Skildringarna av Gustav II Adolf

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehållsförteckning

Sid 3: 1.Inledning

Sid 4: 2. Frågeställning och metod

Sid 5: 3. Gustav Adolfs liv och gärning

Sid 7: 4. Varför är Gustav Adolf omtalad?

Sid 9: 5. Tre svenska historikers syn på Gustav II Adolf:
Peter Englunds syn på Gustav II Adolf: sid 9
Herman Lindquists syn på Gustav II Adolf: sid 11
Carl Grimbergs syn på Gustav II Adolfs: sid 13

Sid 15: 6. Slutdiskussion

Sid 18: 7. Källförteckning



1. Inledning

Det finns många olika historiska gestalter som ter sig intressanta just på grund av deras ryktbarhet och den ständigt skiftande bilden historikerna och omgivningen får av dessa. Internationellt är sådana personer tex Karl Marx eller Napoleon Bonaparte. Givetvis hänger detta ihop med dessa historiska personers gärning i historien. En av de historiska gestalter som sannerligen ter sig mest omtalad och intressant inom svensk historia är den svenske kungen Gustav II Adolf. Det lär sannerligen vara få svenskar som blivit så omtalade som denne. Min tanke med det här arbetet är därmed att analysera de olika skildringarna av Gustav II Adolf och att genom detta dra egna slutsatser. Särskilt mycket kommer jag gå in på omdiskuterade ämnen kring Gustav II Adolfs gärningar såsom hans val att gå in i det trettioåriga kriget.

Arbetet är på samma gång även tänkt att inrikta sig lite på bristerna i historieskrivning vilket märks främst på slutdiskussionen i slutet ( i och med att det är synonymt med skildringarna kring Gustav II Adolf )

För att göra det är min tanke att jag ska läsa olika mer eller mindre kända verk om Gustav II Adolf. Målet ska givetvis då vara att ta de böcker vars skildringar skiljer sig enormt från varandra. För att kunna se mer kritiskt på skildringarna tänker jag dessutom kolla in andra källor som kanske tex armémuseum för att kunna få eventuell fakta om ämnet som då som sagt gör att jag kan se mer kritiskt på ämnet.




2. Frågeställning och metod

Mina främsta frågeställningar har varit ” Vem var Gustav Adolf ” och ” hur har Gustav Adolf skildrats i historien ”. Detta är frågor som är tänkta att cirkulera mycket kring diskussion främst eftersom frågan ” vem var Gustav adolf ” är en fråga som jag kommer svara på genom egen analys som jag kommit fram till genom forskning av olika historikers syn på Gustav adolf.

I arbetet har jag främst läst böcker ( jag har främst memorerat mindre punkter i dessa böcker i mina analyser för att arbetet inte ska bli onödigt lång i sedvanligt ” Felix Yngvellimanér ” ). Jag har andvänt mig av internetsidor och av fakta från museum ( Armémuseum ) och en del tv program ( främst Herman Lindquists tv serie om svensk historia ) och tidningen Populär historia som inriktar sig på just historia.

I Arbetet har jag främst sett till att föra en diskussion i texten ( då främst i kapitlet om englund, Lindquist och Grimbergs syn på Gustav Adolf eftersom det är där som det är enklast att kommentera och kritisera materialet ).



3. Gustav Adolfs liv och gärning

Gustav Adolf föddes nionde December 1594 och var son till hertig Karl som var Gustav Vasas yngsta son. Gustav Adolf blev på senare tronarvinge genom att hans far hertig Karl startade uppror mot den dåvarande kungen Sigismund ( som för övrigt var dennes brorson ) som ledde till att Karl tog över makten i Sverige. Karl blev då Karl IX.

År 1611 dog Karl IX vid sextioetts års ålder. Gustav Adolf blev då kung och han var efter detta kung ( även om kröningen inte fullbordades förrän 1617 ). Gustav Adolf drogs snabbt in i ett krig med Danmark vilket slutade mycket dåligt för Sveriges del . Gustav Adolf hade även dragits in i krig med Ryssland och Polen. Kriget med Polen var särskilt personligt eftersom att Polens kung var Gustav Adolfs kusin Sigismund. Sigismund hade tidigare varit Sveriges kung men blivit avsatt av dennes morbror ( och Gustav Adolfs far ) Karl som genom detta blev kung Karl IX . Sigismunds del i kriget var därmed att bli kung av Sverige och han vägrade att erkänna Gustav Adolf som sveriges kung. Han sågs väl antagligen av sigismund som en upprorsmakares son .

