Bokrecension: Jenny av Jonas Gardell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jenny är skriven av Jonas Gardell och den är 175 sidor lång. Det är en roman som handlar om författarens barndomsvän, som i boken heter Jenny. Jonas Gardells karaktär heter Juha. Boken är den tredje ur serien om Juhas barndom i Sävbyholm.

Boken inleds med den roliga historien om de två tomaterna som gick på en väg. Redan då får man en känsla av hur boken är skriven. Lite längre fram i boken finns sedan en väl genomförd analys av historien.

Den första ”händelsen” i boken är att klass 9E från Sävbyholmsskolan är på skolresa. Det är snart sommarlov. Då presenteras klassen, och man insåg vilken stor uppdelning och statusrankning som finns i klassen.

Pia och Eva-Lena är de coolaste tjejerna i klassen. De har de vassaste tungorna och klankar ofta ner på dem som (enligt Pia och Eva-Lena) har mindre värde, t.ex. Jenny. Det som Pia och Eva-Lena tycker är det som gäller. Ingen vågar säga emot dem, då får de hela klassen emot sig. Pia och Eva-Lena är också tjejerna som killarna tycker är snyggast. De håller alltid med varandra i alla situationer.

De tuffaste killarna i klassen är Stefan och Lennart. De är duktiga på idrott, och de använder gärna knytnävarna för att visa vilka som bestämmer. De mobbar dem i klassen som har lägst status, och visar inte heller ånger för det dem har gjort. Anledningen till att de gör som de gör, är att de försöker skaffa makt och respekt hos de andra killarna. Ett skämt är aldrig roligt om Stefan och Lennart inte godkänner det. Stefan och Lennart behandlar Pia och Eva-Lena som om de vore objekt, och de har ingen respekt för andra människor.

Erik med flinet är inställsam och försöker alltid att vara med. Han försöker alltid att vara rolig för att söka bekräftelse hos Stefan och Lennart. Han vågar inte vara sig själv, utan ägnar hela sin ungdom till att vara någon annan, någon som Stefan och Lennart tycker om. Han är antagligen rädd för att vara sig själv, för då är han utanför sin ”säkra zon”. Det är mycket lättare att vara någon annan, istället för att vara sig själv, men man mår inte särskilt bra av det.

Längst ner på rankningsordningen är bokens huvudpersoner, Jenny och Juha. Jenny och Juha har svart hår och har becksvart kajal runt ögonen. Juha och Jenny är klassens Aliens, de som ingen vill veta av. De gömmer sig bakom det svarta, för att visa alla att de inte är som alla andra. De har båda varit mobbade och utstötta, och de mår dåligt. De har försökt att anpassa sig för att vara med, men nu har de bestämt sig för att bryta sig loss och gå sin egen väg.

Det går två historier parallellt med varandra i boken. I den ena är Juha vuxen och skriver på romanen. Den andra berättelsen utspelar sig i Sävbyholm 1979. Sävbyholm är en förort till Stockholm där många barnfamiljer bor. Dessa berättelser skiftar vid ungefär vartannat kapitel. Berättelsen om Jenny är skriven ur hennes synvinkel, men det är Juha (Jonas Gardell) som berättar.

Emellanåt finns det texter som varken är skrivna om Jenny eller Juha. Texterna har mycket återkommande meningar och lite oklara beskrivningar, ett exempel på ett sådant uttryck är: ”Sävbyholm har förändrats och allting är som det alltid har varit.” Det känns som om att dessa texter har ett underliggande budskap, som en dikt. Dessa texter är skrivna i kursiv text. En del texter är beskrivna som metaforer: ”Hur gasellerna jagar sitt byte”, osv.

På skolavslutningskvällen är det fest på Sävbyholms strand. Alla ska dit, till och med Jenny. Juha flyttar från Sävbyholm direkt efter skolavslutningsceremonin. Jenny går därför till festen tillsammans med Sofi Bodén, som ligger näst längst ner på statuslistan.

Man får fler ledtrådar om vad som kommer att hända: ”… och allt kommer hon att få spy upp i det morgonfuktiga gräset runt Sävbysjön när juninatten går över i dag”.

Jenny har skurit sig i underarmarna ett antal gånger. Hennes mamma dog när Jenny var liten och hennes pappa arbetar mycket. Jenny har alltid varit utfryst. Alla hittar fel på henne, att hon har stripigt hår, att hon har svettiga händer och att hon är smal som en pinne. Detta har hon fått höra sedan hon var mycket liten.

Jenny har väldigt dåligt självförtroende och gömmer sig bakom de svarta kläderna och sminket. Hon vågar visa att hon är annorlunda, men hon är livrädd för att någon ska göra något mot henne. Hon vågar inte riktigt stå för den hon är, hon är rädd och osäker. Alla som hon någonsin har litat på har försvunnit ur hennes liv eller svikit henne.

När Jenny och Sofi Bodén kommer till stranden sitter alla ungdomar på stenarna och tittar på när Stefan och Lennart tävlingssimmar. Alla sitter på sin plats, längst ner sitter Jenny. När killarna kommer upp ur vattnet försöker Stefan att tafsa på Pia, men hon stöter bort honom.

