Informationsbyrån, IB

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Organisationen IB

Innehåll

Sammanfattning 3-4

Inledning 5
Bakgrund – Hur har den svenska säkerhetspolisen utvecklats
genom tiderna 6-7
Vad var organisationen IB och vilka var de som låg bakom organisationens framväxt? 7-10
IB-affärens upplopp 11-12
Kopplingen socialdemokraterna och IB, kan det stämma? 12-14
Avslutning och diskussion 14-15
Bilaga 1 16
Bilaga 2 17
Bibliografi 18

Sammanfattning

Svensk neutralitet – en självklarhet? Förr, nej! Idag, det påstås så. En hemlig, olaglig underrättelseorganisation som bildats i riktig socialdemokratisk anda. IB! Ett avhopp från den påstådda neutraliteten. När jag valde ämne möttes jag av en massa outklarade frågor såsom; hur har detta varit möjligt att genomföra och hur har svenska folket och riksdag/regering kunnat acceptera denna filial? Hur pass mycket visste riksdag/regering? Varför har ingen sanningskommission tillsatts? Jag har valt att inrikta mig på hur IB varit uppbyggt och vilka som låg bakom; IB-affärens upplopp och hur stark koppling det fanns mellan IB och SAP.
Så länge som Sverige varit en stat har det alltid funnits någon form utav säkerhetspolis. Såsom storlek och verksamhetsfält har växlat med förmodade inre och yttre fiender. Den första moderna säkerhetspolisen i Sverige med förknippat namn bildades 1914 och namngavs Generalstaben Polisbyrån. Man omorganiserade 1918 och bildade ”Avdelning 100” som var en självständig säkerhetssektion. Detta var startskottet för den första omfattande, systematiska personregistreringen i Sverige. Allmänna säkerhetstjänsten, år 1940, med dess påstådda nazistvänlighet, avvecklades 1946 men vid Pragkuppen 1948 och kalla kriget startades verksamheten upp igen. Under andra världskriget införde man tvångslagar som möjliggjorde registrering utifrån människors politiska hemvist och detta ledde till en häftig debatt och efterföljden blev att man stiftade personkungörelsen 1969. Denna lag innebar att registrering av person enbart får förekomma om verklig fara för rikets säkerhet förelåg. Det var meningen att registerarkiven skulle gallras ut men varken det eller registreringen av vänsteraktivister upphörde. Men var Säpo de enda som förde register?

Den första svenska inofficiella hemliga underrättelsetjänsten bildades i samband med unionskrisen 1905. Man hade Ryssland som största hot och under andra världskriget samarbetade man mycket med den tyska underrättelsetjänsten. IB/Sapo bildades 1965 och Birger Elmér blev chef. IB:s huvuduppgift var att samla in uppgifter om främmande makter och politiska organisationer i Sverige, på hemlig väg. Organisationen IB:s viktigaste motivering för existens var att Sverige för en neutralitetspolitik som hela den statliga förvaltningen och utrikesrepresentationen måste underkasta sig. Man då IB inte ”finns” så behöver de inte följa reglerna. IB tar vid där SÄPO:s, FRA:s och FOA:s lagliga arbetsmöjligheter tar slut. Peter Bratts bok ”IB - hotet mot vår säkerhet” visar hur IB var organiserat. IB består utav ett 60-tal högre tjänstemän och den centrala organisationen såsom huvudkontoret finns i Stockholm. Personalen vid IB får olika täckanställningar på olika statligt eller privata bolag och verk. Man hade som målområden Finland, Baltikum, Polen och Östtyskland och man har konkreta bevis på ett omfattande samarbete mellan Sverige och de västliga underrättelsetjänsterna.

Den 2/5 1973 avslöjas IB utav två journalister, Peter Bratt och Jan Guillou. Man pekade på en rad märkliga förhållande och speciellt att IB bedrev sin verksamhet utanför varje form av parlamentarisk kontroll. I reportaget redogjorde man för hela IB:s uppbyggnad med namn, adresser, bilnummer och bilder på anställda agenter. Man granskade IB:s olagliga verksamhet såsom åsiktsspioneri, olaglig registrering mm. Kaos utbryter och försvarsminister Sven Andersson och ÖB Stig Synnergren dementerar uppgifter om olaglig verksamhet. Chefsåklagare Carl Axel Robèrt får uppdraget att inleda en förundersökning mot vissa IB-anställda. Detta var enbart en skenmanöver och den 19 oktober lägger Robèrt fram sin utredning där man inte väcker något åtal mot IB-agenterna. Den 22 oktober griper man Guillou, Bratt, Isacson som är Guillous och Bratts huvudvittne, Owe Holmquist (fotograf) och ytterligare en person misstänkta för spioneri. Den 9 november häktas Guillou, Bratt och Isacson på ”sannolika grunder misstänkta för spioneri”. Man beslagtog bl.a. bildarkiv och brev på FiB/K:s redaktion. Den 4 januari faller domarna och alla åtalade döms till ett års fängelse för olovlig underrättelseverksamhet. Efter avslöjandet omorganiserades hela verksamheten och en utredning ledde till att man inrättade ett parlamentariskt organ, underrättelsenämnden, vars syfte var att säkerställa en politisk tillsyn. IB inordnades i försvarsstaben och från 1989 under beteckningen KSI.

Men organisationen IB var mer än så. Man skulle förverkliga andra mål än att bara kontrollera extremvänsterns hot mot landets säkerhet. Och detta i socialdemokratisk anda. Detta har bekräftats i ”Vitbok – militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen”, skriven av Enn Kokk på uppdrag utav statsminister Göran Persson. Det framgår i boken att det största syftet att skapa Sapo/IB var att möjliggöra en bortrensning av kommunisterna från fackföreningsrörelsen och att röja vägen för en fortsatt socialdemokratisk maktdominans i Sverige. Men även för att försvaret behövde identifiera säkerhetsrisker inom försvarsindustrin. USA krävde även krav för att exportera den teknologi som Sverige behövde. Detta ledde till att man slöt en överenskommelse mellan militären, LO, SAF och arbetsgivareföreningen 1956-57. Sapo/IB var effektiva och antalet kommunistiskt dominerade fackföreningar sjönk från vid mitten av 1940-talet, 500 st, till 80 st tio år senare. Många socialdemokrater har försvarat sina handlanden med att de gjorde ett viktigt renhållningsarbete då de såg till att kommunisterna inte lyckades skaffa sig otillbörliga maktpositioner.

