Per Anders Fogelström

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Föräldrarna

Arthur Fogelström jobbar på ASEAs kontor i Stockholm. Där träffar han kassörskan Naëmi Elwing. De fäster sig vid varandra och börjar att "sällskapa". Arthur, som kommer från Västerås, är nog några pinnar högre upp än Naëmi i samhället. Hennes mor kommer från Gotland och hennes far från Småland. 1914 gifter de sig och strax före första världskriget flyttar de nygifta till Helsingfors dit han blivit förflyttad. Några år senare får han erbjudande om chefsjobb på den ryska ASEA-filialen och paret flyttar till Petrograd, nuvarande S: t Petersburg. 1916 någon gång blir Naëmi gravid. När hon ska föda besöker hon Sverige och den lille pojken blir döpt till Per Anders Fogelström (PaF). Han föds i augusti 1917. De politiska oroligheterna som ryska revolutionen medförde tvingade Arthur och Naëmi till Viborg på Karelska näset där de stannade i fyra år. Under vistelsen där föds PaFs enda syskon, Ingrid 1920.

PaFs fader startade ett eget litet företag som handlade med det som var gångbart just då. Det gick dåligt och äktenskapet knakade i fogarna. När Arthur, 1923 efter fyra år i Finland, berättar att han funnit en annan kvinna tar äktenskapet naturligt nog slut. Då flyttar Naëmi hem till sin moder i Vasastan. Snart kommer Arthur efter men de två träffar inte varandra. Han bor ett tag hos sin mor innan han emigrerar till USA och lämnar det nya förhållandet efter sig. Arthur skrev hem till sin mor, före detta hustru och barn ibland och berättar att han arbetar med jordbruk och i kontor. Ingen får någonsin veta var han var och efter 1932 slutar breven komma och då Arthur i sista brevet talat om att han råkat ut för en ganska allvarlig trafikolycka antar man att han är död.

Vasastaden och Söder

Den miljö som PaF nu fick uppleva var starkt präglad av de starka kvinnor han omgavs av. Mormodern hade den absoluta makten i hemmet. De var en 5-6 inneboende på två rum. 1926 får Naëmi jobb som kontorist på en grossistfirma och den lilla familjen flyttar till stiftelse-huset "Danelii" som var ett nybyggt hus för ensamstående mödrar på söder. Från att ha kommit från en småborgerlig tillvaro kastades nu PaF in i slummen och fattigdomen. Han hamnar i proletärernas Söder. Ett intryck som han mindes hela livet var hur det känts att stå i ständig tacksamhetsskuld till stiftelsen. PaF gick från att ha tyckt illa om välgörenhet till att avsky den. I en artikel i Folket i Bild 1954 vittnade PaF under rubriken "Välgörenhet med publicitet" om sitt obehag inför denna reklambetonade välgörenhet:

"Det sitter små taggar i minnets väv, nångång kan man bli påmind om dom.
Som när jag passerade "min gamla kåk" häromkvällen, huset där jag växte upp. Tittade mot det som en gång var "vårt" fönster, det var inte svårt att hitta, mitt över porten. Under det fönstret och dom på bägge sidorna om stod fortfarande den kraftiga texten
X-SKA STIFTELSEN

Och en gammal fråga kom tillbaka: varför? Finns det något skäl till att man placerar en sån där väldig text på ett hus, talar om att här bor det folk som har dåligt ställtoch som vi, den godhjärtade, välgörande X-ska stiftelsen, håller med husrum för billig penning?
En annan tagg stack till samtidigt. Julfest för fattiga barn på den stora guldkrogen. Fick kläder och skor först, bra saker. Sen var det en tillställning med påsar, saft, trolleri - och fotografering. Barnen och deras välgörare sida vid sida, en bild för dagspressen.
Kommer ihåg hur jag gömde mej längst bak, försökte skyla ansiktet. Tänkte: vad ska klasskamraterna säja om de får se mej i tidningen?"

Denna text skildrar PaFs känslor då han fortfarande gick i skola på Östermalm. PaF var den ende från Söder som gick på "Whitlockska samskolan" och han kände sig ofta utanför. Han fick aldrig några riktiga vänner i skolan utan umgicks bara på rasterna eller något enstaka födelsedagskalas och liknande. Bilden bredvid är från bildverket Stockholm - stad i förandling och är en tidningsbild från 1920-talet där PaF ses i en omsydd damkappa bredvid en kulspelande kamrat. Han hade svårt med kläder och han har senare berättat om byxor som sprack i baken under längd-hoppning, hur det kändes att inte kunna ställa upp med egna skidor på friluftsdagarna och fasterns gamla konstskridskor som han fick. I hans släkt var det den naturligaste sak att man skulle få utbildning och få något väl ansett yrke, men PaF som kände att han hörde hemma i söder hoppade av skolan vid 16 års ålder.

