Kasta Loss

Lätta ankar                                                                                               

Av: Olivia Hansson år 9                                                                             

Joséphine Pelay blickade ut över det svarta havet. Hon stod högt uppe på en klippa och kände vinden ta tag i hennes hår. Vinden blåste av hennes hatt och tog med den bort emot horisonten. Hon blundade och tänkte tillbaka, hennes historia var inte lik någon annans. Det var ett under att hon ens stod här idag och skådade havet. Havet hade alltid varit hennes enda kärlek, något så otämjt och oförutsägbart var man bara tvungen att älska.  Hon hade alltid velat lämna tryggheten på land och ge sig ut på haven. Det var så lockande, på så många sätt utmanande, alla dagar var det ett nytt äventyr.

Hon tänker tillbaka på den soliga novemberdagen då hon klätt ut sig till man för att gå med i en piratbesättning. Hon hade klippt av sitt långa hår, bundit in brösten och stått i timmar och övat på en mansröst som skulle verka övertygande nog att ta henne för kille.

Hon hade stannat i Port Roi i flera dagar i väntan på ett skepp. Det hade kommit många, men inte något som detta. Le pois Blanche hade lagt ankar, det var det mest magnifika skepp hon någonsin hade beskådat. För det första så var det otroligt stort. Det var byggt av Mahognyträ och dess sniderier var målade i guld. Kanonluckor fanns det ett tjugotal av längs varje sida och galjonsfiguren föreställande en ängel var byggd av de mest omtalade hantverkare. För det andra såg det helt orört ut, skeppet hade varit på de blodigaste slagfälten men det såg ändå ut som om det var precis nybyggt.
''Det är verkligen något otroligt, inte sant pojk?''
En röst avbröt hennes tankar. En orakad man, medelålders ganska tjock man ställde sig bredvid henne. Han hade en bandana knuten runt huvudet och han luktade starkt av rom.
Hon nickade snabbt och sneglade på honom.
''Det är mitt framtida skepp'', sa hon med en så djup röst hon kunde.
Mannen skrattade och la en smutsig hand på hennes axel.
''Le pois Blanche har en besättning som skulle döda sina egna mammor om deras kapten gav order om det, är det verkligen något för dig? Du ser inte mycket ur för världen vetu.''
Joséphine la armarna i kors.. ''Jag har ingen mamma att döda''
Mannen skrattade ännu en gång. Hans skratt var så djupt och bullrigt att hon själv började dra på munnen.
''Du är ju helfestlig. Du har uppenbarligen motivation så det räcker och blir över, men jag tvivlar starkt på att du har det som krävs. Det behövs mer muskler än hjärna'' sa han och tog en klunk från hans romflaska, ''vill du köpa lite rökt kött förresten? Finfin kvalité.'' Han drog fram några skivor kött som stank hemskare än den värsta svinstian. Hon grimaserade och han ryckte på axlarna och traskade iväg, visslandes på en gammal piratsång.
Det började skymma och hon borde också dra sig tillbaka. Besättningen på Le pois Blanche satt förmodligen på värdshuset och drack sig oredliga, om hon skulle lyckas få ett godkännande från någon av dem så var det troligen bäst att fråga när de var onyktra.Kvällen var utan framgång, det slutade med att hon istället satt på en kruttunna utanför ett horhus för att fördriva tiden. Hon hade inget rum, och hon tänkte inte sova på marken. En förmodligen ganska bortskämd tanke kommande från en blivande pirat, men hon hade blivit uppfostrad väl. Hennes pappa hade alltid lyckas att förse henne med det som hon behövde. Hon hade aldrig gått hungrig eller sovit någon annanstans än i hennes egen säng. Plötsligt hördes en knall bortifrån hamnen. Snabbt ställde hon sig upp och kastade sig undan innan tunnan hon hade suttit på sekunden innan sprängdes i luften av en kanonkula. Folk började dras utåt från de olika värdshusen för att se vad som pågick. Vid hamnen låg ett mörkt skepp. Det enda man kunde urskilja var