I Lundkommissionens rapport, 96, har man utrett Norges statsmakters hemliga civila och militära tjänster från andra världskriget fram tills idag. Man har lyckats med att inte bli ett i raden av försök till rentvagning av den politiska maktens agerande. Man har inte i något annat nordiskt land granskat på samma sätt och många inom dagens SAP, bl.a. Göran Persson, anser att den svenska säkerhetstjänsten granskats färdigt. En stor anledning till att man inte kunnat genomföra detta har varit för att inga utredare släppts in i socialdemokraternas egna arkiv, vilket skulle visa hur mycket socialdemokraterna dragit nytta av IB. Trots att ett pärlband av gamla socialdemokratiska statsråd trätt fram och berättat ”sanningen” men är ändå medlemmar utav ett parti som motsätter sig en sanningskommission. Man märker tydligt en röd tråd där SAP varit mer inblandade än vad partiet vill framställa. Min utredning av IB-affärens upplopp ledde bara till en slutsats: riksdag/regering lade skulden på Jan Guillou och Peter Bratt. Det var de som var spioner, inte IB. IB hade därmed inte gjort någonting olagligt i allvarligare grad.
Huruvida IB, socialdemokraterna, SÄPO m.fl. agerat rätt eller fel, är dock svårt att avgöra utan en riktig sanningskommission. Mycket bevismaterial har förstörts och många nyckelpersoner är ”inne på sista versen”. Utan klarhet kommer IB att glömmas bort av allmänheten och de nya generationerna kommer att gå med insikten att Sverige var, är och förblir neutralt och demokratiskt.


Inledning

För ungefär ett år sedan såg jag filmen ”Enemy of the state” där Will Smith blir jagad utav regeringen. Ingen maffia skulle ha råd att inneha den otroligt avancerade tekniken. De kunde veta var du var ju mer teknik du använde. Idag vet vi att det inte är omöjligt. Du kan inte röra dig på internet utan att lämna spår. Vart du än går så finns det nästan alltid övervakningskameror. Vill vi verkligen ha det såhär? När nationens säkerhet går utöver den personliga integriteten. I Sverige har vi ett riktigt praktexempel. I det här arbetet kommer du möta den svenska neutralitetspolitikens mörka sidor – olika avsteg från verklig neutralitet, registrering av kommunister, vänsterfolk, judar mm. Våra egna spionerade på oss utan att vi visste om det. Går det moraliskt och lagligt att acceptera dessa handlingar? I vilken mån kan vi egentligen sägas ha varit neutrala? Dessa frågor möttes jag av när jag valde mitt ämne för uppsatsen. Det var otroligt förvånande och näst intill häpnadsväckande, allt ifrån organisationens uppbyggnad, socialdemokratiska partiets inblandning och det faktum att många få unga vet om denna händelse. En upptakt utan dess like som glömts bort av allmänheten. Ingen tänker på det idag utan alla förutsätter att Sverige är helt neutralt och att allting går i riktig demokratisk anda.

Arbetsmetod och material
Materialet har varit knappt och det mesta hemligstämplat. Bara detta väcker ju misstankar. Därför har jag dels valt att använda mig av källor utan konkreta bevis, med gissningar och spekulationer. Jag har använt mig mycket av internet och då speciellt FiB/K:s hemsida. I den historiska delen har jag valt att förlita mig på litteratur som ”Hemliga makter”, ”Rikets ögon och öron” och ”Det vakande ögat”. Man kan misstänka att en del källor är väldigt färgade och därmed utelämnat en del saker då t.ex. FiB/K:s hemsida och Peter Bratts bok där jag tror att mycket bara är spekulationer. Men jag har fortfarande valt att ta med detta då dessa källor är det enda man har att gå på då allting fortfarande är hemligstämplat eller förstört.

Frågeställningar och hypotes
1. Vad var organisationen IB och vilka var de som låg bakom organisationens framväxt?
2. IB-affärens upplopp
3. Kopplingen socialdemokraterna och IB, kan det stämma?

Jag tror att staten har gjort mycket för att dölja sin spionverksamhet och än idag, trots påtryckningar från allmänheten, strävar de efter att hålla allting hemligt. Man spinner vidare på sin s.k. ”neutralitetspolitik” och låter folket tro på dem.


Bakgrund – Hur har den svenska säkerhetspolisen utvecklats genom tiderna

Så länge Sverige varit en stat har det alltid funnits en eller annan form utav säkerhetspolis. Såsom storlek och verksamhetsfält har växlat med förmodade inre och yttre fiender. Under Gustav III:s regeringsperiod infinner sig säkerhetspolisens första storhetstid. Kungen reformerade polisväsendet och utsåg von Sivers till polischef. Bakom denna reformering låg kungens rädsla för rysk inblandning i svensk politik. Den nya polischefen skapade ett omfattande bevakningssystem där man bland annat klädde ut spioner till tjänstefolk som sedan utplacerades vid danska och ryska beskickningar för att utföra s.k. ”buggningar”. Man genomförde ytterligare reformer under Karl XIV Johans tid, vilket förstärkte den redan mycket starka säkerhetspolisen. Anledningen var att den nya kungen kände ett hot att de gamla gustavianerna skulle försöka ta tillbaka makten. Efter detta följde en nedgång fram till sekelskiftet då Rysslands expansionsplaner satte igång organisationen igen.

1914 bildades Generalstaben Polisbyrån vilket är den första moderna säkerhetspolisen i Sverige vid förknippat namn. Man inrättade en särskild styrka som hade som uppgift att bekämpa brott mot rikets säkerhet. Innan hade Detektiva Polisen i Stockholm haft hand om den sortens frågor. En omorganisering skedde 1918 då man bildade en självständig säkerhetssektion, ”Avdelning 100”. Denna avdelning samarbetade med den militära underrättelsetjänsten och huvuduppgiften var att hålla ett vakande öga på utlänningar som uppehöll sig i landet och även på politiskt verksamma svenskar. Man har därmed börjat med en mer omfattande och systematisk personregistrering. De flesta större partier var överens om att en registrering av misstänkta personers politiska hemvist behövdes. Under 1930-talet blev Sveriges kommunistiska parti (idag V), Socialistiska partiet (arbetarnas och jordfolkets förbund), Sveriges arbetares centralorganisation (SAC) och De nationalsocialistiska partierna, föremål för övervakning.