Han tog anställning på en bokhandel som låg vid Odenplan. Han hade varit intresserad av litteratur sen länge och hade börjat plöja igenom faderns boksamling, som fanns i farmoderns och fasterns sommarhus, sen han lärt sig läsa. Han fick dessutom 50 kr i månaden som underlättade för modern att försörja familjen. Det är nu PaF börjar skriva små diktsamlingar som är snyggt ihophäftade och illustrerade av honom själv. Under perioden 1933-35 skriver han ett tiotal diktsamlingar. Innan dess har han endast skrivit kortare uppsatser för skolan. De är hans första försök att berätta om hans sköna Stockholm, då de rika kamraterna skriver om utlandsresor. När han fyllt 19 år försöker sig också på ett drama som han kallar "Döda ideal". Den får bra kritik, fast bara av hans vänner i Sofia församling. När han fyllt 21 tvingas han flytta ifrån modern då alla pojkar över 18 år måste flytta från stiftelsen, PaF har hela tiden fått nya uppskov.


Journalisten

Bokhandelsarbetet blev inte alls vad han tänkt sig. Han vantrivdes och tyckte inte om chefen. De fem år han arbetade där ville han hela tiden komma därifrån berättar PaF när han blir tillfrågad om den tiden. Det är just innan han slutar där som han börjar på sin första roman. "Segrande kommer våren" handlar om ett gängs utveckling och funderingar kring framtiden. Det är en bra historia, men PaF anade inte viken potential boken, lite omarbetad, hade, och skickade aldrig in den till något förlag. Karaktärerna i boken använder han i senare verk som "Att en dag vakna" och "Ligister". Han börjar tröttna allvarligt på bokhandeln och då han får ett erbjudande om att börja som försäljare och marknadsförare på en liten tidning om sport för ungdomar, slutar han på bokhandeln. Tidningen, som hette "Plus", hade övertagits av en kamrats far som ägde en tryckerifirma. Men när man kom överens om att namnet "Puls" inte var tillräkligt slagkraftigt ändrades det till "Sport-Ronden".

Tidningen, som hade startats våren 1940, lyckades inte bli lönsam och lades ner samma höst. Av Sune Haglund, som kamratens far hette, fick han emellertid ett fint betyg som kom till användning när han sökte till "Världspressen".
Ute i världen rasade nu andra världskriget och det neutrala Sverige blev väldigt isolerat, både nyhetsmässigt och i verkligheten. "Världspressen hade startats av en dansk greve vid namn Moltke. Det var en lite dottertidning till den danska versionen med samma namn. Det skulle bara vara tre anställda på tidningen; redaktören, greve Moltke, en svensk kvinna som översatte utländska reportage och en ansvarig utgivare.

PaF fann platsen i en annons, sökte och fick den. Världspressen fick sina reportage från båda sidors egna tidningar som landet självt skickade till Sverige. Tidningen var neutral, men det var inte PaF. Redan 1937 gick han med i den vänsterinriktade organisationen "Universell antifascistisk samling", men den var ineffektiv och den försvann ganska snabbt. Då gick PaF med i "Kämpande Demokrati" och den blivande pacifisten sympatiserade dessa år med den väpnade kampen mot antidemokratin.

Världspressen blev inte alls så framgångsrik som man trott och nådde som max 7000-8000 ex. i månaden. Dansken Bahnsen som övertagit tidningen startar ännu en tidning som han tror ska kunna både betala båda tidingarnas kostnader och löna sig. Den kallas Joker.
1943, är PaF, som nu är 26 år gammal och nyligen har gift sig, plötsligt chefredaktör och ansvarig utgivare för två olika tidningar. Den fanns i handeln i fyra år och blev en lyckad idé. Efter fyra år tappade folket intresset och tidningen såldes. Den fortsatte emellertid att ges ut och gavs ut till 1993.

Nu, hösten 1947, tar PaF anställning på "Folket i Bild" som freelance och blir efter några månader fast anställd. Här stannar han i elva år och trivs som fisken i vattnet. Under sin tid på FiB skriver han också sin första succéroman som kommer ut 1951 och heter "Sommaren med Monika". Den filmatiseras två år senare.


Pacifisten

I mitten av femtiotalet inkallades PaF för repetitionsövningar, men han vägrade vapen och fick istället skyffla kol och räkna tvätt i en hemvärnsskola utanför Stockholm. 1957 gavs det ut en ganska udda bok, den hette "Istället för atombomb". Där hade en pacifist, PaF, och en militär, Roland Morell, kommit överens om ett radikalt förslag att förnya försvaret.

PaF blev under 50- och 60-talet en ledande figur i kärnvapendebatten och förespråkare för pacifism. 1958 bildades AMSA (Aktionsgrupp Mot Svensk Atombomb) av PaF, en grupp kända publicister och betydande personer. Han blev också ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen under perioden 1963-77. "Med atombomben kan man förinta ett helt land, utrota ett folk, det är klart man engagerar sig" sade han i en debatt i TV.


