Frågan om de konfessionella friskolorna aktualiseras med jämna mellanrum i den svenska samhällsdebatten. Trots ämnets betydelse och aktualitet har forskningen ännu varit sporadisk och huvudsakligen inriktad på att skildra konfessionella friskolor som enskilda fenomen. Mot bakgrund av några teorier inom den allmänna religionspedagogiken studeras i den här uppsatsen de sex gymnasieskolor som idag (januari 2008) finns i Sverige och som har tillstånd från Skolverket att verka med en konfessionell inriktning. Metoden är kvalitativ och indelad i två mindre undersökningar. I den första beskrivs samtliga sex skolor med hjälp av ett källstudium. Handlingar som legat till grund för skolornas godkännande av Skolverket samt skolornas hemsidor har här varit det viktigaste källmaterialet. I den andra undersökningen har två av skolorna besökts, lärare och elever har intervjuats och en lektion i helklass på varje skola har analyserats utifrån den övergripande frågan om vilka konsekvenser som en konfessionell inriktning leder till i praktiken. Det är en viktig iakttagelse i arbetet att de undersökta skolorna är mycket olika varandra på väsentliga områden och att det sätt som de skiljer sig från kommunala skolor och andra friskolor, med allmän inriktning, inte är särskilt påfallande om man håller sig till konkreta punkter. En viktig orsak till detta är att de konfessionella skolorna strävar efter att göra en tydlig gränsdragning mellan de konfessionella inslagen och den ordinära undervisningen. Samtidigt visar såväl källstudiet som skolbesöken att det är vanligt att skolorna använder kristna uttryckssätt för att uttrycka värderingar som i stort sett är desamma som de värderingar som det allmänna skolväsendet tar ställning för i de grundläggande styrdokumenten. Dessutom visar undersökningen att skolorna inte ägnar särskilt mycket reflektion åt vilka konsekvenser deras konfessionella inriktning leder till i det dagliga arbetet. Den undervisning som bedrivs i de undersökta skolorna har visat sig ha goda förutsättningar för att hantera viktiga delar av den problematik kring sekulär undervisning som har påtalats av röster inom den nutida religionspedagogiken. Goda kunskaper på religionens område har också visat sig kunna leda till det som med Olga Dysthes terminologi kallas för "dialogiska klassrum". Mot den här bakgrunden är det uppsatsens viktigaste slutsats att en pedagogisk specialkompetens behöver utvecklas, så att den positiva potential som finns inom olika religioner kan belysas med hjälp av en vetenskap...
