Den viktigaste slutsatsen kring ocker är att SMS-låneverksamheten sannolikt inte är att
likställa med ocker, som tillämpningen av ockerparagraferna ser ut idag. Den primära
anledningen till det är den korta kredittiden, vilket gör att den totala kreditkostnaden inte blir
för hög. Endast den effektiva räntan talar för ocker. Den ger emellertid en missvisande bild
som inte motsvaras av den helhetsbedömning av kreditvillkoren som måste göras.
Den allmänna diskussionen som förs bl.a. i massmedia kring att SMS-lån ska likställas med
ocker är missriktad. Påståendet att ?långivarna tjänar stora pengar genom att ta ut på tok för
höga avgifter för lån till en redan särskilt utsatt målgrupp!? är ett etiskt ställningstagande som
översätts felaktigt till en juridisk term, ocker. Givetvis kan man argumentera för att SMSlåneverksamheten
är oetisk, men ocker är det sannolikt inte.
SMS-lån bör däremot kunna anses strida mot god kreditgivningssed. Enligt KkrL undantas
SMS-lån från kravet på kreditprövning. Det finns dock skäl att anta att de flesta SMSlångivare
ändå genomför någon form av kreditprövning. Samtidigt kräver god
kreditgivningssed att kreditgivaren avråder konsumenten från att teckna en kredit, om
återbetalningsförmågan misstänks vara svag. Att bevilja kredit till någon som man vet kan
komma att få sårt med återbetalningen, oavsett hur man tillägnat sig vetskapen, bör kunna
anses strida mot god kreditgivningssed. I sådant fall kan kredittagaren med framgång hävda
kreditavtalets ogiltighet med stöd i 36 § AvtL.
Den i särklass viktigaste åtgärd som bör vidtas avseende SMS-lån, är att höja kunskapsniån
hos konsumenterna. Då kan konsumenterna ta ett större eget ansvar för sin ekonomi. Ett större
individuellt konsumentansvar frigör emellertid inte samhället från ansvar. Samhällets roll ska
vara att skapa goda förutsättningar för individen att axla ett sådant utökat ansvar. Om
samhället lyckas med det, ökar samhällsnyttan. Inte bara för att konsumenterna får bättre
möjligheter att generel...