Författaren

1958 slutar PaF på FiB och börjar författa på heltid, och det är nu han skriver sina bästa böcker. Samma år skriver han den lätt självironiska "Expedition Dolly" som handlar om den evige idealistens kamp mot verkligheten. Den är skriven i Don Quijote-stil och fick bra kritik.
Det är också nu han ändrar åsikt om att skriva böcker. Före detta har han tyckt att det var ett slags förräderi att skriva om nånting annat än nutiden. Han sa, "När jag var ung skrev jag om nuet, det nu som fanns då, " och han fortsätter, "… det skulle ha varit ett svek mot nuet och livet on jag sysslade med något annat". Det är nu han börjar skriva historiska romaner och samla fakta om Stockholms historia. Han skriver ett antal faktaböcker om Stockholm, däribland "En bok om Söder" (1953), "En bok om Kungsholmen" (1965) med flera. Han drar sig nu tillbaka till sin familj, frun Sara och sonen Per. 1995 får PaF en hjärnblödning mitt under en TV-inspelning. Han överlevde, men förlamades i vänster kroppshalva.

Rehabiliteringen är omständlig och tär på den redan trötte PaFs hälsa. Samma år får han, 78 år gammal, ta emot Ivar Lo Johansson-stipendiet på 125 000 kr. Han blev då sporrad att återuppta sitt skrivande som han låtit ligga några år. Han började skriva en roman om Östermalm, den blev dock aldrig klar då han 1998 stilla somnade in på midsommardagen. Innan dess hade han haft problem med lungorna och bara blivit sämre och sämre. Han var en av Sveriges främsta, om man så vill, proletärförfattare, och har en självklar plats i Sveriges litteraturhistoria.


Dikter
Här följer en dikt som PaF skrev som tonåring. Den ska ge en bild av dåtidens söder. Han kallade den Ölcafé

Smutsiga väggar
smutsigt tak
skränande röster
- en dålig radio.

Ångande kaffekoppar
kylande pilsner
mat och öl.

Gamla servitriser
nötta borddukar
och knarrande dörr.


Följande stycke är ett utdrag ur "Mina drömmars stad". Tummen funderar på att gå med i en organiserad fackförening (Lundström är deras arbetsgivare).

"Henning och Tummen var på väg mot hamnen och vardagens arbete. Vädret hade slagit om, den kvalmiga julihettan var borta och augustimorgonen friskt sval. De tog sig nerför bergs-sluttningen mellan Sågaregatans låga trähus och odlade fält, klättrade Ersta backe upp mot Stigberget och trapporna ner till hamnen.
Tummen hade börjat agitera för en hamnarbetarnas egen förening. Motståndet var geléartat, samtidigt segt och dallrande, ängsligt undanglidande. Man förstod att det var farligt men kunde inte inse vad en förening skulle kunna göra för nytta. Lundström och de andra skulle väl inte falla till föga för att några sjåare sammangaddade sig. Nej, stuvarna skulle be dem dra åt helvete och sedan ge arbetet till nytt folk. Kunde ju hända att typografer och murare hade nytta av sina organisationer, deras arbete krävde en lång utbildning som repesenterade ett kapital. Men hamnarbetare? Hela hamnen var full med folk som ville ha de fasta jobben och fler kunde hämtas från landet om stadens arbetare blev besvärliga.
Visst var det illa med arbetstider, löner och allt. Visst behövdes en förening, sammanhållning och gemensamma krav. Visst skulle de bli med - bara inte nu och inte förrän alla var med."


Böcker av PaF

P-A Fogelström debuterade som lyrikförfattare med diktsamlingen "Orons giriga händer" (1947). Det blev hans enda utgivna diktsamling och då den inte fick så god kritik slutade han med lyrik. Efter det började han skriva romaner och längre berättelser, men de första var ganska misslyckade och blev inte publicerade. Han blev dock främst romanförfattare som han tyckte "gav mer". Han skrev ett trettiotal romaner där boken "Sommaren med Monika" och serien om Stockholm kan nämnas. Hans första roman var dock "Att en dag vakna" (1949) som delvis är självbiografisk; den handlar om biblioteksbiträdet Robban och hans kompisar. "Sommaren med Monika" (1951) blev hans egentliga genombrott och handlar om Harry och Monika och deras kärlek. De tillbringar en sommar tillsammans då de ror runt i Stockholms skärgård. Den följande vintern är Monika gravid. Filmen blev en stor succé och filmatiserades 1953 av Ingmar Bergman. Hans troligen mest berömda böcker utgör serien om Stockholm ("Stad") där man får följa både stadens och människornas utveckling från 1860 till 1968.

Romanserien börjar med boken "Mina drömmars stad" (1960), som handlar om Henning som ensam kommer till Stockholm från landet. Där träffar han "Tummen", som blir hans bäste vän livet ut. Under de följande fyra böckerna får vi följa Henning och Tummens vänner och efterkommande. De ...