På Dödens Kant

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ja, nu står jag här. Jag står här och stirrar döden i vit ögat. Ett steg till och allt är över. Jag står här i min långa svarta afton klänning som jag hyrt på den dyra klädaffären i stan. Men det expediten inte visste var att hon aldrig skulle få se klänningen igen. Allt är planerat in i minsta detalj.

Du står tio meter bakom mig. Jag känner hur din blick bränner i nacken. Det är inte av slump jag tänker ta mitt liv här, på denna ödsliga plats, bortom den glamorösa storstaden.

Det är inte ett rent samman träffande att du är här. Jag visste att du brukade vilja vara för dig själv på det här stället. Jag visste redan allt som fanns att veta om dig. Tre ord från dig och jag backar från dödens kant. Din blick, dina ord, bara du kan rädda mig nu.

Men du ser inte hur nära det är, du säger inget. Du bara står där och bevittnar och väntar på att mitt olyckliga liv bara ska vara ett minne blott. Eller vet du inte? Fattar du inte vad som håller på att hända? Fattar du inte att min kärlek för dig har växt sig för stark?
Att mitt liv snart ska vara ett minne blott.

En tår rullar sakta över min kind och faller sedan från min haka ner i dödens avgrund. Du säger fortfarande inget. Du är stum som döden själv.

Jag slänger en sista desperat blick bak mot dig. Jag ser dig knappt i skymningen men jag vet att det är du. När du kommer en bit närmare vänder jag mig om och ser in i dina vackra blå ögon.
Jag älskar dig. Vet du det fast jag inte sagt något? Tänkte jag tyst för mig själv.
Jag sträckte ut mina armar mot dig och skrek förtvivlat.

- TITTA! Se vad jag har lidit på grund av min kärlek, min besatthet till dig!

Jag visade mina sönder ärrade armar som nyligen genomgott min vardagliga pina. De nyaste märkena lyste rött som en skimrande rubin.
- Jag har alltid älskat dig och kommer alltid att göra det, fortsatte jag skrikande.
Du var anledningen till att jag överlevde de här sista månaderna, och nu när jag inte orkar tänka på att du inte vill ha mig klarar jag inte mer att leva. Jag kämpade för tårarna som brände i ögonvrån.

- Jag lämnar detta liv i hopp om att du ska bli lyckligare! Min kärlek kommer för alltid att tillhöra dig, du var mitt allt ända tills min besatthet blev för stark och lade dödens slöja över mig. Nu strömmade tårarna ner för mina kinder. Jag hoppas och önskar att jag någonstans ska ha en plats i ditt enormt goda hjärta. Det finns ingen underbarare än du, snyftade jag fram.

Du sade inget du bara såg på mig.

Jag kunde inte nu längre läsa din blick, det var för mörkt och tårarna gjorde det svårt att se. Jag vände mig nu om mot dödens avgrund.

Kom ihåg mig och berätta för alla hur mycket jag älskade dig, berätta hur mitt hår flöt i det blodiga vattnet. Och kom ihåg att om du blir olycklig kommer min själ alltid vara portad från både himlen och helvetet, jag kommer då aldrig att få frid.

Och med de orden slängde jag mig ner från avsatsen, ner bland de vassa klipporna, ner i dödens avgrund. Och precis innan min kropp genomborrades av de förödiska klipporna skrek jag.

-JAG ÄLSKADE DIG!!!

Jag hade äntligen vågat satt stopp för mitt lidande, äntligen var allt slut. Äntligen var jag fri. Nu var det ända som fanns kvar minnet av mig och min kärlek, min kärlek, en kärlek som kommer att leva kvar för alltid. Det renaste av allt.

SLUT
...