Kriget mot Ryssland slutade med svensk seger. Efter detta följde långa krigsår för Sverige som under Gustav II Adolfs regim främst var med Polen. Till en början gick det inget vidare för vare sig svenskarna eller polackerna ( kriget varade enligt Ulf Sundberg från år 1600 till 1629 ) men med tiden blev Sverige alltmer framgångsrikt. Delvis berodde detta på att Sveriges förvaltning blev rejält moderniserad tack vare många skickliga ämbetsmän och då särskilt Sveriges rikskansler Axel Oxenstierna. Denna införde bla organisationen som sedan blev Sveriges regering, departement, ämbetsverk, heltidsanställda statstjänstemän osv. Detta spelade en viktig roll för den svenska förvaltningen och gjorde givetvis sverige bättre organiserat .

En ännu viktigare grund var hur den svenska armén förbättrades. Gustav Adolf studerade nämligen den nederländska krigstaktiken som gick ut på att ställa upp soldaterna på linje i mindre enheter så att armén blev rörligare. Gustav Adolf ökade på lättrörligheten ännu mer genom att göra sina soldaters vapen mindre ( vilket gjorde vapnen lättare att bära ); kanonerna i den svenska armén kunde dras av betydligt färre män än i fiendens arme vilket gjorde artilleriet mer lättrörligt; musketerarna sköt plutoneld ( dvs de sköt på samma gång vilket var en nymodighet på den tiden ) osv. Allt detta spelade en viktig roll i svensk krigspolitik .

Kriget med Polen slutade slutligen med att svenskarna vann. Sverige fick då hela Livland.
Efter detta var Gustav II Adolf fortfarande intresserad av krigsföring. Nu hade han planer på att ge sig in i en ny religiös konflikt nämligen det religionskrig vi känner som trettioåriga kriget. Detta var ett krig som förekom främst i nuvarande Tyskland ( som på den tiden var splittrat i olika furstendömen ) mellan protestanterna och katolikerna och det hade varat sedan 1618 .
Katolikerna som hade kejsaren på sin sida ( kejsar Ferdinand II var dessutom fanatisk jesuitanhängare och dennes mål var att ena de tyska furstendömena till en enda stor katolsk stat ) var mycket framgångsrika och protestanterna drabbades av alltfler nederlag.
Ett av de värsta nederlagen var efter att den danske kungen Kristian IV ( som härskade över Nordens mäktigaste stat ) led nederlag vid Lutter am Barenberge. Kungen hade dragit in i Tyskland med sin armé för att stödja protestanterna. Det slutade dock som sagt i katastrof och efter detta tänkte danskarna inte längre blanda sig in i trettioåriga kriget .

Gustav II Adolf hade dock andra planer. Han såg det som ett hot att det gick bra för kejsaren och att Danmark nu hade visat sig chanslösa mot kejsaren gjorde att Gustav Adolf började oroa sig för att även hans land skulle intas av kejserliga trupper. Detta ledde till diskussioner i Sverige huruvida de skulle invadera Tyskland för att driva iväg kejsarens trupper eller om de skulle vänta på att kejsaren skulle attackera Sverige. Detta skulle dessutom kunna leda till att Sverige kunde bli katolskt igen vilket Gustav Adolf var starkt emot. Han var nämligen djupt troende protestant .

1629 gick dock Gustav Adolf in i kriget efter att ha hållit ett möte med riksråden i Uppsala .
Gustav Adolf landsteg sedan med sina trupper i Tyskland på midsommaraftonen 1630. Sverige var då allierade med Frankrike som gav svenska armén en stor summa riksdaler i bidrag ( Frankrike såg det som ett hot att Habsburg under kejsar Ferdinand II fick mer makt vilket ledde till att Frankrike stödde kejsarens fiende vilket i detta fall var Sverige ).
Efter en lite mer än ett år av marscher och drabbningar i Tyskland hade Gustav II Adolf lyckats få bundsförvanter till, Johan Georg av Sachsen och Georg Vilhelm av Brandenburg.
Den sjunde September 1631 kom ett avgörande vid Breitenfeld i tyskland .

Här vann Sverige en förkrossande seger mot Kejsarens trupper. Gustav Adolfs nya taktik och många skickliga generaler ( bla Johan Banér, Lennart Torstensson, Gustaf Horn mm ) ledde till segerns utgång .Efter detta var kejsarens armé i stort sätt krossad och efter detta följde ett segertåg i tyskland som nästan gjorde Gustav Adolf till kejsare . Dock tog framgångarna slut med tiden. Den kejserliga armén fick en ny överbefälhavare vid namn Wallenstein ( som för övrigt hade lett armén till framgångar tidigare ). Han försökte skära av svenskarnas förbindelser och svälta ut svenska armén .
De olika arméerna mötes med tiden vid den tyska staden Lützen den 6 November 1632. I detta slag stupade Gustav II Adolf och därmed tog hans liv och gärning slut. Fast nu börjar det mer komplicerade i ämnet Gustav II Adolf. Nämligen skildringarna om honom .