fören eftersom den var svagt upplyst av lanternor. Skeppet fortsatte att ge öppen eld emot Port Roi och plötsligt hade hela omgivningen blivit omvandlad från en stökig pirathamn till ett hett stridsfält. Pirater kom springandes från alla håll med svärd och pistoler, alla sköt och slogs med varandra. Ingen verkade veta vad det var som pågick. Hon blev nedknuffad av ett tåg av prostituerade som kom utspringandes utifrån bordellen hon hade suttit vid. Hela tiden kom det nya kulor från det mörka skeppet borta i hamnen, ett fåtal pirater stod längst fram vid kajen och avfyrade hamnens egna kanoner, vilka visserligen inte var särskilt effektiva eftersom hamnen inte hade blivit anfallen på flera år. Det var totalkaos överallt, hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Innan hon hann tänka mer blev hon upplockad av någon. En stor pirat med långa dreadlocks som helt saknade tänder sprang med henne under enda armen och med en annan ganska mager kille under den andra. Hon fäktades och slogs för att försöka slå sig fri men hennes försök var meningslösa, hon kunde lika gärna ge upp. Piratdrömmen kändes långt ifrån när hon inte ens kunde ta sig ur ett grepp. De blev ivägburna upp på ett skepp, den isande kalla vinden hjälpte inte situationen. De sattes ned vid en stor mast tillsammans med ett flertal andra som såg precis lika hjälplösa ut som henne själv. Pirater rann runt på däck. De lossade rep, hissade flagg och tände lanternor. De förberedde för avfärd.
Killen bredvid henne satt med sammanflätade händer, mumlandes böner. Hon kände både panik och adrenalin ta över hela hennes kropp.
''Lätta ankar!''
En matros drog upp ankaret och vind tog tag i seglen, skeppet rörde sig framåt med en väldig kraft. Det här skeppet var helt otroligt. Skeppets kanoner började avfyras men hon visste inte emot vad, allting var en stor röra. Hon skrek, alla de andra fångarna skrek, vilket ledde till att en styrman tappade humöret och slog flera kraftiga slag emot flera fångars huvud, däribland hennes. Hon vaknade av att en fiskmås pickade henne i pannan. Hon rörde sig sakta och upptäckte att både händer och fötter var bundna. Hela kroppen ömmade och hon hade en förskräcklig huvudvärk, magen bubblade och hon kände sig spyfärdig. Nu i dagsljus kunde hon se att skeppet utan tvekan var ett piratskepp. Det hade fina sniderier i guld som ringlade sig uppför den stora masten i mahogny.
''Ohoj!''
Hon blev uppdragen på fötter av en stor och kraftig hand. ''Det var inte långt du kom.''
Rösten tillhörde gubben hon tidigare hade pratat med. Han luktade fortfarande rom men var betydligt renare den här gången. Hon blinkade några gånger för att försäkra sig om att det verkligen var han. Vad gjorde en nersupen köttförsäljare här? Var han också fången?
''Kapten, här är mannen som ska ta över ditt skepp!'' hans djupa skratt bullrade fram. Framför dem stod ett antal män runt ett bord. Männen hade alla häpnadsväckande kostymer i guld, rött, silver, och blått, dekorerade med vackra mönster. Männen tittade upp och en vände sig om.
''Ta över mitt skepp?''
Mannen tillhörande rösten hade en stor hatt med fjädrar i. Han var lång och smal och hade rufsigt halvlångt svart hår och en ögonlapp. Hans långa cape hade ett guldmönster som följde den ända ned till marken. Han tog ett par steg framåt med ett överlägset leende på läpparna. Han kunde inte vara äldre än 25, men han såg ändå mogen ut. Som om att han hade varit med om fler saker i sitt korta liv än vad de flesta inte varit med om under 100 år. Han utmärkte sig verkligen från de andra. De andra männen vid bordet, som hon nu såg stod vid en stor karta, hade minst lika fina kläder som honom men han hade en speciell strålglans
''Du skulle inte ens kunna ta över mitt skepp om du så hade tusen mannar till din hjälp.''
Joséphine kände sig förnedrad. Kaptenen vände sig om och fortsatte sitt arbete vid bordet.