När andra världskriget bröt ut bildades Allmänna Säkerhetstjänsten 1940 och organisationen var inriktad på spaning, censur och överhuvudtaget på verksamhet som hade att göra med Sveriges säkerhet. Man hade som mest hand om 1060 personer och under kriget avlyssnades 11 miljoner telefonsamtal och ca 200 000 brev granskades i veckan. Myndigheten fick mycket kritik som handlade om organisationens påstådda nazistvänlighet. Man påstod att nazister arbetade inom verksamheten och att på grund av detta så blev inte en enda nazist internerad under kriget samtidigt som det upprättades arbetsläger för kommunistsympatisörer. Man har även hävdat att den utbredda tyskvänligheten har medfört att 121 av de 479 personer som dömdes för att ha utfört sabotage, spioneri eller statsfientlig verksamhet i Sverige gjorde det för tysk räkning. Under sommaren 1946 avvecklades myndigheten men Pragkuppen 1948 och det kalla kriget fick säkerhetspolisen att börja igen. Man fick dubbla anslag och man nyrekryterade många. Den kritik och omorganisationerna som Allmänna säkerhetstjänsten fått gjorde att man införde medborgarrepresentanter. Detta innebar att statspolisintendenten skulle samråda med en av politikerna utsedd nämnd. Detta var hemligt och man har förde inga protokoll.
Från 1951 till 1957 fångade säkerhetspolisen 16 spioner där 14 var från öststaterna och under 1950-talet då rysskräcken florerade steg SÄPO:s aktier hos allmänheten och i media. Från 1957 till 1963 ökade anslagen med 263 procent. Man hade under andra världskriget inför tvångslagar som möjliggjort registrering utifrån deras politiska hemvist och många kritiker hävdade att det inte fanns någon juridisk grund för dessa register. Man förbjöd registreringsverksamheten då kriget tog slut,1945, och under 1960-talet avslöjades att registren hade innehållit 300 000 namn som utgjorde så kallade säkerhetsrisker. Detta ledde till en häftig debatt och man införde en ny lag, personkungörelsen som stiftades 1969. Denna lag innebar att man enbart skulle få registrera en person om verklig fara för rikets säkerhet förelåg. Regeringen uttalade i samma veva att personregistrering ”icke får göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt givit uttryck för politisk uppfattning”. Det var meningen att registerarkiven inom säkerhetstjänsten skulle gallras ut men varken det eller registreringen utav vänsteraktivister upphörde.


Vad var organisationen IB och vilka var de som låg bakom organisationens framväxt?

Men var det Säpo som hade utfört allt detta själv, var säkerhetspolisen ens inblandade?

I samband med unionskrisen 1905 bildades den svenska inofficiella hemliga underrättelsetjänstens organisation. Till en början var organisationen provisorisk men man ansåg att verksamheten var så pass viktig att den fick en mer permanent struktur. Då Ryssland var ett hot så präglade detta underrättelsebyråns handlingar och under första världskriget samarbetade Sverige aktivt med den Tyska underrättelsetjänsten, speciellt i Finland. Man upprättade spionnät med inriktning på våra grannar i öster. Under mellankrigstiden minskade aktiviteten i underrättelsetjänsten och år 1930 drog regeringen in sina anslag. Privatpersoner gick då in och finansierade men Sverige fick bygga upp en ny organisation vid krigsutbrottet 1939. Det fanns många likheter med föregångarna speciellt då uppbyggnaden av organisationen. Man hade liknande uppdelning i agenturer, inriktning på närområde och det nära samarbetet med Finland. Då Norge och Danmark gick in i kriget blev C-byrån ett viktigt stöd för våra grannländers motståndsrörelser speciellt under de första kritiska åren. Under krigsåren utökades det internationella samarbetet och huvudaktörerna delade upp kontakterna med de krigförande länderna mellan sig. I slutet av kriget hade man fått ett mer omfattande samarbete med amerikanska OSS. C-byrån blev aldrig någon utpräglad tyskorienterad organisation utan man hade redan från början av kriget en mera öppen västvänlig attityd. Detta till skillnad från den hemliga svenska polisen, C-byråns polisiära motsvarighet.

Birger Elmér, en officer med förflutet inom infanteriet, började värva folk till den inhemska verksamheten under de sista åren på 1950-talet. 1957 startades Elmérs avdelning, beredskapsdetaljen, och rymdes i två rum på försvarsstabens inrikesavdelning. Från början var avdelningen underställd chefen för sektion II på försvarsstaben men senare svarade Elmér direkt och utan mellanhänder inför överbefälhavaren och försvarsministern Sven Andersson. Samtidigt började verksamheten byta karaktär från att tidigare ha varit helt partistyrd till att på ett direkt sätt finansieras via statsbudgeten. Avdelningen fick sina bidrag via hemliga anslag som rymdes under rubriken ”särskilda verksamheten”. Organisation gick efter några år under namnet Collector som officiellt sysslade med marknadsundersökningar. Senare fick den inrikespolitiska avdelningen namnet 03. Dess uppgifter var att inhämta uppgifter om militära sabotagerisker och att spåra upp, värdera och sammanställa uppgifter om militära säkerhetsrisker. Man skulle även inhämta uppgifter från grannländer i det fall då det förelåg fara för sabotage eller risk för militär säkerhet. Verksamheten expanderade efter hand om man flyttade 03 till en större lokal i Ulvsunda. Verksamheten bestod huvudsakligen i att registrera kommunister, enligt P E Vinge.
I samband med att Thede Palm avsattes som chef för T-avdelningen, även kallad I-avdelningen, den militära utrikesdelen, ombildades denna och fick namnet IB. Man vet inte säkert var benämningen härstammar ifrån. Enligt 1974 års underrättelseutredning kom man fram till att förkortningen kunde uttydas som bl.a. Informationsbyrån eller Inhämtningsbyrån. IB blev en integrerad enhet inom försvarsstaben och fick utvidgade befogenheter och man tog bland annat över en del av den tidigare I-byråns arbetsuppgifter. Sammanslagningen skedde 1965 och Birger Elmér blev chef för IB mellan 1965 och 1974.