4. Varför är Gustav II Adolf omtalad?

Gustav II Adolf är i dessa dagar känd som en av Sveriges mest omtalade monarker någonsin. Varför han är det är egentligen väldigt logiskt. Det beror som känt pga hans agerande i trettioåriga kriget . Motparternas syn på varandra under och efter kriget var ju som sagt långt ifrån opartiskt. På Gustav Adolfs samtid berodde det sannerligen mycket pga de religiösa motiven. På denna tiden var ju konflikterna mellan protestanter och katoliker som värst ( vilket ju trettioåriga kriget är ett enda stort bevis på ) och då såg ju motparterna varandra sig som antikrist eftersom de ansåg att deras egen religion var den enda rätta ( religiös tolerans var det alltså inte tal om ).

Gustav Adolf hade ju själv gjort Sverige mycket ortodoxt protestantiskt. Så ortodoxt faktiskt att man emellanåt brukade kalla Sverige för det ” protestantiska Spanien ”. I Sverige var det under Gustav Adolfs tid olagligt att vara katolik. Man kunde få långe fängelsestraff för att vara katolik och man kunde tom dömas till döden för det . På samma gång var ju propagandan stor från båda sidorna sedan början av kriget. Den ena sidan ville ju få den andra att se hemsk ut. Ett exempel var att Gustav Adolf ofta andvände sig av propaganda bla så menade han att svenskarna härstammade från det ärorika krigarfolket göterna ( vilket han nog själv trodde på också ) och han andvände sig även av en gammal myt om hur Lejonet från Nordanland skulle besegra örnen ( detta innebär kort och gott att Sverige skulle besegra kejsaren ) .

All denna propaganda, religiösa inverkan mm gör givetvis att väldigt olika och trångsynta åsikter bildas beroende på om man är katolik eller protestant. Det är precis som att det i historien har funnits olika skildringar av tex korstågstiden beroende på huruvida man är västlänning eller arab.

Hursomhelst så finns det ju på samma gång andra inledningar till att det är så olika skildringar kring Gustav II Adolf nämligen de olika idéer och ideologier som flödar under olika tidsperioder. På artonhundratalet så blev det ju överallt i europa populärt att föra fram det stolta och ärorika ur ens lands historia. Gustav Adolf blev då likt tex Karl XII genast en nationalsymbol. Nu ville man få Gustav II Adolf att framstå som en ädel man som gick in i trettioåriga kriget bara för att försvara protestantismen .

Så var det även i tyskland under artonhundratalet där nationalismen började slå igenom. Det var särskilt då nordtyskar som hyllade Gustav Adolf eftersom dem såg honom som protestanternas räddare. Även rasläran som växte fram i Tyskland ledde till hyllningar av Gustav Adolf. De rasbilogiska tyskarna menade ju att svenskarna och tyskarna härstammade från samma sk ariska germanska stam. Att Gustav adolf hade en hel del tyska rötter ( hans mor var tyska och han kunde tyska lika bra som svenska ) ledde till att dem såg honom som en del av deras ariska germanska folkstam .

På artonhundratalet dominerade därmed på många sätt den förskönade bilden av Gustav Adolf bland svenskar eftersom att nationalismen var som störst i Sverige på den tiden.


Men med tiden blev det förändringar. Särskilt efter Andra världskriget. Detta berodde förmodligen på att efter Andra världskriget så började folk helt plötsligt genom krigets hemska minnen bli negativa till historiska personer förknippades med framgångsrika krig. Kommunismen och socialismen växte även i olika länder och den ideologin var ju inte precis positiv till starka kungar som drog ut folket i krig ( det var ju sk förtryck mot proletariatet ).

Man kan alltså säga att skildringarna kring Gustav Adolf skiftar väldigt mycket beroende på var man lever och i vilken tid man lever. I artonhundratalets Sverige var det ju mycket vanligare med försköningar av Gustav Adolf i och med romantiken och den nationalistiska andan som då gällde. Nu på nittonhundratalet är det ju dock annorlunda eftersom att humanistiska ideer, socialistiska ideer mm har växt fram som då gett omgivningen en mer negativ syn på krig mm. Att den nationalistiska andan i Sverige är borta kan man se genom firandet av Gustav Adolfsdagen. På 1800talet firade jättemånga Gustav Adolfs dödsdag ( den är flaggdag än idag ) medan i stort sätt ingen firar den idag.

Givetvis beror även bilden av Gustav Adolf mycket på var man lever. I NordTyskland ( som främst är protestantiskt ) är den positiva bilden av Gustav II Adolf störst ( i och med att områdena är protestantiska där hjältebilden av den protestantiska hjälten Gustav Adolf lever vidare ) medan den negativa bilden är starkare i Sydtyskland ( i och med att Gustav adolfs fiender fanns där vilket resulterar i en mer negativ bild där ). I Nordtyskland firar tex en del tyskar Gustav Adolfs dödsdad. Herman Lindquist har i sin bok ” Hermans historia ” nämnt att det är ganska vanligt att nordtyskar lägger ner kransar vid Lützen den 6 November varje år . Sådana hyllningar ser man inte precis i Sydtyskland. Detta går ju ungefär att jämföra med svenskarnas och danskarnas syn på den danske kungen Kristian II. Medan svenskarna minns honom som en tyrann med namnet Kristian Tyrann så minns danskarna honom som en folkkär kung med namnet Kristian Bondekär.

