Ubåtskriget i Atlanten 1939-1945

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1. Bakgrunden till ubåtskriget
Orsaken till att ubåtskriget kom igång var att tyskarna tvingats att ställa in sin invasion av Storbritannien (Operation Sjölejon) samt att tyska Luftwaffe hade förlorat mot det brittiska flygvapnet i Slaget om Storbritannien. Efter dessa nederlag började Tyskland försöka svälta ut Storbritannien genom att sänka så många handelsfartyg som de kunde i hopp om att kunna isolera öriket och på så sätt tvinga britterna att kapitulera.

2. Ubåtskriget i Atlanten 1939-1945
2.1 Inledning
Armen, flygvapnet och flottan deltog med olika insatser i andra världskriget enligt Hitlers beslut. Han tvivlade på flottans effektivitet, det återspeglas på att den tyska flottan inte fick tillräckligt med ubåtar för att kunna bedriva ett effektivt krig mot de allierades handelsflotta. Det berodde även på att Hermann Göring, som var chef för det tyska flygvapnet och för rustningsindustrin, såg flygvapnet och armén som de mest överlägsna stridsmedlen och tilldelade under hela kriget inte tillräckligt med krigsutrustning till flottan.

Dessutom förflyttade Hitler ubåtar dels till Nordsjön och dels till Medelhavet, även detta gjorde att den tyska ubåtsflottans effektivitet minskade på Atlanten.

Även om tyskarna var helt överlägsna på land och i luften så startade de ändå ett krig mot de allierade, Frankrike och England, trots att de inte var helt överlägsna när det gällde att kriga på havet. Kvalitetsmässigt ansågs de emellertid överlägsna, även om de hade vissa problem med torpedernas avskjutningsmekanismer.

2.2 Början av ubåtskriget, 1939-1940
Under krigets första dag sänkte tyskarna passagerarfartyget Athenia då många civila dog och ilskan blev stor mot tyskarna i hela världen för detta. Händelsen med passagerarfartyget var början till det vi idag kallar Ubåtskriget i Atlanten.

Tyskarna hävdade de trott att det var ett trupptransporterande fartyg och gav efter denna händelse order till sina tyska ubåtar att anfalla alla skepp i konvojer eller skepp som verkade misstänkta på något sätt.

Under de första månaderna i kriget, hade tyskarna endast sex eller sju ubåtar som var stationerade till havs vid ett och samma tillfälle. De var speciellt i nordöstra Atlanten och västra utloppet av engelska kanalen där fartygstrafiken var som tyngst. Produktionen av de tyska ubåtarna tog lång tid och engelsmännen hade minerat hela engelska kanalen så att tyskarna var tvungna att segla runt de brittiska öarna för att komma till Atlanten, så många av ubåtarna var på väg till eller från sina baser.

I april 1940 beordrade Hitler att alla ubåtar som befann sig i Atlanten skulle upp till Nordsjön för att fungera som understöd till den tyska invasionen av Norge så tyskarna hade inte tillräckligt med ubåtar för att kunna besegra britterna.

2.2 Den glada tiden, 1940-1942
I augusti 1940 var Hitler så säker på att de tyska ubåtarna var överlägsna så att han beordrade en ”total blockad av Storbritannien”, för att han ville svälta ut de brittiska öarna.

De tyska ubåtsoperationerna leddes centralt av chefen för ubåtsvapnet, viceamiral Karl Dönitz. I och med Frankrikes fall så fick tyskarna tillgång till franska ubåtsbaser på den franska västkusten och Dönitz flyttade sitt högkvarter till trakten av Lorient. Detta gjorde att de tyska ubåtarna fick kortare transportsträckor och fick mer tid ute på öppet vatten.