''Men om jag hade 10 000 man då?''
Kaptenen sneglade bakåt.
''Jag vill jobba för dig, jag vill bli pirat!'' Hennes tillgjorda mansröst vacklade lite.
Mannen som höll fast henne lossade lite på sitt tidigare grova grepp.
''Pojken vill bli pirat. Han säger att han kommer att bli något stort''
Kaptenen stod kvar med ryggen emot henne. ''Vet du vem jag är?'

Innan Joséphine hann svara hade han redan tagit ett par steg fram emot henne och de stod nu öga mot öga..

''Mitt namn, är Francis Dubois. Kapten Francis Dubois för dig. ''
''Du kommer att ångra dig om du inte låter mig följa med''
Francis sträckte på sig och flinade självgott.
''Varför skulle jag välja dig, en tanig och mager pojke, när det finns flera välkända och betydligt mer... ja... större pirater som mer än gärna skulle slåss för mig?''
Kapten Francis besättning stod nu bakom honom. De såg roade ut, som om att hon var något slags skämt.
''För att jag inte har något att förlora.''
Kapten började skratta.
''Du tänker verkligen inte att ge dig, inte sant?''
En av de tre männen harklade sig, ''Sir, vi måste komma vidare.''
''Nåväl, du börjar som däcksvabbare. Luqas, sätt honom i arbete''
Den skrattande köttförsäljaren, som uppenbarligen hette Luqas drog iväg med henne ned under däck. Därifrån gick allting som på räls för Joséphine.. Hon jobbade snabbt upp sig från däcksvabbare till en i attackbesättningen. Hon följde med ut på plundringar och var på många sätt framgångsrik.  Ingen anade att hon var en kvinna, hon blev faktiskt behandlad som alla andra (om det nu är något positivt). När de inte var ute och plundrade spenderade de flera dygn med att dricka rom och skjuta ned fåglar. Hon hade lärt sig att prata som en pirat, att bete sig som en pirat och kanske viktigast, döda som en pirat. Hon och tre pirater låg och knödde i en hängmatta och sjöng piratvisor långt in på natten. Sömn fanns praktiskt taget inte.En väldigt tidig morgon när de låg och drev ute på havet satt hon uppe på relingen och höll utkik. Det var hennes tur idag och det skulle dröja många timmar innan hon blev avbytt. Klockan kunde inte vara mer än halv 4. Hela havet var täckt av en tjock dimma, så som det brukade så tidigt. Lanternorna gav ett behagligt men nästan lite spöklikt sken ut över skeppet. Hon hörde fotsteg bakom sig men antog att det bara var en av styrmännen som var uppe för att spy upp den sista romen, men det var det inte. Kapten Francis Dubois ställde sig bredvid henne. Han lutade sig emot relingen och stirrade mystiskt ut över havet.
''Du är uppe tidigt, Kapten''
''Riktiga pirater sover inte'' sa han med ett snett leende. ''Joseph, jag har velat tala med dig.''
Joséphine hade hetat Joseph ända sedan hon kom ombord på skeppet. Till en början hade hon bara spontant hittat på det, men allt eftersom märkte hon att det var tillräckligt likt Joséphine så hon reagerade på det, vilket var en fördel.
''Du har visat enorma framsteg under en så kort tid. Det har bara gått ett par månader sedan vi plockade upp dig i Port Roi''., han tog en paus och vände sig emot henne, ''Vet du vad Tremansstyret är?''
Joséphine sneglade på honom. Tremansstyret var de tre männen hon hade sett den första dagen på skeppet, de med de fina kläderna, plus Francis. Dem var uppdelade i fyra roller, Francis Dubois höll självklart rollen som kapten, en slags ordförande som alltid hade sista ordet. Näste man var Levi Smythe. Levi Smythe var en stor karl med ett stort flätat skägg. Mr. Smythe hade hand om allt det tekniska. Han hade koll på varenda kanon och pistol som fanns på skeppet. Sen var det Bartholomew. Bartholomew var en ung man, kanske ett par år äldre än Francis men fortfarande mycket ung. Han snörpte alltid på munnen och hade dreadlocks uppsatta i en knut. Bartholomew planerade attackerna. Han hade alla attacker som någonsin utförts samlade i kaptenens rum. Siste man var Isaiah. Isaiah Pintle var den som besättningen hatade. Han var slavdrivaren som gick runt och slog och "peppade" mannarna till att arbeta. När man föll ihop utav utmattning var han där och kallade en för värdelös ynkling och sparkade på en.
Francis harklade sig.
''Jag vill att du assisterar Bartholomew i att planera nästa attack.''
Joséphine vände sig hastigt om och tittade på honom.
''Jag?''
''Ja, du. Tyvärr så har du ingen talan i frågan och är tvungen att acceptera.''
Hon log och blickade ut över det stilla havet. Hennes planer började ta sig, hon älskade att vara pirat.
Francis tittade lite besvärat på henne.
''Självklart borde du vara ytterst ödmjuk och tacksam för den här chansen. Stå inte och flina.''
Joséphine mötte hans blick. ''Jag är ytterst tacksam'', sa hon med en aning sarkasm i rösten. Hon gjorde en larvig bugning och hoppade ned från relingen för att sedan lämna Francis ensam i dimman.
Francis bet sig i läppen. Han blev inte klok på Joseph. Joseph hade sedan dag ett varit en superb pirat. Han kändes som något alldeles speciellt, han var inte som alla andra. Han tog av sig sin stora hatt och lät sitt hår blåsa fritt. Han älskade havet. Joséphine påbörjade genast arbetet med Bartholomew. Bartholomew var inte särskilt förtjust i henne, han kände sig förnärmad av att ha fått en assistent, som om att han inte kunde fixa jobbet bättre ensam. Dem skulle planera ett angrepp på det stora mörka skeppet dem hade sätt den dagen i Port Roi. Kaptenen hette Yves-pascal och var en välkänd pirat som alltid hade legat i strid med Francis. Det hade läckt ut att Yves skepp skulle segla genom norra passagen om ett par dagar. Norra passagen var en passage helt utan några som helst berg, stränder eller rev. Det enda som fanns var vatten. Där skulle Yves inte kunna gömma sig, men det betydde även att Le pois Blanche skulle ligga obeskyddad under själva attacken.
Joséphine och snorkige Bartholomew arbetade i flera timmar med attackplanen, det skulle bli den största attacken hittills.Bara någon dag innan den stora attacken tog allt vändning. Joséphine satt uppe i utkikstornet på vakt. Vinden blåste så skönt och fridfullt att hon kände sig oövervinnlig. Eftersom det inte fanns någon annan där uppe tog hon för första gången bort bandaget som hon band in brösten med. Hon satt och njöt av solen, nu kunde inget besegra henne. Om en dag skulle hennes första attack bli genomförd, en attack som säkerligen skulle ta henne upp i rankerna. När den var genomförd skulle inte ens näsvise Bartholomew behövas i Tremansstyret. En matros, Terry klättrade upp för seglet och satte sig bredvid henne.