Min poäng är alltså att skildringarna kring Gustav Adolf har skiftat i historien beroende på vilka ideal och ideologier som är populära i samhället ( tex på artonhundratalets Sverige var romantiken och nationalismen populär, idag är den inte det ) respektive var man bor ( tex i norra protestantiska Tyskland är den positiva bilden av Gustav Adolf vanlig medan den negativa bilden i södra katolska Tyskland förmodligen är mer vanlig ).


5. Tre Svenska författares syn på Gustav II Adolf


Peter Englunds syn på Gustav II Adolf

En författare som på senare dagar blivit populär bland historiaintresserade är Peter Englund. I det här arbetet läste jag hans bok ”Ofredsår” där han skildrar 1600talets svenska krig och däribland Gustav II Adolf. På samma gång läste jag även Peter Englunds artikel om Gustav II Adolf som finns på Englunds personliga hemsida www.peterenglund.com.

Ofta i historiaböcker så vill man skildra Gustav Adolfs krig snarare som man vill att det ska se ut än hur det egentligen är. Man vill i sådana skildringar få Gustav Adolf att framstå som en oegoistisk hjälte som bara ville skydda sitt land och sin religion. Ett exempel på en sådan författare är Carl Grimberg.Peter Englund däremot ger en annorlunda bild.

Han beskriver Gustav II Adolf som en realpolitiker som ofta utnyttjade tragiska situationer till sin egen fördel ( tex skriver han i Ofredsår att Gustav Adolf utnyttjade sig av katolikernas förstörelse av den protestantiska staden Magdeburg genom att kräva att hon skulle få röra sig fritt bland protestantiska furstendömen i hopp om att rädda Magdeburg ).Han skriver visserligen att Gustav adolf likt många av samtidens män präglades av en del religiösa beslut i och med att det ansågs som syndigt att starta krig på orättfärdiga grunder .

Emallanåt känns Englunds skildring av Gustav Adolfs deltagande i kriget riktigt välgjord särskilt då all fakta är väldigt exakt. Ett exempel är att Englund till skillnad från många samtida författare visar precis hur tex myten om Lejonet från Norden växte fram . Detta detaljerande skrivandet leder även till att han vill skildra krigets grymheter väldigt välgjort. Detta kan ju delvis ses som bra eftersom glansen kring kriget som växt fram i den svenskpatriotiska bilden då svalnar ( vilket ju är bra eftersom man då får en mycket mer korrekt bild av kriget än den förskönade bilden ). Detta tar sig uppenbart då han skildrar kriget ur många vanliga människors ögon däribland Erik Dahlberg ( anmärk dock att denne inte var i fält förrän ett bra tag efter Gustav Adolfs död ).

Det som stör mig i Englunds skildring av Gustav Adolf i Ofredsår och i hans artikel ” Vem var Gustav II Adolf ” är att han tar in lite väl humanistiska ideal. En del som jag stör mig på är hur Englund skildrar Gustav Adolfs val att fortsätta kriga i Tyskland efter sin otroliga seger mot kejsarens armé vid Breitenfeld.
Gustav Adolf hade ju innan sagt att han bara skulle tvinga kejsaren till att ge protestanterna i tyskland bättre rättigheter osv men efter segern vid Breitenfeld valde Gustav Adolf att fortsätta kriga i Tyskland. Englund beskriver detta ungefär som att Gustav Adolfs val att fortsätta i kriget var ett egoistiskt beslut som skulle leda till ett långt krigande för svenskarna som beskrivs som rena skräckhistorien .

Givetvis stämmer detta. Kriget skulle indirekt leda till stora mänskliga lidanden och beslutet togs givetvis av realpolitiska anledningar. Problemet är dock att Englund här överdriver Gustav Adolfs egoism en anning. Man måste ju nämligen se sig in hur situationen verkligen var. Efter segern vid Breitenfeld var i stort sätt hela Tyskland öppet för den svenska armén. Gustav Adolf insåg givetvis vilka stora plundringar detta skulle leda till. På denna tid var ju dessutom plundring någonting man var tvungen till att utföra. På 1600talet grundades ju mycket på förbättrad ekonomi mm på just plundring. Detta var ju innan den tid då ordet ”maktbalans” hade fått en innebörd i samhällslivet och innan man hade hittat metoder som gjorde att fred lönade sig ekonomiskt ( bla industriella revolutionen ). Plundring var kort och gott en av de bästa sätten att förbättra ekonomin och jag tvekar på att någon annan historisk person skulle handlat annorlunda efter en seger som den vid Breitenfeld. Gustav Adolf lär ju dessutom säkerligen inte blivit vida populär bland de högre klasserna om han hoppat ur kriget efter en sådan seger.