IB består utav en militär underrättelsetjänst och dels utav en hemlig politisk parallellpolis, 03. Men mer om detta senare. Detta innebär att IB är motsvarigheten till amerikanska CIA och därmed någonting helt annat än Säpo, säkerhetspolisen, som är en säkerhetstjänst som sysslar med landets interna säkerhet. IB var direkt underställd regeringen och förre försvarsminister Sven Andersson var i sitt ämbete formellt högste chef för IB. Varför behöver regeringen en organisation som IB när Försvarets radioanstalt (FRA), SÄPO och Försvarets forskningsanstalt (FOA) redan fanns? FRA är den enda officiellt erkända underrättelseorganisationen som fanns i Sverige och man arbetar med lagliga medel. IB:s huvuduppgift är att på hemlig väg samla in uppgifter om främmande makter och politiska organisationer i Sverige, vilket är olagligt. Där SÄPO:s, FRA:s och FOA:s lagliga arbetsmöjligheter tar slut, där börjar IB:s arbetsuppgifter. Om polisen skulle använda sig av olagliga metoder så skulle riskerna för ett avslöjande inte vara obetydliga. Men eftersom IB inte finns så kan man utföra dessa uppgifter utan samma risker. En av de viktigaste motiveringarna för IB:s existens är att Sverige officiellt för en neutralitetspolitik som hela den statliga förvaltningen och utrikesrepresentationen måste underkasta sig. Men eftersom IB egentligen inte ”finns” så behöver dom inte följa ”reglerna”. Det framgår utav Peter Bratts bok, IB - hotet mot vår säkerhet, att fram till avslöjandet var IB organiserat på följande sätt:

Man rekryterade folk via släktingar och bekanta där ett exempel är Claes Malmberg som arbetar inom IB och är yngre bror till Bo Anstrin, vid 3:e avdelningen, Tor Backlund som är en personlig god vän till Birger Elmér, Agneta Westin som är dotter till f.d. chefen till försvarsstaben Bo Westin. Det finns två olika kategorier av personal på IB. Civila och f.d. kaptener från handelsflottan som är mycket skickliga och avancerade underrättelsemän, men även missanpassade officerare som inte har passat för trupptjänstgöring eller som misskött sin ordinarie befattning. Exempelvis kommendörkapten Erik C. Som i berusat tillstånd krossade båtar och bryggor när han alltför snabbt körde igenom en kanal med sitt fartyg och även en högerextremistisk officer som ständigt inför trupp bedrev politisk propaganda. Dessa förflyttades till IB utav militären. Personalen vid IB får täckanställningar på olika statliga bolag och verk som bl.a. Förenade fabriksverken, försvarets materialverk, försvarsstaben, FOA, FRA, fortifikationsförvaltningen. Vid utbildningen behandlas inte svenska högerorganisationer och man tar dessutom inte upp CIA:s verksamhet i Sverige. På den praktiska sidan av utbildningen får man lära sig hur man sköter snabbsändare, hur man chiffrerar meddelanden, hur skuggning går till, hur man bygger upp ett nät och tar kontakt med tänkbara agenter, hur man fotograferar, kopierar, hur mikropunkter fungerar och även de klassiska metoderna som t.ex. att skriva med osynligt bläck.

Varje tänkbar exportmarknad är av intresse för ett företag, men också för den svenska nationella ekonomin. Ju större företag och ju större marknad, desto större nationellt svenskt intresse. Detta har lett till en relation mellan näringslivet och IB. Då ett företag etablerar sig utomlands måste företaget noga gå igenom gällande lagstiftning, undersöka den politiska stämningen i landet, ta reda på om regimen är stabil och hur starka de sociala spänningarna är bl.a. Det blir därmed en fråga om underrättelsetjänst. De här undersökningarna är oftast dyrbara och omfattande och i flera fall sker det ett samarbete mellan företagen eller Exportrådet och IB och ÖEB. Man är ofta intresserad från militärt håll av att få utredningen något utvidgad för att ta med vissa militära intressen såsom transporter, militär materiel, strategisk industri eller produktion mm. Och vid sådana fall går IB eller ÖEB in som delfinansiär utav utredningen.
IB består utav ett 60-tal högre tjänstemän och huvudkontoret och den centrala organisationen finns i Stockholm, man har dessutom regionala kontor. Av dessa anställda personer, då tillkommer även kontorspersonal och lägre administrativ personal, finns antingen utplacerade på huvudkontoret eller vid operationsavdelningen eller utplacerade på olika bolag som de använder som täckmantel för verksamheten. Svenska storföretag vill inte ha någon fast anställd IB-personal för vid ett eventuellt avslöjande riskerar företagen alltför stora ekonomiska förluster, men man har dock oftast någon person som fungerar som kontaktman med IB. Man har av säkerhetsskäl strävat efter att hålla antalet personer i den centrala ledningen så låg som möjligt. Därför har man haft en oerhörd mängd personer som ej varit anställda men på något sätt arbetat åt IB mot ersättning. De fungerar som uppgiftslämnare och vet oftast inte riktigt vad det handlar om, förutom att det rör sig om säkerhet och nationella intressen. Man kan finna dessa personer i storföretag, täckbolag, folkrörelser, olika intresseorganisationer och även statliga institutioner. Man kan omöjligen säga hur många personer som varit indragna men det kan konstateras att det är ett vittförgrenat nät som IB har byggt upp.

Kontakterna med svenska bolag har fungerat på tre olika sätt; genom storbolag kan IB få reda på om någon kontaktman ska resa till ett område där IB eller ÖEB är intresserade av och därmed be resenären titta speciellt på olika saker. Det kan även gälla undersökningar av bolagen som kommande exportmarknad där ju oftast både Riksbanken och UD kopplas in; Täckbolag som drivs i allmänhet av personliga vänner till Birger Elmér eller Jan Rydström. På dessa bolag kan man utplacera en IB-agent som i skydd av bolagets ordinarie verksamhet kan resa, knyta kontakter och bygga upp nät. Oriflame som är ett kosmetikaföretag med växande internationella kontakter är ett exempel på detta. Staffan Jochnick placerades i bolaget genom att Elmér är en god vän till ägarna och den enda kostnaden för IB var att betala agentens lön. På det här sättet behöver man inte bygga upp ett helt företag som sysslar med spionage; Vissa bolag har bara byggts upp för att fungera som skydd åt regelrätt spionage. Detta kräver stora kostnader och Alfakoncernen inom Statsföretag tycks vara ett exempel på detta.

