min burk med recept belagda sömn piller ut vält. Det fanns inga piller kvar i burken, inte ett ända.

En bit ifrån burken låg det en mörk pöl av blod, den sträckte sig ända fram till hennes säng. Mitt i havet av blod låg en kniv ,den störde havets mjuka yta och såg inte ut att höra hemma där. Jag höjde långsamt blicken över pölen av blod, upp mot sängen. Ännu en gång ångrade jag min handling, där låg min älskade dotter dränkt i blod, hon var vackrare än någonsin. Hennes långa mörkbruna hår var välborstat och hennes svarta smink var helt perfekt. Läpparna var målade blodröda och hade inte en ända millimeter utanför.

Det vore vara förbjudet att något så vackert kan vara så hemskt.

Hennes ansikte var avslappnat och likblekt. Hennes ögon var slutna och en tunn blod strimma hade sträckt sig från hennes mungipa, förbi hennes fylliga blodröda underläpp, förbi hennes välformade haka och ner överhalsen för att fortsätta ner djupt in i kudden som hade välkomnat smärtan som följt med.

Båda hennes handleder var uppskurna och man såg hur blodet hade forsat ur dem som om det ville rymma från henne. Hon hade ett djupt sår i magen. Ovanför såret där hon stampat in kniven, låg en papperslapp. Och på papperslappen stod med slarvigt skrivna bokstäver:

’"Förlåt men jag orkade inte längre //Cassandra - nu på en bättre plats".

Vid det här laget låg jag ner i hennes blod, jag grät och försökte gråta ut min sorg.
Jag tog kniven och drog spetsen av det kalla blodiga bladet lätt mot min kind i hopp om att jag skulle vakna ur denna mardröm.

Min förhoppningar var falska, det var ingen dröm. Min kjol var nu indränkt i min döda dotters blod. Och det var ingenting jag kunde göra åt det. Jag rörde lätt med mina finger toppar över min döda dotters kind. Jag drog hastigt tillbaka handen, hon var kall som is. När hon inte besvarade min beröring kysste jag lätt hennes kind. För några sekunder blev mina läppar kalla, lika kalla som henne. Mina tårar landade på hennes svartmålade ögonlock. Jag kunde inte förstå hur hon kunde se så ro fylld ut. Jag tittade på hennes ansikte, det tog ett tag för mig att inse att hon hade ett matt leende på läpparna. Detta gjorde så att jag började gråta ännu mer. Jag grät timmar i sträck när jag satt där vid min döda dotters säng och såg hur mina tårar landade och blandades med hennes blod. Jag hörde ytterdörren öppnas och stängas.

- "Mamma! Jag är hemma!"
Det var Rosanne, Cassandras lilla syster. Hon kunde inte få se hennes fem år äldre storsyster ligga död och indränkt i blod. Jag försökte torka bort tårarna och välkomna Rosanne hem med en kram. Men det gick inte att hindra tårarna. Jag grät med Rosanne i mina armar. Hon frågade varför jag grät, och undrade vars hennes storasyster var. Hon fick en flod av gråt som svar.

På hennes begravning fick Cassandra precis som hon ville, alla var klädda i svart. På första bänken i kyrkan satt jag, hennes pappa, Rosanne och Cassandras bästa vän ,Elisa samt en ung kille jag aldrig sett förr. Jag var förvånad över att mina tårar inte tagit slut än eftersom jag gråtit tre eller fyra...