En annan sak som stör mig är hur Englund vill få Gustav Adolf att framstå som motsägelsefull. Han påpekar bla i sin artikel att Gustav Adolf menade att krig var något hemskt ( han sade bla att krig är likt ett hav av allt ont ) samtidigt som han själv minst sagt verkade gilla att uppleva fältslag och så. Jag tycker att den här smutskastningen av Gustav Adolf är rätt överdriven. Jag tror att alla människor är ganska motsägelsefulla mer eller mindre medvetet. Jag kan tex klaga på att det är barnsligt av folk att bli arga då de får negativ kritik kring sina åsikter samtidigt som jag själv kan reagera liknande då någon kritiserar mig. Jag tror den motsägelsefullheten som Gustav Adolf hade inte direkt gör Gustav Adolf särskilt komplicerad som människa ( såsom Peter Englund säger i sin artikel ) utan det gör honom snarare enligt mig ganska mänsklig. Däremot är det ju på sätt och vs bra att föra fram den sidan hos Gustav Adolf eftersom man då får en mer sanningsenlig bild av honom än den förskönade bilden. Dessutom kanske Englund inte direkt menade att få Gustav Adolf att framstå som mer motsägelsefull än andra människor han kanske snarare ville se kritiskt på den förskönade bild av Gustav Adolf ( hursomhelst står jag ändå fast på min syn på motsägelsefullhet ) .

Dessutom kanske Gustav Adolf delvis ogillade krig. Han hade ju tex själv blivit skadad många gånger och varit nära på att dö fast på samma gång så hade han ju en ganska vild natur och då han med tiden blev framgångsrik i krig så var det ju både bra för hans land och hans egen prestige att föra krig. På samma gång är det också bra att Peter Englund skildrar krigets grymheter på ett bra sätt. En av de viktigaste anledningarna till att man ska minnas i historien är ju att man ska lära sig av historien. I ett sånt syfte behövs människor som Englund för att kunna ta bort glansen från krig och inse att det inte är så ärorikt och hedervärt som det ofta målas upp som. Även om man på samma gång måste respektera att det var en väldigt annorlunda syn på krig på den tiden än vad det var idag ( i alla fall inom politiken och ekonomin ).

Herman Lindquists syn på Gustav II Adolf

Herman Lindquist är en av dagens mest framgångsrika svenska historiker ( även om Lindquist i ordets rätta bemärkelse inte kan ses som en riktig historiker ). Hans böcker om sveriges historia har sålt i miljonupplagor. I detta arbete har jag främst läst Lindquists böcker ” Då sverige blev stormakt ”, ” Hermans historia ” och jag har även sett dennes två tv avsnitt om Gustav II adolf som visats i hans serie om svensk historia på tv.

Det märks väldigt tydligt att Herman Lindquist är något av en svenskpatriotisk monarkist. Dock är han mer opartisk än Carl Grimberg i sin historieskrivning även om han på samma gång knappast har en sådan negativ bild av Gustav Adolfs regim som Englund har.

Lindquists sk försök att vara opartisk är dock rätt misslyckade eftersom han i sin bok ” Då Sverige blev Stormakt ” öppet säger att han vill rentvå svensk historia för att motbevisa personer som säger att svenskarna i historien minsann inte var bättre än någon annan. Detta gör sig tydligt särskilt i bokens inledning där han just säger så här ( det visar sig även ganska uppenbart i resten av boken då han ofta vill rentvå Gustav Adolf från den negativa bilden som växt fram under nittonhundratalets gång ).

Problemet i Lindquists resonemang är dock att som historiker ger man inte historiska gestalter rättvisa genom att bara ta fram deras positiva gärningar och egenskaper. Man måste även kunna försöka föra fram de andra negativa egenskaperna mm för att vara fullt rättvis. I alla fall borde det ju vara så eftersom rättvisa trots allt går ut på att eftersträva att vara opartisk.

Ett exempel på detta som stör mig enormt är hur Herman Lindquist berättar om Gustav Adolfs stränga krigslagar. Han nämner där hur armén bla inte utan vidare kunde skada civila för då straffades de med avrättning i enlighet med krigslagarna . Det verkar i min mening som Lindquist på detta sätt vill visa läsaren att svenska armén minsann var mer disciplinerad och god mot befolkningen än andra arméer i Europa. På sätt och vis stämmer detta. Dock kan han i detta fall se kritiskt åt andra hållet.
Plundring var tex någonting som utnyttjades under omfattande mängd även i svenska armén och detta ledde till omfattande svält i de områden som blev ockuperade av svenskarna.
Kannibalism förekom ofta ( såg detta på armémuseum i Stockholm ). Detta gör ju att Gustav Adolfs krigslagar för att skydda civila blir rätt poänglösa eftersom att befolkningen indirekt skadas rejält ändå i och med plundringen.

