Existentialism

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vad är våran frihet värd?

Många diktare och författare har genom tiderna diskuterat kring huruvida människan har en egen vilja eller inte. Meningarna går helt isär, vissa anser att människan är tillsatt världen likt en slav och att dess existens inte uppfyller annat syfte än att reproducera sig, resten av tiden är bara förströelse tills det vi slutligen går bort. För att klara den förströelsen har människan skapat ett samhälle. Andra personer har en litet mer optimistisk syn på människan, de ser människan som en varelse född till att kunna välja. En känd sådan person var Platon, som levde 300-400 år före krist. födelse. Känd som filosof vars idéer argumenterade om huruvida människan väljer sin frihet eller inte.

I ”Grottliknelsen” från ”Ur staten” tar Platon upp huruvida människan är en fri varelse eller inte. Han för fram sin teori med hjälp av retoriska frågor, som han får besvarade utan motargumentering. Han bygger sin teori på att människan har rätt att välja, men att valen begränsas till människans idé. Detta kan även förklaras med Stagnelius dikt ”Grymt verklighetens hårda band” där han med ”Grymt verklighetens hårda band mig trycka” påpekar bördan att vara bunden till jorderiket. Det han menar är, till den skillnad jag nämnde om i början, att människans existens är en börda man genomgår för att sedan komma till himmelsriket. Han efterliknar dock Platon på skillnaden mellan jorderike och himmelsrike, han får välja på att leva men för att nå himmelsriket är han tvungen att lämna jordelivet. Hans syn på jorderiket som ett tvång, inte frihet, visar han beklagande på med ”Allena stödd vid tålamodets krycka - jag i en vild, en nattfull öken famlar, och mitt spår den tunga kedjan skramlar, vars länkar döden blott kan sönderrycka” där han beskriver längtan att lämna det fäste som jorderiket håller vid honom.
Franz Kafkas skriver i ”Framför lagen” en annan skildring av människans beslut: ”Om det lockar dig så mycket, så gör ett försök att gå in trots mitt förbud.” Här ställs mannen inför ett val. Han fick inte komma in nu, men kanske senare. Vakten som talat steg åt sidan och gav honom möjligheten att komma in men varnade för att mannen senare skulle träffa på farligare vakter. Var detta en sann eller falsk varning, när var ”senare”? Mannen beslutade sig för att vänta, han frågade ständigt när han skulle få komma in men fick alltjämt ett nej. Han blev kvar vid porten och upprepade detta tills hans dödsdagar tog honom på bädden. Han fick då veta av vakten att porten alltid varit för mannen. Detta liknar Platons ”Grottliknelse” där valet stod mellan att stanna kvar i grottan med skuggorna, där man kände sig säker och hemma, eller gå ut och upptäcka vad den okända världen hade att ge. Man måsta våga satsa tillräckligt för att få veta.
Vilken säkerhet kan vi ge vårt öde att det blir som vi beslutar? Sartres berättar i sin dikt ”Muren” om en man, av tre, som var dödsdömda för att ha begått ett brott. De andra två hade avrättats och man tog iväg den tredje på annat håll, detta förändrade inte hans visshet om att han skulle gå samma öde som de andra två. Han skulle bli erbjuden valet att få fortsätta leva om han angav en person som han visste var denne fanns. Den dödsdömde fick nu möjligheten att välja om sitt eget liv eller om någon annans skulle gå förlorat. Hans syn på människans värde var den att det spelade ingen roll om det var han eller den andre de skulle avrätta. Han var redan där och dödsdömd, hans val var enkelt: att låta de få döda han själv. För att få detta gjort ljög han genom att nämna en skämtsamt orimlig plats där de skulle finna den efterfrågade. De kom strax tillbaka varpå han blev friad. Senare fick han reda på att de fått tag på den personen just på det stället han hade skämtat om.

I dilemmat ovan kan man se en aning av ett citat ur Calderóns ”Livet är en dröm”: ”Vilken labyrint är detta, där ej ens förnuft finner någon ledtråd.” När sådana saker kan ske, hur ska man då vara säker på om något är förnuftigt eller inte? Detsamma som Stig Dagermans verkar vilja säga att människans förstånd inte är tillräckligt starkt att hjälpa mer än den enskilda individen. Du kan alltså inte ändra världen och varför då försöka hjälpa någon enskild i nöd när så många lider nöd att det kvittar om du lät bli? I likhet med Sartre i ”Muren” och Shakespeare i ”Macbeth” ser Dagermans livet som en ganska betydelselös händelse. Vad är så märkvärdigt med att leva? Vi är ju alla medlemmar av ett stort skådespel där vi tror vi är en del av världen. Vi är, som enskilda individer, för svaga för att påverka något som är stort.
Detta påstående stärker jag med ett citat ur Esaias dikt ”Det eviga”: ”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort”. Ta detta i likhet med dagsversen av Dagermans som jag tolkade ovan: ”Endast en sak kan du göra: en annan människa väl. Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler”. Här kan man tycka att de båda författarna menar att vi som individer är alltför hjälp- och hopplösa att kunna förändra våra liv till något bättre, varpå vi får mer ut av att tänka på våra egna intressen och bekymmer än att blanda oss in i andras.
Detta för tankarna åter till det citat jag skrev ut från Stagnelius dikt. Han såg att det fanns ett liv för jorden och ett sinne för himmelen, där livet för jorden är en börda som man tvingas gå igenom för att hamna i himmelen. Denna syn på himmel och jord har han gemensamt med Kafkas ”Framför lagen” om man tolkar den dikten: som att mannen kommer till den port som kan vara hans val mellan jorderiket och himmelsriket. Vakten finns där för att bedöma om mannen var redo för himmelsriket eller inte, ”Men däremot ser han nu i mörkret ett sken, som lyser oföränderligt genom lagens dörr. Nu lever han inte länge till”, skärselden kanske? I Stagnelius dikt skulle den motsvarande bedömningen, om att vara redo för himmelsriket eller inte, kunna vara det citat jag skrev tidigare i jämförelsen med valet att välja mellan himmel och jord: ”Allena stödd vid tålamodets krycka - jag i en vild, en nattfull öken famlar, och mitt spår den tunga kedjan skramlar, vars länkar döden blott kan sönderrycka” där han i motsats till Kafkas dikt bedöms vara redo att lämna jorderiket.

Människan har alltid önskat att de...