Om maffiaverksamhet i Hammarby Sjöstad

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Krönika från första numret av Norra Reals skoltidning.

Någon gång efter millennieskiftet flyttade jag in i den då pinfärska stadsdelen Hammarby Sjöstad. Den var så pinfärsk att den knappt hade hunnit få några invånare. Den tjusigt datoranimerade miljö som byggbolagets reklamare hade bjudit på var tydligen försenad ett par år, stadsdelen bestod mest av byggnadsställningar och lerpölar. De attraktiva lokalerna utefter gatorna var reserverade för affärer och planerarna skröt om hur blomstrande och varierande utbudet skulle bli. Men den oktoberdag då jag klafsade in i mitt nya hem fanns det bara brun papp bakom de otvättade skyltfönstren. Vi bidade vår tid.

Något år senare började tiden kännas färdigbidad. Utsikten från köksfönstret hade, tack vare skumma danska gästarbetare, blivit lika oklanderligt gnistrande som reklamarnas tänder. Grannarna hade flyttat in med en takt av femton flyttlass om dagen och det blomstrande och varierande affärsutbudet fanns på plats. Bortsett från att det varken var blomstrande eller varierande. Människorna på stadsbyggnadskontoret måste ha slitit sitt hår över bristen på kreativitet bland entreprenörerna. När jag en dag bestämde mig för att räkna affärsinrättningarna kom jag upp i sjutton (!) restauranger, sex kaféer, fem frisörer eller skönhetssalonger, ett par foto- och videobutiker och de obligatoriska livsmedelskedjorna. Och när nästan tjugo matställen slåss om tre tusen invånare är det bäst att hålla sig undan…

För att säkerställa fett- och sockernivån i Sjöstaden slog dessutom Max Hamburgare upp portarna. Ifall restauranginnehavarna tidigare hade varit lite småpurkna på varandra började de nu på allvar visa sina känslor. Det ena skumma specialerbjudandet efter det andra började dyka upp hos sushi- och kebabställena. En gång såg jag genom en thai-take-aways gigantiska skyltfönster själve innehavaren sitta och gråta. Ingen annan människa syntes till, trots att det var mitt i middagsruschen. Att gå hem längs med alla kvarterets enorma restaurangfönster med en hamburgarpåse i näven är rena rama psykologiska tortyren.

Men mitt bland alla utblottade och folktomma restauranger dök det plötsligt upp en väskaffär. En såpass nischad rörelse kändes dödsdömd redan från början, och att sortimentet dessutom var helt hopplöst bidrog till att affären i folks medvetanden helt enkelt slutade existera. Den har nu funnits i fyra år, vad som har betalat hyran är ett mysterium. Det är i alla fall inte kunder. Jag har dagligen passerat den minst två gånger sedan den öppnade, men har aldrig ens sett röken av en kund. Jag hittade en gammal bild på kvarteret som togs för fyra år sedan, det utbud som går att se är helt identiskt med det jag såg i morse. Det var när jag såg det som sanningen slog mig – stället är en täckmantel! Naturligtvis måste det vara så! Om man ger rätt lösenord till den dammiga expediten kan man komma in bakom disken rakt till en orgie av blodsbesudlade pengar, kokain insmugglat i vetemjölsförpackningar och krossade knäskålar. Maffian brukar ju hålla till i skumma hamnområden, åtminstone i dåliga filmer. Stockholms skumma hamnområden är rivna allihop, så vad är den närmaste ersättaren? Hammarby Sjöstad, of course!

Så nästa gång du glider igenom Sjöstaden bör du se till att ha ögon i nacken. Tänk bara vad pensionären där bakom kan tänkas smuggla i sin rollator. Vad den medelålders damen med snipig min och hornbågade glasögon kan tänkas gömma i sin konsumkasse skall vi låta vara osagt. Och tänk vilka hemskheter punkaren ...