Trots detta nämner Lindquist inget om detta. Iförsäg var plundring något väldigt vanligt som ansågs moraliskt riktigt i Europa på den tiden men det ändrar ju inte på det faktum att om Lindquist skulle eftersträva att vara opartisk så borde han nämna det.

På samma gång kan jag tycka att Lindquist bild av Gustav Adolf inte är helt fel. Han ger tex en rätt okej bild av 1600talets Sveriges politik och på det sättet kan man få en ganska bra bild av hur Gustav Adolf mm tänkte då de gick in i krig, plundrade osv ( även om Herman Lindquist kanske är lite väl partisk till Gustav Adolfs fördel ibland ). Sen på sätt och vis är det ju inte fel av Herman Lindquist att försöka rentvå Gustav Adolf från den smutskastning som denne drabbats av på senare tid. En av historians viktigaste uppgifter är ju att motbevisa smutskastning kring historiska personer för att rentvå dem ( då främst genom att se sig in i dessa historiska gestalters omständigheter i livet och hur människor tänkte på den tiden ). Men att ge en rättvis bild av historiska gestalter innebär ju ( likt jag nämnde tidigare ) att man ska se kritiskt åt båda hållen vilket jag inte anser att Lindquist gör.

Carl Grimbergs syn på Gustav II Adolf

Carl Grimberg är en av de mest framgångsrika historikerna i svensk historia. Under åren 1913 till 1923 släppte han en rad böcker i en följetong om svensk historia med namnet ” Svenska folkets underbara öden ”. I tredje delen i denna serie inriktade han sig på Gustav II Adolfs liv. Det är därför den delen jag andvänt mig av för att analysera hans syn på Gustav II Adolf.

Innan jag satt mig in i Grimbergs syn på Gustav Adolf så hade jag mest fått höra negativa åsikter om grimberg och hans historieskrivning. Många menar att han är en väldigt förskönande författare som tar in myter i sin historieskrivning. Detta stämmer till viss del. Grimberg var uppenbart en svensk patriot som förskönar en hel del. Men däremot är det fel att säga att han bara förskönar. Faktum är att det finns en hel del källkritik i hans texter. En sak som imponerade på mig var tex att Grimberg ( till skillnad från både Englund och Lindquist ) ifrågasätter en del av de berättelser om Gustav Adolf som vi idag ser som faktum. Ett exempel är ju att man brukar säga att Gustav Adolf då han låg skadad i Lützen 6 November hade svarat
” Jag är konungen av Sverige ” till en kejserlig anhängare som frågade vem han var.

Denna händelse har ju gett många bilden av Gustav Adolf som en hjälte som hade ett stort mod ända in i döden. Men Grimberg däremot framför att det inte är fullt säkert att den berättelsen är sann. Han upplyser tex läsaren om att det sedan en tid förekommit en debatt kring ämnet och säger däribland att den som framfört historien var Gustav Adolfs livvakt Leublfing. Grimberg påstår visserligen att det förmodligen är mest sannolikt att det Leublfing säger om Gustav Adolfs sista stund i livet är korrekt men han drar inga förhastiga slutsatser och är ganska opartisk när det gäller detta ämne . Detta bevisar alltså att Grimberg är mer källkritisk än vad många säger ( han är ju som sagt beryktad att föra en väldigt förskönande patriotisk historieskrivning ).

Grimberg är i vissa fall väldigt exakt i sina påpekanden vilket också är bra. Han visar tex väldigt tydligt hur de olika riksråden tänkte kring att starta krig med Tyskland vilket ju också är bra i historieskrivande syfte.

Nu till det negativa. Grimberg är ju som sagt en väldigt patriotisk historiker. Detta är allmänt känt. Historiatidningen Populär historia skrev dessutom för några månader sedan en artikel om Grimberg och dennes historieskrivning ( minns tyvärr ej vilket nummer det var * dessutom har jag inte lyckats hitta tidningen för att se vilket nummer det var ) fast är väldigt säker på innehållet ). Där visar dem att Grimberg ofta skrev om de svenska historiska gestalterna som hjältar medan svensk historias fiender smutskastades. Sådan historieskrivning är ju knappast opartisk ( även om han som sagt var ganska källkritisk emellanåt ).