Från och med nu började de tyska ubåtarna med den s.k. vargflockstaktiken, som innebar att de anföll konvojerna i grupper istället för enskilt. En annan taktik var att anfalla i ytläge nattetid, då kunde britterna inte upptäcka dem med hjälp av Asdics, (en form av ”undervattensradar”). Trots de hinder som tyskarna mötte, så lyckades de med den nya taktiken att sänka 224 fartyg fram till juni 1940 och de kallade denna tid för den glada tiden.

I juni 1940 fick tyskarna hjälp av de italienska ubåtarna i jakten på konvojerna, men de italienska ubåtarna var inte så moderna och lättmanövrerade som de tyska och hjälpte tyskarna inte särskilt mycket.

Under mars till maj 1941 bombarderades hamnstäderna på den brittiska västkusten och många varv måste inställa sina arbeten under en stor del av året. Bombningarna minskade p.g.a. att tyskarna i juni 1941 anföll Sovjetunionen, men kriget på Atlanten fortsatte med samma styrka under tiden. Britterna svarade med att ge konvojerna skydd av brittiskt jaktflyg (Fighter Command) medan flygplanen från Coastal Command angrep tyska fartyg och ubåtar i engelska kanalen och Nordsjön. Under tiden ökade britterna sin rustningsindustri samtidigt som de fick hjälp av amerikanarna.

När Japan anföll Pearl Harbour den 7 december 1941 kom USA in i kriget på de allierades sida. Tyskarna började bli oroliga för deras militära stryka och skickade tyska ubåtar till USA: s östkust och till Karibiska havet (Operation Pukslag) och började sänka deras handelsfartyg. Amerikanerna var oförberedda på denna händelse. Deras fartyg hade både radiosamband och full belysning på natten så de var lätta byten för tyska ubåtar. När de införde samma konvojsystem som britterna använde sig av och införde radiotystnad blev bilden en helt annan.

2.3 Kulmen, 1942-1945
År 1942 insisterade Hitler på att skicka ubåtar och örlogsfartyg till Norge, till och med om det skedde på bekostnad av andra behov, såsom Nordatlanten. Tyskarna hade vissa framgångar under 1942, men under första kvartalet 1942 ändrades det lite då USA började organisera sitt konvojsystem. Men innan det riktigt kom igång så förlorade USA 360 skepp medan tyskarna bara förlorade 8 ubåtar.

De allierade hade redan tidigare Asdics, ett ”radarsystem för undervattensljud” som kunde upptäcka ubåtar under vattenytan. Detta gjorde att tyskarna anföll i ytläge.

Hösten 1942 började britter och amerikaner utrusta sina eskortfartyg med pejlantenner för högfrekventa signaler (HF/DF), s.k. Huff-Duff-antenner. Med dessa kunde de avlyssna ubåtarnas radiosignaler på upp till 40 km avstånd och dessutom bestämma riktningen till ubåtarna. När sedan de allierade konstruerade en 9 centimeters radar som kunde medföras på både flygplan och båtar så kunde konvojeskorterna upptäcka ubåtar på ytan, i mörker och i dimma. Under det första krigsåret hade britterna knäckt tyskarnas kod med hjälp av krypteringsmaskinen Enigma och tillsammans gav dessa saker de allierade nu en stor fördel.

Under sommaren 1943 fick tyskarna problem; de kunde inte längre knäcka de allierades kodsystem, medan de allierade fortfarande hade hjälp av Enigma. Dönitz beordrade nu ubåtarna att endast arbeta enskilt och flockstrategin övergavs, det blev inga stora anfall på konvojerna längre och därmed små förluster för de allierade.

Från början av 1944 hade tyskarna fullt upp med de allierades landstigning i Normandie. Ubåtarna på norra Frankrikes kust jagades under invasionen och sänktes eller skadades. I augusti 1944 skickades alla tyska sjödugliga ubåtar till Norge. Men de allierade gav inte upp utan jagade fortsatt alla ubåtar ändå till krigsslutet, i maj 1945. De flesta ubåtar gav upp i Storbritannien, Kanada elle...