· Alfakoncernen upptäcktes 1971 av den tidigare informationssekreteraren vid Statsföretag AB, Ulf Källström. Han konstaterar i sin bok att formellt kontrolleras koncernen av Statsföretag AB via det lilla 5000-kronorsbolaget Alfatomer och Tobaksbolaget, LKAB:s samt Statens skogsindustriers intressen i Navigator, ligger reellt i händerna på Kreditbanken. Kreditbanken har ett avtal med svenska Tobaks AB. AB Statens Skogsindustrier och LKAB om att de inte ska göra anspråk på insyn i ”alfakoncernen” eller kräva utdelning på sina aktier. Några av Kreditbankens direktionsmedlemmar placerades i många av styrelserna för Alfakoncernens bolag och de flesta av bolagen har dessutom samma revisor respektive styrelseordförande. Alfakoncernen är en del utav IB och vissa av bolagen användes som täckmantel för IB:s verksamhet. Då speciellt nyckelbolaget Alfatomter som kontrollerar hela koncernen och det gäller även Adam Sverker. Detta har bekräftats av personer som har arbetet inom IB sedan lång tid tillbaka.

Bland koncernens bolag finns många märkliga bokföringstekniska arrangemang och man strider mot aktiebolagsstiftningen exempelvis då AB Pundet äger 20% av moderbolagets aktier. Detta sammanlagt innebär att skattemedel så via industridepartementet förs in i Statsföretag AB utan riksdagens kännedom och som används för spionageverksamhet.

· Collector AB var från 1958 en täckmantel för den inrikes verksamheten som gick ut på att spåra och kartlägga kommunistisk verksamhet i landet och därmed en föregångare till avdelning 03 inom IB.

· Konsult AB Celox bildades i maj 1968 av Lena och Staffan Jochnick för att bl.a. köpa och sälja tekniska artiklar. Bolaget bytte namn den 4 februari 1969 till Fastighets AB Grevgatan 24 vars uppgift var att äga och förvalta fastigheter. Birger Elmér ägde samtliga aktier och styrelsen bestod utav honom och hans fru. Men den 1 juli 1968 skedde köpet av Grevgatan 24, som varit det hus där operationsavdelningen på IB hade sina lokaler fram till avslöjandet i maj 1973. Köpet gick genom kriminalinspektör Nils Stavmark som är en f.d. Säpo-man och var fram till maj 1973 anställd på IB. Han fungerade som säkerhetschef för huset.

· Sjökapten Gilbert Ericssons rapport skickades den 13 april 1973 i Elektrofon AB:s kuvert till IB. Ericsson har bekräftat att rapporten är identisk med vad han berättat för kontaktmannen och att han arbetat åt IB. Bolaget upplöstes den 15 augusti 1972 då det gick i konkurs.

· Crownair Swedish Lrd AB är statligt ägt men ligger inte under Statsföretag som Alfakoncernen. Bolaget bildades ursprungligen för att möta IB:s behov av flygtransporter och för att på ett smidigt sätt kunna ha flyg till hands för olika operationer inom och utom landet utan att väcka misstankar. Dessa operationer kan gälla fotografering, spaning, avlyssning, teletrafik, transporter mm. Men på vanligt vis fungerar också delar av bolagets verksamhet fullt normalt.
Dessa privata bolag som kamouflage är varken märkvärdigt eller upprörande utan snarare ett effektivt sätt att undgå att väcka misstankar på. Men AB Statsföretag som drivs utav skattemedel och att det är riksdagen som på grundval av information från företaget och industridepartementet beviljar medlen förhåller sig saken helt annorlunda. Då försvaret får bygga upp bolag för spionverksamhet så betyder det att vi fått en hemlig förvaltning som strider mot grundlagen.

IB:s målområden var i turordning Finland, Baltikum, Polen och Östtyskland. Man samarbetade mestadel med det västtyska BND, det israeliska Shin Beth, amerikanska CIA, brittiska MI 6, franska SDECE och grannländerna Danmark och Norge. Vanligtvis gäller det utbyte av underrättelsematerial och förfrågningar om olika personer. Exempelvis när IB vill ha upplysningar över sovjetiska diplomater så skickar de en förfrågan till CIA, som har ett mycket omfattande centralt dataregister över sovjetiska diplomater som är stationerade över hela världen, och efter någon vecka får de alla uppgifter som även omfattar personliga förhållanden som utbildning, språkkunskaper, religion, sexuell läggning, alkoholvanor mm. Man betraktar sådana upplysningar som viktiga på IB eftersom man ständigt försöker köpa informatörer och angivare.
Det finns konkreta bevis på ett omfattande samarbete mellan Sverige och de västliga underrättelsetjänsterna. Det som väckte stor uppståndelse under IB-avslöjandet var sedan länge en utvecklad praxis. Dokument visar att man började samarbeta aktivt med västmakter från slutet av andra världskriget. Det torde vara fråga om ett utbyte av information. Man tillät samarbetsoperationer på svenskt territorium under förutsättning att svensk personal var med.
I underrättelssenämndens rapport 1998 omnämns sex olika kartläggningar som IB utförde i Malmö och Lund. Detta regionala kontor i Malmö hade tre fasta medarbetare och dess uppgifter var att övervaka kommunister och hålla industrier fria från vänsterextremistiska element. 19567 samlade man in detaljerade informationer om kplm och Clarté i Lund. Man följde de demonstrationer som förekom i Lund i samband med värnpliktsinskrivning september 1968. Vid den tiden kartlade man samtidigt Lunds Radikala Demokrater (LURD) och IB:s Malmöavdelning lämnade material om amerikanska desertörer från Vietnamnkriget. Man hade på IB tillgång till vad desertörerna sagt i sina asylansökningar, vilket vidarebefordrades till amerikanska myndigheter. Mellan 1972-73 kartlade man även alla aktivister som verkade i organisationen SDS, (studenter för ett demokratiskt samhälle), i Malmö, Lund och Göteborg. Detta material täckte över ett 30-tal A4-sidor. SDS hade man följt sedan 1969 och gav upphov till årsvisa sammanställningar. 1973 blev en Lundaläkare hävd från sin krigsplacering då han ansågs vara en ”grå eminens” bakom kfml(r):s verksamhet i Lund.