Herman Lindquist skriver tex om hur Grimberg i en text såg på Sveriges val att gå in i trettioåriga kriget. Så här citerade Lindquist Grimberg: ” Skulle man offra freden med att offra framtida frihet och låta sina trosbröder förgås? Nej, hellre då släppa till landets yttersta krafter. Hellre våga liv och gods än att åter av påvens kreatur tvingas att tillbedja läten under korstecken och knäfall och frammumlande av böner på ett obegripligt språk.

Hellre döden än att tvingas föda skaror av lata munkar och feta prelater, på vilka ett protestantiskt folk icke kunna tänka utan vämjelse. Ingen fick sätta egen fördel och bekvämlighet framför samhällets bästa. Det var den enande tanken hos den nation, som gamle kung Gösta kallat ett styvsint och för storverk fallet folk ”( egentligen borde använda Grimbergs verk i fotnot men med tanke på att jag har väldigt svårt att tro att Lindquist skulle ljuga om ett helt citat så citerar jag det citatet från hans verk istället ).

Detta citat bevisar ju klart att Grimberg ville få Gustav Adolf att framstå som en oegoistisk kung som bara ville skydda sin religion, sitt land och sina sk protestantiska trosbröder i Tyskland. Detta är vad man kan kalla en riktigt förskönad bild av Gustav Adolf. Visserligen fanns det säkert en del religiösa motiv bakom Sveriges krig i Tyskland men det mesta var nog maktpolitiskt ( dels att Sverige ju kunde vinna land i tyskland och dels att deras egna maktintressen var hotade i och med att den katolske kejsaren höll på att få makt ).
Dessutom skulle Gustav Adolf varit så fruktansvärt ädel så skulle han ju säkerligen inte ha fortsatt kriga i Tyskland efter slaget vid Breitenfeld eftersom att krigsmålen som Sverige innan dess hade haft då var uppnådda ( anmärk dock att jag samtidigt nämnt att jag kan förstå Gustav Adolfs beslut att fortsätta kriga i ett maktpolitiskt syfte med tanke på 1600talets staters syn på krig och plundring ).

I för säg går Grimbergs syn på Gustav Adolf att förklara. Grimberg levde under en tid då svenskpatriotismen var stor i Sverige. Den hade betydligt mer inflytande än i dagens Sverige och politiker spred även dem ofta förskönade patriotiska budskap om svenska historiska gestalter. Detta leder ju till att folket påverkas av denna spridande patriotism och även historikerna påverkades väl då av det ( så stod det i alla fall i artikeln om Carl Grimberg i populär historia som kom för några månader sen ). Man påverkas ju som sagt mycket av sin samtid. Som patriotisk historieskrivare är det ju även vanligt att man ofta vänder ryggen åt negativa åsikter kring svenska historiska gestalter. Det beror på att patrioter ( likt många andra människor ) ofta vill se sanningen som de vill att den ska se ut och då är man gärna partisk. På detta sätt kan man fortfarande vara stolt över historiska gestalter och strunta i kritiken mot dessa. Givetvis kan man inte döma ut alla patrioter för sådant men jag vet av personliga erfarenheter ( jag har själv varit svenskpatriot en gång i tiden nämligen ) att det ganska ofta är så.


6. Slutdiskussion

Sommaren år 2000 hade jag ofta givande diskussioner med en nära vän som jag beundrade mycket. Han lärde mig att man aldrig ska se saker som man vill att de ska se ut utan snarare som de är. Detta tankesätt har präglat hela mitt liv sedan dess. Men frågan är om vi verkligen kan se saker som de är? Kan människor vara objektiva. Finns det verkligen människor som kan se den absoluta objektiva sanningen?

Förmodligen inte. Detta beror mycket på att varje människa har en egen verklighetsuppfattning som främst präglas av erfarenheter och värderingar. I historieskrivningen ter sig detta som mest uppenbart. Därför att det finns inte och kommer aldrig finnas någon objektiv historieskrivning. Detta ter sig tydligt då man läser Englund, Lindquist och Grimbergs verk om Gustav II Adolf. Peter Englunds humanistiska värderingar gör sig tydliga i hans verk. Herman Lindquists och Carl grimbergs patriotiska värderingar likaså. Ingen av dessa är direkt objektiva utan alla på ett eller annat sätt partiska eftersom de i sin historieskrivning om Gustav Adolf präglas av sin egen verklighetsuppfattning.

Låt mig förklara. Det är nämligen en stor skillnad mellan begreppet verklighetsuppfattning och sanning. Sanning är det objektiva, dvs det riktiga. Verklighetsuppfattning däremot är individens syn på verkligheten. Denna verklighetsuppfattning visar inte sanningen. Människors hjärna säger huruvida om saker och ting är sant och den präglar ju på det sättet vår uppfattning om vad som är sant och osant dvs vår verklighetsuppfattning. I och med detta ser vi aldrig sanningen kring saker och ting ( i och med att begreppet sant bara bygger på vad hjärnan säger om saken ).