Klassens mest högljudda tjej, Charlotte, får för sig att berätta en rolig historia. Hon sluddrar och ingen verkar bry sig om henne. Hon pratar högre, men ingen lyssnar. I utkanten av stenarna sitter Jenny och stirrar hatiskt på Charlotte.

Charlotte blir sur för att ingen lyssnar på henne. Då får hon syn på Jenny, och får plötsligt dåligt samvete för allt hon har gjort mot henne. Sedan tvingar Charlotte alla att ge Jenny lite av sin dricka. Alla lyder, eftersom Charlotte har hög status. Jenny blir plötsligt populär, och hon är lycklig för första gången på länge.

Juha åker för att träffa Stefan. Stefan verkar inte ha förändrats ett dugg sedan de gick i skolan. Han dricker öl fastän det är förmiddag, han är aggressiv och kaxig. Juha försöker att fråga ut Stefan om våldtäkten på Jenny. Han har inget dåligt samvete över det som har hänt, utan anser att ”de bara kände lite påna”. Stefan tappar befattningen slår Juha, precis som i skolan. När Juha berättar att Jenny blev gravid blir Stefan ställd. Enligt honom var det ingen av dem som hade samlag med henne. Juha anmäler Stefan för misshandel.

Jenny blir väldigt full på festen. Hon springer in i skogen för att kissa. När Stefan klänger på Pia ropar Eva-Lena att han borde försöka med Jenny i stället, hon verkar ju så himla poppis. Killarna följer efter Jenny i skogen och hon ramlar och får ont i foten. Killarna är snälla i början och säger tröstande ord. Plötsligt märker hon att tar av henne byxorna trycker in en pinne och en ölflaska i henne. Till slut blir hon medvetslös.

Till sist besöker Juha Erik med flinet. Juha frågar Erik om vad han minns från kvällen, men Erik kommer inte ihåg särskilt mycket. Det som hände i skogen påstås han inte veta någonting om. Erik blir förskräckt när Juha berättar om våldtäkten, och att Jenny blev gravid.

Juha skriver tillbaka på Jennys brev. Han berättar om en gång när han var liten. Killarna sprang i kapp till grässlänten bakom skolan och Juha sprang allt vad han kunde. Han kom inte sist, men plötsligt hoppade alla pojkarna på Juha, och sparkade och slog honom. Det han vill säga med historien är att om man blir sviken tillräckligt många gånger, för man det svårt att lita på människor. Man är inte ensam och det är inte ens eget fel.

Det var Erik med flinet som gjorde Jenny gravid. När ingen såg eller hörde smög han bort till skjulet där medvetslösa Jenny låg. Han gjorde det endast för att äntligen bli av med oskulden. Jag tror att Stefan och Lennart pressade de andra killarna mycket när det gällde sådana här saker. Erik med flinet ville alltid imponera på dem, och såg antaglighen sin chans. Han förstod förmodligen inte innebörden av sin handling. Men ingen får någonsin veta hur det gick till, mer än vi som läser boken.

Jenny skriver tillbaka till Juha och berättar att hon har ryckt upp sig och försöker se ljust på framtiden. Hon tycker att man har ett val om man vill glömma eller inte. Men hon tror inte heller att det går att förlåta helt. Det man kan välja är att man kan resa sig upp och gå vidare, vilket hon gjort.

Boken avslutas med en dikt till alla dem som blivit mobbade eller utfrysta. Den handlar om att man ska resa sig upp och gå, och att det inte är ens eget fel.

Jag tycker att det är väldigt svårt att beskriva Juha. Även om han är huvudpersonen, känns det som att man inte får lära känna Juha, mer än att det känns som att man lär känna Jonas Gardell. Juha är mer som en neutral betraktare, som inte visar sin personlighet.

Jonas Gardells språk innehåller oftast långa meningar och han blandar ganska grovt språk med fina ord: ”Han ser ut genom det lilla fönstret i alkoven och han skulle kunna vara var som helst – allt han kan se är en skitig himmel och regnet som slår mot fönsterrutan, och han minns hur hans farmor alltid brukade säga när det regnade, att nu gråter änglarna i himlen, och hans farfar brukade alltid avbryta och sitt tidningsläsande eller sitt tv-tittande och muttra: I helvete, de pissar på oss, änglajävlarna, som de alltid gjort”. Jag tycker inte att det är negativt, för Jonas Gardell lyckas alltid att förmedla en känsla.

Jonas Gardell är en väldigt speciell person, och författare. Han skriver på ett humoristiskt sätt, ett exempel är konversationen mellan föräldrarna Bodén på kvällen. Mamma Bodén tjattrar om Jenny, tills man plötsligt inser att de faktiskt har sex (eller hennes man har sex). Mamma Bodéns kommentar lyder: ”Är du klar? ja god natt då.”

Miljöbeskrivningarna är mycket detaljerade och de är oftast beskrivna med mycket kontraster, t.ex.: ”Sävbyholm växer, och inte undra på, så nära staden som det ligger, men så lantligt och fridfullt det är ändå. Paradiset på jorden, och vem skulle inte vilja bo i paradiset? De redan styckade villatomterna styckas upp ytterliggare, och man klämmer in nya tegelvillor tätt inpå varand...