Stereoanläggningen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Jag valde att göra detta arbete om stereoanläggningen för att jag vill lära mig vad som behövs för att få en komplett stereoanläggning. Jag hade också tänkt att ta reda på vad man ska använda alla delar till samt några svåra ord att förklara.


Stereoanläggningen

Förstärkaren

Förstärkaren är stereoanläggningens centrum. Här måste alla signaler från skivspelare, kassettdäck, CD-spelare och radiomottagare passera innan de går ut i högtalarna. Annars framstår inget ljud.
Förstärkarens uppgift är att förstärka de svaga signaler som kommer från skivor eller band ch skicka dem till högtalarna. Det är egentligen en mycket lätt uppgift. Från CD-spelaren kommer en svag signal som noga återger vad som finns på skivan. Allt förstärkaren behöver göra är att använda den energi som den får från vägguttaget och ge den en rejäl uteffekt som skickas vidare ut i högtalarna.
Därför frågar man ofta hur många watt förstärkaren är på, alltså hur mycket effekt de ger. Ju mera watt desto kraftigare ljud. 25 watt är inte mycket att skryta över, men 300 watt är oerhört kraftfullt.
Men när man väl sitter där hemma med sin stereoanläggning kanske man inte använder mer än 5 watt uteffekt.
Det ger oftast ett ganska starkt ljud som är fullt tillräckligt i normalstora rum. Först när man vill ha ett mycket kraftfullt ljud kommer man upp i nivåer kring 100 watt.
När en förstärkare inte räcker till uppstår ett "klipp", det rena ljudet klipps av och det låter inte så speciellt bra.
I rockmusik, där nivån är jämt över hela låten, märks direkt när man kommer upp till förstärkarens maximala förmåga.
I klassisk musik, där variationerna är mycket stora mellan de svaga partierna och de kraftfulla, tillfälliga volymproppar. När en volympropp ska återges kan förstärkaren plötsligt bara ge upp så att det inte kommer något ljud alls.


Förstärkare och slutsteg

Namnet "förstärkare" innefattar egentligen två apparater, förförstärkaren och slutsteget (även kallat effektförstärkaren). Ibland förekommer det att man bygger in en radiomottagare och då kallas det hela för receiver. Byggs även kassetdäcket in i receivern brukar apparaten gå under benämningen casseiver.
Förstärkarens uppgift är alltså att omforma de svaga insignalerna till en karftig signal ut i högtalarna. På vägen dit hittat man en del möjligheter att styra och påverka musiken efter behag.
Först och främst styr man ljudstyrkan genom volymkontrollen. Via Bas- och diskantkontrollerna reglerar man vilka frekvensområden man vill ge extra företräde - en kraftig vridning på basreglaet ger en kraftigare bas, d.v.s de låga tonerna.
Det kan finnas tonkontroller med större regleringsmöjligheter än just bara bas och diskant. Varje kontroll styr då över ett mindre frekvensområde. För finsmakarna finns separata enheter med mycket detaljerade tonkontroller, så kallade equalizers. men detta är mest för den riktigt intresserade. men om man bara vill lyssna på musik utan några krångligheter är detta absolut inte nödvändigt.
Balanskontrollen reglerar hur mycket ljud som ska komma ut ur antingen högra eller vänstra högtalaren.
I mittläget ska den ge en exakt jämt fördelat ljud. På förstärkare brukar det finnas två eller fyra utgångar för högtalare. Här är det viktigt att lägga märket till vilken impedans utgångarna är gjorda att anslutas till.
Impedans betyder på ett ungefär motstånd för växelström och mäts i enheten ohm.
Normalt är förstärkare gjorda för högtalare med impedans mellan 4 och 8 ohm.
med funktionsväljaren bestämmer du vilken ljudkälla du vill lyssna till. På vissa förstärkare finns separata funktionsväljare för belysning och inspelning, vilket betyder att du kan spela in från CD´n på kassettdäcket, samtidigt som du lyssnar på radion. Det kan många gånger vara en användbar funktion.


Slutsteget

Det andra delen av förstärkaren, slutsteget, styr sälva effekten ut till högtalarna. Slutsteg kan konstrueras på olika sätt för att få ett så rent och distorsionsfritt ljud som möjligt.


Distorsionen

Förstärkaren ska avbilda signalerna från ljudkällan så noga som möjligt. Avviker de från originalsignalerna uppträder det som man brukar kalla distorsion. Inom hårdrocken utnyttjar man ofta distorsioneseffekten för att göra musiken häftigare och raspigare genom den förvrängning av ljudsignalen som distorsionen ger. Fast helt utan distorsin kan man inte konstruera en förstärkare.
I tillverkarnas informationsblad beskrivs ofta uteffekten som kraftigt och distorsionen som många gånger mycket nära noll. I verkligheten finns emellertid vissa skillnader som man bör vara uppmärksam på. Tillverkarna vandrar olika vägar för att komma fram till den perfekta förstärkaren.


