Bokrecension: Sanne Gatubarn av Mecka Lind

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ett citat från boken är: ”Trappuppgången är väl inget jäkla hotell heller!!!” Det är nog flera som tycker det, men är man hemlös så har man inte så man. Jag tror inte jag skulle heller tycka det var så roligt att ha några i en trappa.
Boken handlar om Sanne som är tretton år och bor med sin bror, sin mamma och hennes pojkvänner. Sanne måste ofta ta hand om sin bror och hushållet och kan inte gå till skolan. Mamman byter hela tiden pojkvänner och de dricker ofta tillsammans och kommer hem sent om kvällarna. Då pojkvännen får reda på att hon skolkar så hotar han henne med att börja på internat. Hon orkar inte mera utan flyr ut till gatorna i Köpenhamn. Hon blir tvingad att få ihop mat och någon plats att sova genom att stjäla och sälja varor. Hon träffar några andra hemlösa i hennes ålder som hon blir vänner med och tillsammans hjälper de varandra. Vädret och socialen är efter de och ingen bryr sig om de.
Boken utspelar sig under 1990-talet i Köpenhamn. Författaren har själv forskatt och besökt de hemlösa barnen. I boken får man också följa Kim, Vivi och Nina som både stjälper och hjälper Sanne ibland. De har tillsammans en hund som de tar hand om, Nicko.
I kapitel 6 händer detta. Sanne och Vivis pengar är slut. Vivi blir tvingad att prostituera sig medan Sanne tycker det är för äckligt. Sanne och Vivi gör inbrott i ett sommarhus och stjäl några varor som de kan sälja sen. De gick sen till Järnvägsstationen och la sin saker i förvaringsboxarna. När de skulle gå in i varuhuset fick de inte ha hunden med sig men lyckades lämna över den till Vivis kompis Jens som lovar att vara i området. När de kommer ut ur varuhuset hittar de inte Jens och hunden är borta.
Den här boken är både gripande och det händer mycket i den. Att livet kan vara så svårt för ett gatubarn visste jag inte fören jag hade läst boken. Författaren vill dela med sig av sin forskning. Boken var lätt att läsa o...