IB-affärens upplopp

Den 2/5 1973 publicerar Aftonbladet uppgifter ur Folket i Bild/Kulturfront nr 9, som utkommer den 3 maj, om att Sverige har en illegal underrättelsetjänst – Informationsbyrån. Journalisterna var Peter Bratt och Jan Guillou och pekar på en rad märkliga förhållanden, inte minst det faktum att IB bedrev sin verksamhet utanför varje form av parlamentarisk kontroll. Man redogjorde i reportaget för hela IB:s uppbyggnad med namn, adresser, bilnummer och bilder på anställda agenter. Även verksamheten granskades och åsiktsspioneri, infiltrering i svenska politiska och fackliga organisationer, olaglig registrering och politiska provokationer drogs fram i ljuset. Man beskrev även hur IB bedrev underrättelseverksamhet, bl.a. genom spionage för Israel utomlands, vilket stred mot den officiella alliansfria svenska utrikespolitiken. Man satte därmed fingret på den mest känsliga verksamheten inom underrättelsetjänsten, den som sysslade med spionage på säkerhetshotande aktiviteter riktade mot landet. Detta arbetet hade sysselsatt dem i två år.

Uppståndelsen blir massiv och försvarsminister Sven Andersson och ÖB Stig Synnergren erkänner IB:s existens men förnekar att det skett något olagligt. Ingen av försvarsutskottets ledamöter som uttalar sig den här dagen säger sig känna till IB. Två dagar senare medger Sven Andersson, vid en presskonferens, att IB för ett eget register över ”misstänkta”. Några dagar efter avslöjandet fick dåvarande chefsåklagare Carl Axel Robèrt uppdraget att inleda en förundersökning mot vissa IB-anställda.

Den 6 maj då Robèrt hörde Bratt och Guillou rörande brottsmisstankar mot IB-anställda försökte han klara ut vilka källor journalisterna haft, vilket var något de inte ville gå in på. Dagen efter begärde Robèrt tillstånd hos tingsrätten om att få avlyssna deras telefoner, vilket beviljades omgående. Telefonkontrollen pågick fram till den 31 oktober och resulterade i ca 7000 sidor av utskrivet material. Den 11 maj får Sven Andersson ett brev från Håkan Isacson där har tar upp ca 12 av IB:s brott av olika slag och försvarsministern överlämnar brevet och Folket i Bild/Kulturfronts artiklar till riksåklagaren för utredning.

Den 17 maj utkommer FiB/K nr 10/73 och man lägger fram konkreta belägg för påståendena i förra numret. I reportaget berättades om Gunnar Ekberg, en agent som hade infiltrerat svenska vänsterorganisationer och spionerat i Mellanöstern för både Sveriges och Israels räkning. Man lägger även fram bevis angående ett inbrott som ska ha skett på egyptiska ambassaden i Stockholm, i samarbete mellan IB och israelisk säkerhetstjänst och även om en svensk kapten i handelsflottan som rapporterat till IB om säkerhetsanordningar i en egyptisk hamn.
Man kom åter med nya avslöjanden den 27 september samma år. I detta reportage beskrev man hur en överste i IB:s tjänst spionerat mot Vietnam och Kina för CIA och man hade även en uppräkning av de viktigaste punkterna i Bratts nya bok ”IB och hotet mot vår säkerhet”. Däri avslöjades bl.a. att Försvarets Radioanstalt hade knäckt de hemliga koderna till den diplomatiska telegraftrafiken från ett antal avlägsna länders ambassader i Stockholm. Samma dag får JK ett officiellt uppdrag av justitieministern Lennart Geijer att väcka tryckfrihetsåtal mot FiB/K och Peter Bratt och den 19 oktober lägger åklagaren Robèrt fram sin s.k. IB-utredning där man inte väcker något åtal mot IB:s agenter. Åklagaren medger att brott har förekommit man att dessa redan preskriberats och i några fall medger han även att brott förekommit men att de är ”av den arten” att de inte går att åtala. De IB-agenter som den 10 augusti erkänt att de medverkat i någon form vid inbrottet på egyptiska ambassaden, går fria.

Den 22 oktober klockan 7 på morgonen gick Säpo till aktion och griper Guillou, Bratt, Isacson, Owe Holmquist (fotograf) och ytterligare en person som misstänkta för spioneri. Samtidigt utförs en husrannsakan på sex platser av ett 60-tal Säpo-man. Polisen saknar domstolsbeslut och vägrar att upprätta protokoll över de beslag som görs. Man beslagtog bl.a. bildarkivet och brev från läsekretsen på FiB/K:s redaktion. Man beslagtog Palestinagruppens medlemsregister i Jan Guillous hem och en SÄPO-razzia hade förberetts en längre tid, bl.a. genom avlyssning av FiB/K:s telefoner. Två dagar senare lyckas regering med de borgerliga partiledarna att avstyra kravet på en fempartikommission med uppdrag att undersöka IB-frågan.
Den 9 november häktas Guillou, Bratt och Isacson ”på sannolika grunder misstänkta för spioneri” och enligt Robèrt hade de ”indirekt” haft uppsåt ”att gå främmande makt tillhanda.” Svea Hovrätt behandlar Peter Bratts överklagan av häktningsbeslutet den 21/11 och menar att Bratts bok ”i första hand” måste åtalas i ett tryckfrihetsmål. Rättegången mot IB-avslöjarna genomförs i Stockholms tingsrätt, avd 13, under fyra dagar 18-21 december, och rättssalens bevakas av SÄPO och förbud mot bandspelare råder. Den 4 januari faller domarna och samtliga åtalade döms till ett års fängelse för olovlig underrättelseverksamhet. Jan Guillou överklagar tingsrättens dom till hovrätten och får straffet sänkt till tio månaders fängelse.