Högtalarna

Högtalarna är till för att återskapa verkligheten, så som den var vid inspelningstillfället. De signaler som varit i en skiva ska återigen bli musik som vi kan lyssna till och njuta av. Frågan är dock vad den ska återge för typ av musik. Aukustisk musik med kraftiga volymvariationer, finkänslig körmusik och hederlig akustisk jazz kräver sin typ av högtalare, medan rock och disco ska ha en annan högtalartyp. Det är svårt att hitta högtalare som är bra på båda delarna.
En högtalare är alltid en kompromiss på ett eller annat sätt. Om man kunde konstruera högtalaren med bara ett enda högtalarelement skulle det lösa många problem. Men tyvärr kan man inte göra det.
Ett stort och rejält membran krävs för att återge de djupa bastonerna, men detta membran klarar inte ljusa diskanttoner. Det vanliga är därför att musiken delas in i två avdelningar, en för diskanten och en för basen. Diskanten får ett litet membran, basen ett stort. Högtalaren har då två element. Ofta används ännu fler element. Varje element kan då anpassas bättre til sin uppgift, men man kan instället få problem med samarbete mellan element.
I högtalarna används samma princip som i alla musikinstrument, dvs man sätter luften i rörelse. En vanlig högtalare kan indelas i tre enheter, element, låda och delningsfilter. Elementen är det som gör själva ljudet och detta är uppbyggt av tre viktiga delar, en magnet, en spole och ett membran.
Spolen sitter rörligt i magneten, och är fäst på membranet. Om man leder ström genom spolen rör den sig och därmed också membranet. När membranet rör sig uppstår vibrationer i luften, alltså ljud.
Denna typ av högtalare kallas elektodynamiskt och är den klart vanligaste konstruktionen.


Watt i högtalaren

En vanlig fråga är: Hur många watt ska en högtalare klara?
Förmodligen vill man egentligen ha svar på olika frågor. Dels vill man veta hur mycket effekt som ska matas in till högtalarna innan de brinner upp, och dels vill man veta hur högt det går att spela. Effekter kan mätas i watt. En glödlampa kan förbruka 60 watt och ge en viss ljusstyrka. En lysrörslampa kan förbruka 25 watt och ge samma ljusstyrka. De har olika verkningsgrad.
Effekten talar alltså bara om effeknförbrukningen, men säger inte så mycket om ljusstyrkan hos de båda lamptyperna. Samma gäller för högtalare, den angivna effekten säger just ingenting om ljudstyrkan. Det för däremot verkningsgraden.
En vanlig glödlampa på ca 60 watt förbrukar alltid 60 watt när den lyser. Den ansluts alltid till samma spänning, 230 volt, som man har i vägguttagen.
En högtalare ansluts till en förstärkare och den ger alltid en spänning som varierar i takt med musiken och med hur högt man drar upp volymen.
En högtalare på 60 watt förbrukar därför inte 60 watt hela tiden. Istället anger siffran hur mycket effekt man kan mata in innan den brinner upp. Man ska därför i princip välja effekt på högtalaren så att den tål all effekt som förstärkaren kan ge. Om man vill ha starkare ljud ska man välja en högtalare med större verkningsgrad.
Hur många watt som högtalaren kan klara säger alltså ingenting om kvaliteten.


Känslighet

En högtalare med hög känslighet är mer lättdriven än med låg känslighet. Känsligheten mäts ofta i enheten dB/W/m. Bakom denna enhet finns det en mätmetod där man tar reda på hur stark ljudsignal räknad i dB som högtalaren kan återge på en meters avstånd, om effekten från förstärkaren är 1 watt.
Känsligheten varierar oftast mellan 80 och 100 dB/W/m, där 90 dB/W/m är ett vanligt och högt värde. Verkningsgraden talar alltså om hur starkt ljud man får för en viss effekt. Men det säger ingenting om ljudets kvalitet.

Impedansen

Högtalarens impedans har betydelse i flera sammanhang.
Impedans är växelströmmens motsvarighet till likströmmens resistans. Impedans mäts i enheten ohm.
Vanliga impedanser för högtalare är 4 – 8 ohm. Ju lägre impedans högtalarna har, desto mera effekt får man ur den för samma inspänning.
Ett mål för instruktörerna är att ge högtalarna en så jämn impedans som möjligt. Impedansen varierar dock ofta med frekvensen och stiger ju högre frekvensen blir.
Vill man välja ett extra högtalarpar bör man välja högtalare med 8 ohm impedans. Impedansen sjunker nämligen till hälften när man kopplar in två likadana högtalare. Med 4 ohmshögtalare får man då impedansen 2 ohm, vilket är för lågt för många förstärkare. Förstärkaren måste mata en större ström när impedansen sjunker och kan bli överbelastad vid så lågt värde som 2 ohm.


CD-spelaren

Den lilla silverglänsande CD-skivan har fått sitt genombrott för ett tag sedan och idag är det standard med en CD-spelare i sin anläggning.
CD betyder Compact Disc vilket kan översättas ganska ungefärligt kompaktskiva. Vi svenskar med vår förkärlek till engelska uttryck, har dock fastnat vid det ursprungliga benämningen CD.
Kompaktskiva är det ingen som säger.
CD:n är en revulutionernade uppfinning med sin oöverträffande ljudkvalitet. Skivans hållbarhet är också betydligt bättre än de gamla LP-skivorna.
Men varför är det så? När någon spelar gitarr uppstår toner i rummet, toner som egentligen är svängningar i luften. I den konventionella skivspelaren är ljudet inspelat som en direkt bild av de här vibrationerna. Men att spela in musik som den i verkligheten är, inte så lätt. Detblir lätt fel och et onödiga saker läggs till, inspelade ljud är blir inte lika bra som det verkliga.
Onödiga tillägg i musikens värld kallas brus och felaktigheter brukar benämnas distorsion. Båda dessa minskar med CD-tekniken. Ljudet är inspelat som datasignaler på skivan. Det är beskrivet med symboler. När man spelar upp musiken finns det inge mekaniska nålar eller tonhuvuden som ska läsa av skivan. Det gör istället en laserstråle.



Lilla Stereo Ordli...