''Det här är piratlivet. Vi har inte sovit på fyra dygn, vi lever på rom och dödar 20 man om dagen men ändå sitter vi här, högt över havet och njuter av det lilla vi har.'' Sa han och fnissade. ''Vad du har blivit svullen, vad har du gjort?''
Hela världen stannade i Joséphines huvud. Terry petade henne på bröstet och tittade sedan på henne med chockad min. ''Du är...''
Joséphine tog tag i seglet och slängde sig ned från masten.
Terry ställde sig upp i utkikstornet och skrek för allt han var värd, ''En kvinna! Joseph är en kvinna!''. Däcksvabbarna vände på huvudet och tittade på Terry, och sedan på Joséphine som stod framför dem, med ett utputande bröst. Efter det blev allting bara ett kaos. Hon blev intagen till Kaptenen, blev utskälld, slagen och inslängd till resten av fångarna. Hon blev avslängd i nästa hamn, och med tanke på hennes piratframgångar tog det inte lång tid innan hon blev igenkänd och inlämnad till vakter. Från toppen till botten på bara en förmiddag. Hon blev dömd till hängning för pirateri, dödande och plundring. Följande dygn spenderade hon i häktet.Samtidigt på ett stormigt, svart hav i norra passagen stod Francis och stirrade ut på skeppsresterna av Yves skepp. De hade följt Joséphines plan till punkt och pricka, och allting hade fungerat. De hade överraskat Yves och hans mannar så pass mycket att det tog flera timmar innan de hann besvara eld, vilket var för sent. Bakom Francis stod övermatrosen med de överlevande. Francis hade tre val, antingen antog han de överlevande till hans egen besättning. Eller så dödade övermatrosen dem på sekunden. Eller så slängde han av dem från skeppet och lät havet ta hand om dem. Vanligtvis brukade han välja det sista. Med tanke på att de var mitt ute i norra passagen, mitt under en storm skulle det vara hundra gånger mer grymt att låta dem sakta drunkna än att skära halsen av dem. Men konstigt nog kände inte Francis någon stridsglöd. Någonting fattades i hans besättning.
''Kapten, vi kanske borde... '' övermatrosen stod redo med både pistol och svärd, väntandes på order.
Francis vände sig om och viftade lite lätt med handen och gick sedan ned i sin hytt. Bakom honom hörde man övermatrosens illvilliga skratt och därefter fyra huvuden dunsande emot däck.

Joséphine stod och skådade snaran som snart skulle placeras runt hennes hals och sedan dras åt. Bödeln stod bara någon meter bort ifrån henne. Han skrockade och flinade åt henne. En man i uniform och vit peruk läste upp hennes brott. Det lät så brutalt. Att ha mördat och plundrat, det kändes mycket enklare i verkligheten. När man verkligen stod där adreanlinhög och oövervinnerlig, då var det inte särskilt svårt. Publiken som samlats för att se henne och andra som störde lagen stod och mumlade. Hela folkmassan såg ut som ett grått töcken, nästan som ett stort böljande hav. Oh gud, skulle hon verkligen dö såhär? Hon tittade på resten av de dömda. De såg redan döda ut, ingen som helst livslust fanns kvar i deras ögon. Bödeln...