Mor gifter sig

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Moa Martinson: ”Mor gifter sig”
bokförlaget natur och kultur 1993

I början av 1900-talet var Sverige ett fattigt land. I städerna arbetade man i fabriker och på landet tog man arbete på gårdar. Hela familjen bodde i ett endast ett rum. Ofta fick familjen flytta om man fick nytt jobb. Dessa människor arbetade väldigt hårt, men trots det var det inte säkert att man hade råd med mat till hela familjen. Svält var en naturlig del av vardagen.

Under dessa svåra omständigheter växte Moa Martinsson upp, tillsammans med sin mor och styvfar. I en serie på tre romaner: ”Mor gifter sig”, ”Kyrkbröllop” och ”Kungens rosor” berättar hon om sin uppväxt. I ”Mor gifter sig” är huvudpersonen åttaåriga Mia som berättar om sitt liv tillsammans med sin mor och styvfar. Modern och Mia får mest klara sig själva, eftersom styvfadern inte bryr sig om dem och sällan ger dem några pengar. Han super upp dem istället. Eftersom han är så oansvarsfull, blir har inte kvar någon plats särskilt länge, och därför tvingas familjen flytta ofta, vilket innebär flera svåra uppbrott för Mia. Hon berättar om livet på landet och i staden, om sina få vänner hon hinner få, och alla vuxna, vars beteende hon inte förstår sig på.

Moa har skrivit i jagform, hon blandar berättelsen med senare erfarenheter av livet. Det gör den trovärdig och realistisk. Språket är enkelt och okonstlat, men lite gammaldags. Det ger en personlig prägel. Hon vill med sin bok skildra och protestera mot samhället som det såg ut runt sekelskiftet och då främst kvinnans roll. Kvinnan har alltid varit det förtryckta könet som stred i det tysta. De har fått ta de värsta smällarna. De ska sköta hushållet och se till att familjen överlever och hålls ihop, och måste ofta arbeta. De ska klara flera barnsängar och även ta hand om barnen, ibland på egen hand, då fadern är okänd, eller inte vill veta av barnen. Männen i allmänhet framställs inte på något fördelaktigt sätt. De flesta jobbar och super och kräver allt av hustrun, eller så bryr de sig inte om familjen. De lever ett jämförelsevis lätt liv.

Boken är gripande och hemsk när man inser att det inte ens var hundra år sedan vanliga arbetare hade det så. Skillnaden mellan rika och fattiga var enorm på den tiden, och det var nästan omöjligt att komma upp sig. Att Mias bästa vän är fattig och bor i fattigstugan ses inte med blida ögon från omgivningen, men Mia bryr sig inte. Hon är stark och går sina egna vägar.

Det är hemskt att nästan alla barn som föds i arbetarklassen ses som en börda. Eftersom det inte finns preventivmedel, föds många oönskade barn. Dessa innebär bara en mun till att mätta. Mias mor är ofta gravid. Mia förstår inte varför livet ska vara så. Hon kan inte heller förstå hur kvinnorna kan tycka om när männen håller om dem, eller varför mor gör sig till så när styvfar kommer hem. För Mia är han bara i vägen, och tar hennes mor.

Trots all denna dysterhet, finns det många ljusglimtar, t.ex. när det finns pengar och mat och Mia får vara ensam med mor eller när hon får vara i skolan hos sin fröken som hon tycker väldigt mycket om och som är så snäll, och samtidigt träffa Hanna. Dessa glada stunder gör att man orkar läsa vidare.