Robèrt hävdar senare att en huvudorsak till att man inte redan på våren hade åtalat journalisterna, var just frågan om ytterligare läckor. Han menade bland annat att han med all rätt skulle ha blivit beskylld för grova tjänstefel om han hade underlåtit att ta reda på vilka läckor som fanns i Sveriges försvar och hemliga underrättelsetjänst. Han hävdar också att han var under press från överbefälhavare Stig Synnergren och Synnergren under strök detta själv då han i samband med rättegången hävdade att ”det helt överskuggande, sett ifrån mitt ansvarsområdet, det var att komma åt läckorna. Det var det avgörande!”
Efter avslöjandet omorganiserade man den hemliga underrättelsetjänsten. Och utredningen ledde till att man inrättade ett parlamentariskt organ, underrättelsenämnden, med syfte att säkerställa en politisk tillsyn. IB inordnades i försvarsstaben, från 1982 som SSI och från 1989 under beteckningen KSI, kontoret för särskild inhämtning, efter ett förslag från underrättelseutredningen.


Kopplingen socialdemokraterna och IB, kan det stämma?
Vid rättegången av Guillou och Bratt började rykten figurera om att det socialdemokratiska partiet skapat en socialdemokratisk säkerhetspolis, kallad Sapo, som tillsammans med IB skulle förverkliga andra mål än att bara kontrollera extremvänsterns hot mot landets säkerhet. Detta har bekräftats i ”Vitbok – militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen”, skriven av Enn Kokk. Vitboken bygger på en lång rad intervjuer med inblandade personer och boken skrevs på uppdrag av statsminister Göran Persson. Anledningen var att han ville gå till botten med anklagelserna om att socialdemokrater jagat kommunister. Den första delen av de 500 sidorna ger en historisk bakgrund och tar bl.a. upp det sovjetiska hotet, kalla kriget och även hur kampen mot kommunisterna började. Boken påvisar också att IB fanns redan i början av 50-talet då det kallades Krigs-IB och var en form av underrättelsetjänst inför ett kommandet krig.
Det största syftet för att skapa Sapo/IB var att möjliggöra en bortrensning av kommunisterna från fackföreningsrörelsen och att röja vägen för en fortsatt socialdemokratisk maktdominans i Sverige. Men även för att försvaret behövde identifiera säkerhetsrisker inom försvarsindustrin. USA ställde dessutom krav för att exportera den teknologi som Sverige behövde, bl.a. till Drakenplanen. Och även för att hindra att amerikansk teknologi fördes vidare till Sovjet. Därmed slöts en överenskommelse mellan militären, LO, SAF och arbetsgivareföreningen 1956-57 och 1961 blev den skriftlig. Denna kontroll, kallad KK, skedde inom B-kontoret. Dessa uppgifter framkom när Försvarets underrättelsenämnd, FUN, granskade IB 981202. Detta avtal har dock tillbakavisats utav förre SAF-chefen Curt-Stafffab Giesecke och som enligt andra personer snarare gällde den CIA-ledda motståndsrörelsen Stay Behind. De som hade god insyn i verksamheten var ÖB Stig Synnergren, SAF-basen Bertil Kugelberg och LO-ordföranden Arne Geijer. Sapo/IB tillkom i slutet av andra världskriget då socialdemokratin var rädd för att kommunisterna skulle växa sig starkare och bli en hotande maktfaktor. SKP hade ökat från kommunvalet 1940 till valet 1944 med 3,5% till 10,3% av röstetalet. Kommunisterna hade även lyckats trumfa genom en masstrejk på Metalls avtalsmöte där de varit i majoritet. Detta ledde till en fem månader lång strejk och den reformiska socialdemokratin, som ville nå samförstånd med arbetsgivarna, uppfattade det som ren provokation. Kommunisterna tog över Metallettan 1943 och skapade den första enskilda fackföreningen utanför SAP:s kontroll. Efter tre år upplöstes Metallettans kollektivanslutning av föreningen 30 000 medlemmar till SAP och konsekvensen av detta blev att socialdemokraternas medlemstal sjönk för första gången sedan 1922. Birger Elmér har bekräftat att partiet etablerade en fastare organisation i samband med Metallstrejken 1945. Instruktionen till arbetsplatsombuden var tydlig, man skulle företa en kartläggning av ortens arbetsplatser, undersöka deras storlek, de anställdas politiska hemvist och aktiviteter. Det utvecklades till en maktkamp mellan kommunister och socialdemokrater.
Det framgår av Vitboken att det socialdemokratiska partiet aldrig fattat något formellt beslut om att bygga upp IB/Sapo med fokusering på kommunistbekämpning. Men att flera ledande socialdemokrater varit helt införstådda med vad som pågick. IB:s uppdrag var i allmänhet inte känt av arbetskamraterna, av facket eller den lokala partiorganisationen. Enligt Enn Kokk har de själva beslutat att ställa upp för IB när de fått en förfrågan. Många trodde även att den information de samlade in överlämnades till det socialdemokratiska partiet vilket inte stämde. All information gick till IB och många visste inte ens om att IB fanns till. Birger Elmér, chef för IB, blev med åren mycket god vän med Olof Palme då de båda arbetade på försvarsstabens utredningsavdelning. Därför kan man inte utesluta att Palme kände till vad IB sysslade med. Birger Elmér berättade precis före sin död, 1999, för Enn Kokk, att det fanns ett nät av kontaktpersoner som höll koll på enskilda personers aktiviteter. En stor del av dessa var socialdemokrater, men inte alla. Man hade full tillgång till rapportering från 22 000 socialdemokratiska arbetsplatsombud och dessa höll uppsikt över kommunister i fackföreningsrörelsen. Dessa hade valts ut på grund av sina unika kunskaper om kommunisterna och förhållanden ute på arbetsplasterna. Men enligt FUN:s rapport 98 var högst 3-4000 av ombuden inblandade i inrikesspionaget. Vid en kartläggning inom 43 avdelningar av Svenska Bygg 1971 rapporterades inte bara kommunister utan även centerpartister, folkpartister, nazister och ”obestämbara”. Det framgår även att det inte bara var kommunister som var av intresse för partiet i en informationsskrift från Skånes partidistrikt, 1959, där man angående arbetsplatsombudens uppgifter förklarar att ”som första åtgärd behövs en politisk katalogisering av de inom varje arbetsplats anställda”. Men enligt FUN:s rapport så finns det bara enstaka belägg för att denna information också gick till den socialdemokratiska partiledningen. Ett sådant tillfälle var under gruvstrejken 1970 i Kiruna. Elmér bekräftade även att det fanns en trepartsöverenskommelse som gick ut på att försvarsstaben skulle få operera via enskilda personer inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Sven Aspling var då partisekreterare när denna överenskommelse slöts och då IB steg för steg byggdes upp. Han blev informerad och måste då därför ha godkänt verksamheten, detta enligt Elmér. Ingvar Paues som var anställd på IB 1960-1969 berättar för Enn Kokk att han under sina tre första år inom IB inte fick åka till sina gamla partidistrikt, Norrbotten och Bohuslän ”för att man skulle undvika att blanda ihop partiet och IB”. Han sa också att man ”inte heller fick kontakta partikontor eller partifolk, för det här var inget som hade med partiet att göra”.

