Televisionen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Historia:

Huvudprinciperna för televisionen klarlades långt innan radion uppfanns. År 1883 framställde Berlin studenten Paul von Nipkov en rund skiva, där han borrade en rad hål som bildade en spiral. Om skivan roterade framför ett skikt selen, på vilket ett objektiv projicerade en bild, blev siktet olika belyst p.g.a. av att olika starkt ljus passerade genom hålen. På grund av de magnifika egenskaperna hos selenet erbjöd de belysta punkterna lägre motstånd mot elektrisk ström än de mörka punkterna, de var alltså sämre ledare. När man lät elektricitet strömma genom selenlagret varierade strömmen i takt med ljuset. Därefter varierade också ljuset från den lampa som strömmen också passerade. Framför lampan placerade man en annan skiva som var precis lika dan som den första och den roterade även med samma hastighet. De olika starka ljusstrålarna fick sedan passera genom hålen på den roterande skivan och belysa en skärm och då fick man en ganska bra återgivning av den ursprungliga bilden.
Nipkov tog patent på sin uppfinning, men han insåg inte dess praktiska användnings- möjligheter.

Det kan verka komplicerat att skicka en bild på långt håll, men det är mycket enkelt att skicka en elektrisk impuls. Om man upplöser bilden i olika små bilddelar och sänder de olika delarnas ljusnivåer efter varandra i form av en serie elektriska impulser. Därefter återstår det bara att bygga en mottagare som pusslar ihop bilddelarna i rätt ordning.
Problemet för de som arbetade med televisionen, var att omvandla bildernas ljusnivå till en motsvarande elektrisk spänning.
Iden att man skulle kunna fånga upp en bild av t.ex. en människa och sedan kunna se det I samma ögonblick det inträffar, var länge fantasi. Inte ens de fantasirikaste teknikerna kunde tänka sig detta.

Några år senare kom även uppfinnaren och affärsmannen John Logie Baird in i televisionens bana. Han hade tidigare försökt att förverkliga de mest underliga idéer.


Baird ägnade sig åt lite av varje, han uppfann och började sälja papperssulor för att hålla fötterna varma, gjorde skokräm och flyttade senare till Västindien, där han utan framgång startade marmelad kokning. Han tog patent på sina strumpor mot plattfotighet, men strumporna exploderade utan förvarning. Han hade också försökt göra affärer med tvål, australisk honung och kokosbast. Olyckan med strumporna gjorde att han gick tillbaka till elektroniken.

Baird gjorde en skiva efter Nipkovs modell och använde hemmagjorda anordningar. Han gjorde projektionslampan av en tom kexburk försedd med billiga linser och skivan vilade på ett gammalt tvättställ. Men Baird lyckades ändå år 1924 att sända en bild. Efteråt fortsatte han med och blev tillfrågad att uppträda och göra reklam i ett varuhus. Men bilderna var otydliga, närmast bara skuggor. Baird var nu urfattig men fortsatte ändå. Han försökte envist sända en tydligare bild av en docka. Den dockan heter Bill och finns på det tekniska museet i London. År 1926 kunde Baird visa för en utvald samling vetenskapsmän hur han med ganska lyckat resultat kunde sända bilden av en människa. 1929 började BBC med olika televisions försök. Nu var televisionen inte längre ett trolleri.


Televisionsteknik:

Kamerans objektiv projicerar bilden på en bildplatta i röret, som omvandlar bildens ljusa och mörka partier till olika starka elektroniska laddningar. Plattan avsöks i vågräta linjer av en rörlig elektronstråle. Strålens variationer förstärks och blir bildsignaler till sändaren, antingen direkt eller via bandspelare. Sändningen sker med mycket korta radiovågor. Signalerna förs längre sträckor via länk, kortare sträckor via kabel. Sändningarna kan också ske per satellit.
I mottagaren förstärks antennsignalen och går till ett bildrör, där en elektronstråle (styrd av en synksignal) sveper över bildskärmen i samma takt som elektronstrålen i kameran.

Varje TV-bild byggs upp av mer än 400 000 individuella bildpunkter. De TV-system som används i Europa idag har en bildfrekvens på 25Hz och TV-bilden består av totalt 625 linjer (30Hz resp. 525 linjer bl.a. i Amerika och Japan). Bilden överförs horisontellt, varannan linje för linje, två gånger för varje helbild. Tekniken kallas radsprång och utnyttjas för att man ska få en jämnare rörelseåtergivning och minska flimret i bilden. Rörliga föremål får då sämre detaljåtergivning än stillastående, detta stämmer överens m...