Hoenzollern

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det är en tysk fursteätt som är uppkallad efter stamslottet Hohenzollern men man tror att den härstammar från Schwabens hertigätt under 900-talet. De första däremot som bar namnet var Burchard och Wezel av Zolorin som levde under 1000-talet.

På 1100-talet delade ätten på sig i två grenar av vilken en blev grevar av Hohenberg som dog ut 1486. Fredrik III var kejsarna Fredrik I:s och Henrik VI:s högt betrodda man, han kom från huvudgrenen. 1191 erhöll han värdigheten som borggreven i Nürnberg.

Hans söner delade sedan upp faderns egendomar där Konrad fick borggrevskapet i Nürnberg och Fredrik stamgodsen i Schwaben. Konrad blev grundare av den frankiska linjen och Fredrik stamfader för den schwabiska linjen.

1363 nådde Fredrik V riksfurstligt stånd och hans son Fredrik VI blev kurfurste Fredrik I i Brandenburg 1415, därmed hade huset Hohenzollern uppnått sin ställning som Tysklands ledande dynastier och spelade härmed en betydande roll i historien.

Fredrik Vilhelm, den store kurfursten som var den hittills största av ätten Hohenzollern lade grunden till den Brandenburgska maktställningen. Hans son Fredrik III satte den preussiska kungakronan på sitt huvud och blev då Fredrik I.

Genom Fredrik Vilhelm I och Fredrik II, ättens mest lysande representant, blev Hohenzollern ett av Europas mäktigaste furstehus. Ätten störtades dock 1918 i Preussen men behöll betydande landområden genom överenskommelser 1924 och 1926 med den preussiska staten.

I Sydtyskland stannade den schwabiska linjen kvar och behöll sin katolska tro. De delade även sig i två linjer, H. Hechingen och H. Sigmaringen som kort därefter erhöll riksfurstlig värdighet. De båda furstarna abdikerade 1849 och lämnade över sina länder till Preussen.

Medlemmarna av dessa linjer betraktades efter abdikeringen som preussiska prinsar. H. Hechingen försvann 1869 och H. Sigmaringen hade en som hette Le...