Sapo/IB var effektiva och antalet kommunistiskt dominerade fackföreningar sjönk från vid mitten av 1940-talet, 500, till 80 st tio år senare. Man har gjort över 300 000 registreringar under verksamhetstiden, detta enligt den senaste kommissionen ledd av Anders Björck. Verksamheten pågick ändå till 1978, trots att den förbjöds redan 1969. Den före detta ÖB Stig Synnergren tar enligt boken på sig ansvaret för att registreringen fortsatte.

Många socialdemokrater har försvarat sina handlanden med att de gjorde ett viktigt renhållningsarbete när de såg till att kommunister inte kunde skaffa sig otillbörliga maktpositioner. De menar att den kommunistiska organisationstekniken gick ut på att skaffa sig ett så stort inflytande som möjligt i folkrörelser och fackföreningar, utan att de som utövade inflytandet avslöjade sig som kommunister. När de väl hade förankrat sig i hela samhällsapparaten kunde de kasta masken och införa diktatur. Socialdemokraterna hade därmed bidragit verksamt till att försvara det demokratiska statskicket.


Avslutning och diskussion

Lundkommissionens rapport som avlämnades till Stortinget i slutet av mars 1996 i Norge. I denna rapport har man inriktat sig på statsmaktens hemliga civila och militära tjänster och för läsaren presenteras 624 sidor utav norsk inrikes- och utrikespolitik från andra världskrigets slut fram till idag. Rapporten ger också upphov till ett flertal tankar kring säkerhetspolisiär verksamhet i allmänhet och sådan verksamhet i demokratiska samhällen i synnerhet. Man har lyckats i rapporten att undvika det historiskt och internationellt sett mycket vanliga problemet med att bli ytterligare en i raden av försök till rentvagning av den politiska maktens agerande. En viktig orsak till detta har varit kommissionen sammansättning och dess fria mandat. Kommissionen har framhållit att hela sanningen inte har kommit fram ens i denna omfattande rapport men menar att det ligger i sakens natur att hela sanningen aldrig kommer komma fram, mycket på grund av att det handlar om säkerhetstjänster. Man menar att ”en fullständig kontroll av en säkerhetspolis är en praktisk omöjlighet och därmed föreligger uppenbara risker för maktmissbruk. Men om man ser en säkerhetstjänst som en nödvändighet för att värna rikets säkerhet får man acceptera det paradoxala faktum att demokratin försvaras med en odemokratisk institution”.

Man har inte i något annat nordiskt land granskat på samma sätt som i Norge och den svenska justitieministern Laila Freivalds har hävdat i en interpellationsdebatt i den svenska riksdagen, juni 1996, att för svensk del har säkerhetstjänsten granskats färdigt. Så har även statsminister Göran Persson hävdat. Men för svensk del finns det ingen utredning, dock inte offentlig, som ens kommer i närheten utav Lundrapporten. I min första frågeställning tycker jag att jag har kunnat klarlägga de källor och den information som numera finns tillgänglig. Därtill kan tilläggas att jag anar mig till en väldigt aggressiv intolerans gentemot organisationen IB hos de källor jag funnit fakta hos och därför inte kunnat se dessa som helt tillförlitliga. Trots att nästan 30 år har gått sedan IB-affären har långtifrån alla papper lagts på bordet. Det främsta problemet har varit att det endast är socialdemokrater som har tillgång till de dokument som visar hur partiet dragit nytta av IB och inga utredare har släppts in i socialdemokraternas egna arkiv.

Men varför trädde då ett pärlband av gamla socialdemokratiska statsråd fram och berättade ”sanningen” om IB augusti 1998? Den förre partisekreteraren och utrikesministern sten Andersson berättar att han var stolt över att anställt 22 000 socialdemokratiska arbetsplatsombud i den hemliga organisationens tjänst, i Aftonbladet. Han sa även att en så viktig fråga som registrering av kommunister inte kunde överlåtas till säkerhetspolisen då denna var inkompetent och måste i denna fråga ersättas av kunnigt folk. Inte bara IB:s rapportörer bestod utav socialdemokrater utav även ledningen. Thage G Peterson har därefter medgivit att han hade kontakter med IB och den förre försvarsministern Anders Thunborg har erkänt att han jobbade där under ett halvår, direkt underställda dåvarande ÖB Stig Synnergren. Alla tre ovan nämnda är medlemmar i ett parti som motsätter sig en sanningskommission men ändå träder de fram och avslöjar ”sanningen”. Vad är det de egentligen vill åstadkomma med sina uttalanden? Uppenbarligen vill de kasta ljus över vad som hänt, men dock inte i alla hörn. Med min andra frågeställning tycker jag mig ha lyckats bra. Det finns en stark koppling mellan socialdemokraterna och IB och hänvisar resten till texten. Den tredje frågeställningen var i sig jobbig att bemästra då olika datum uppgavs av olika källor. Men efter att ha kollat upp detta noga så ska alla datum stämma. Min utredning av IB-affärens upplopp ledde bara till en slutsats: riksdag/regering lade skulden på Jan Guillou och Peter Bratt. Det var de som var spioner, inte IB. IB hade därmed inte gjort någonting olagligt i allvarligare grad. Med ett ord, man har därmed skyddat sina egna.

Myndigheter har erkänt att IB existerar, att de spionerat utomlands, att de har agenter i arabvärlden, att de har samarbetat med utländska underrättelseorganisationer, att de begått brott, att de använt sig av infiltratörer i svenska organisationer, att man inte kan dra en klar gräns mellan säkerhetspolisen och den militära underrättelsetjänsten, att IB har haft ett register, att man har avlyssnat samtal, att IB har använt sig av sjöka...