På det sättet har människan ingen riktigt bra bild av vad som är sant i och med att verklighetsuppfattningar inte är objektiva utan partiska. Det enda sättet att kunna vara opartisk är i såna fall att förändra vår verklighetsuppfattning genom att studera olika faktorer mm för att kunna vara opartisk. Fast i såna fall måste man studera så många olika åsikter, faktorer mm vilket gör att det är smått omöjligt att vara opartisk. Man kanske kan eftersträva att vara opartisk men inte vara det fullt ut.

Sådant är fallet med Gustav II Adolf. Bilden av honom ( liksom i all annan historieskrivning ) präglas av massor av människors olika verklighetsuppfattningar. I Gustav Adolfs fall skiljer sig alla dessa verklighetsuppfattningar märkbart i och med att Gustav Adolfs gärningar angår många ( hans historiska gärning har ju påverkat hela europas historia och på det sättet uppstår det ju indirekt många oliks åsikter om honom ). Det är ju på detta sätt som tex nordtyskar och sydtyskars bild av Gustav Adolf skiljer sig markant. I och med att deras områdens historia har präglats av olika bilder av Gustav Adolf så får de olika verklighetsuppfattningar ( I Nord är hjältebilden starkast och i syd motsatsen ).

Iförsäg kan man ju inte påstå att historikernas teorier bygger på sanning utan snarare teorier som grundas på sannolikhet. De teorierna som är mest sannolika visas oftast upp bland historiker. Lika så kring Gustav II Adolf då jag märkt att det finns en hel del likheter kring tex Englund och Grimbergs historieskrivning i ämnet trots att dessa har helt olika värderingar och så. Båda påpekar tex att det finns en möjlighet att myten om ” Lejonet från Norden ” påverkade Gustav Adolfs beslut att gå in i kriget mot Tyskland eftersom att han då kan ha fått för sig att han verkligen var Tysklands protestanters beskyddare ( förmodligen eftersom han gärna ville tro det om sig själv ).

Ändå så tror jag att de viktigaste i sammanhanget är att försöka utesluta värderingar och se på fakta. Att se hur 1600talets samhälle såg ut och kanske även hur människor är. Det går tex inte att klaga på grymheterna i 1600talets plundringar eftersom den tidens människor hade en helt annan syn på det. Det går dessutom inte ( enligt mina teorier ) att anklaga Gustav Adolf för att vara en ovanligt äregirig tyrann bara för att han emellanåt förde något av en realpolitik ( syftar då främst på Englunds överdrivna bild av Gustav Adolfs egoism i och med dennes realpolitiska beslut ) eftersom att realpolitik är något som är väldigt vanligt bland i stort sett alla politiker. Visst kan man säga att realpolitik är en nypa egoistiskt fast å andra sidan tror jag att alla människor är mer eller mindre egoistiska ( jag tror att människan är egoistisk mer eller mindre medvetet i och med att människan ofta ljuger för sig själv genom att förneka sina egoistiska motiv bakom diverse gärningar mm eftersom det får oss att framstå som bättre människor än vad vi egentligen är ).

Dessutom är ju maktpolitik ett sätt att överleva. Det är ungefär som att typ alla EU-länder fjäskar för USA idag eftersom att deras prestige, politiska intressen mm skulle kunna hotas om de fick USA emot sig. Därför tycker jag att hela snacket om Gustav Adolfs egoism och äregirighet är rätt överdrivet. Han var förmodligen inte värre än någon annan makthavare under sin tid. Krigspolitiken är ju i grunden helt logisk för den tiden. 1600talet var ju onekligen en tid då i stort sätt alla europeiska länder stred mot varann eftersom att de kunde få bra ekonomiska följder och det var ju bra för landets makthavares prestige.

Sen på samma gång är jag lite trött på bilden av Gustav Adolf som lögnaktig. Har hört många som tex påpekat hur Gustav Adolfs propaganda mot katoliker var väldigt hatisk ( Sverige var väldigt ortodoxt protestantiskt under 1600talet ) och många menar att denna propaganda var medvetet lögnaktig. Jag tror att man i denna synvinkel ( liksom jag nämnde tidigare ) måste se det hela ur Gustav Adolfs perspektiv. Gustav Adolf hade sedan barnsben bara haft negativa relationer med katolikerna och katolicism. Hans far hade ju tex hamnat i bråk med sin katolske brorson Sigismund ( ett bråk om kungatiteln ) vilket sedan hade resulterat i Linköpings blodbad där Gustav Adolfs far Karl IX till lät avrätta till större delen katolska tjänstemän. Jag har även hört rykten ( anmärk dock att jag inte har full grund för dessa ) om att protestantisk propaganda var vanligt i hans utbildning vilket inte är helt otroligt ( med tanke på att synen på religion på den tiden var väldigt ortodox ). Kanske kan Gustav Adolf då på sätt och vis sedan barnsben t...