Andrea

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Andrea andades tungt då hon stängde lägenhetsdörren efter sig. Det var kallt och mörkt i hallen. Hon kunde höra grannens musik: ”… First heart broken. My eyes are not the first to cry…”
Hon kunde inte fatta det som hänt. Att det hade hänt just henne. Hon som tyckt att sådant inte kunde hända någon inom hennes bekantskapskrets.
"Hej, gumman! Hur var skolan?" Det märktes att Berit, hennes mamma, var på bra humör.
"Låt mig bara vara!" Skrek Andrea och rusade in till sitt rum och låste efter sig. Där kurade hon ihop sig i ett hörn och grät. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon kände sig så smutsig.

När hon steg ur duschen ringde telefonen. Det var Peter, Andreas pojkvän.
Hon drog ut på samtalet så länge hon kunde. Hon gillade inte tanken av att sitta hemma alldeles ensam. Nu hade hon i alla fall någon att prata med.

"Vad är det med dig, Andrea?" Frågade Kristina nästa dag i skolan.
"Inget speciellt. Jag är bara allmänt deprimerad.”
"Jaha, okej." sa Kristina och brydde sig inte mer om det.
Att de inte kunde fatta. Hon skrek ju. Hon skrek inombords, men ingen hörde. Hon ville att de skulle höra. "Nämner du något om detta till någon, så får du lida för det" hade han sagt. Varför valde han henne? Varför!
Hon ringde Peter så fort hon kommit hem.
"Jag måste träffa dig, NU!” sa hon
"Jag kommer över med detsamma."
När Peter kommit dit kände hon sig trygg. Hon kände sig alltid trygg i hans sällskap, men denna gång behövde hon honom mer än någonsin. De drack te och åt kanelgifflar.
"Du är ju likblek... Vad har hänt, älskling?"
"Nä, inget..."
"Det måste vara något. Jag ser ju att du är livrädd."
"Okej då…" Hon berättade allt som hänt föregående dag.
"Men ska du inte till polisen? Det tycker jag att du ska." Sa han.
Nu ringde telefonen.
"Du har väl inte sagt något?" Hördes en röst. Hon visste att det var han. Hans röst var så äcklig, så pervers. Hon hatade den rösten.
"Vem är det? Är det han?" Viskade Peter.
Hon greps av panik och slängde på luren.

Peter tyckte fortfarande att hon skulle till polisen. Men hon gick till sjukhuset. Hon var ju tvungen till att testa sig.
"Nej. Du är helt frisk." Sa doktorn. Ingen kunde ana vilken lättnad det var för henne att höra det. Hon såg minnesbilderna framför sig och så skrek hon. Doktorn undrade vad det var med henne.
Hon började gråta. "Jag hatar honom! Jag hatar mitt liv! Jag vill bara dö!"
"Varför det?"
"Jag klarar inte av detta mer."
"Vad är det du inte klarar av...?"
"Han bara gjorde det… Han fick ner mig på marken och så drog han upp kjolen!!"
"Vem då?"
"Jag vet inte! Det är så hemskt."
"Är det någon som vet om det?"
"Ja, min pojkvän. Han tyckte att jag skulle kontakta polisen"
”Har du inte gjort det än?!” Hon lät förvånad. ”Min make är polis. Vill du att jag ska ringa honom?”
”Varför inte?” Svarade Andrea och torkade tårarna.

3 polismän kom in tillsammans med Berit. Berit sprang fram till Andrea och höll om henne. ”Oh gumman! Hur är det?” Innan hon hann svara kom en polisman fram och ställde en massa frågor. ”Hur såg han ut? Vad hade han på sig? Har du sett honom tidigare?” Frågorna tycktes aldrig ta slut.
Slutligen sa en annan polisman att hon skulle hålla sig hemma tills de hittat gärningsmannen.

Dagar kom och dagar gick och Andrea satt hemma från morgon till kväll. Dagarna såg likadana ut. Hon gick upp, åt frukost, satte sig framför TV:n, åt lunch, ringde Peter, läste…. Men en morgon kom att bli annorlunda. Den kom att vara en skräckens morgon för Andrea.
”Hallå! Vem är det?” Hon visste att någon kommit in i lägenheten, men eftersom hon inte fick något svar visste hon att det inte var hennes mamma. Hon gömde sig under sängen. Hon skälvde när hon såg benen på personen som brutit sig in. Hon visste att det var en man. Ingen kvinna skulle gå i de där bruna loafrarna. Det var han. Våldtäktsmannen. Hon visste att detta var slutet. Han visste säkert att polisen var ute efter honom.
”Var är du, din mes? Går och tjallar för polisen… Vad är det för stil? Vi var överens om att du skulle hålla käft. Var vi inte det?” Hans ansikte var plötsligt mitt framför hennes. Hon blev så skrämd att hon hoppade till. ”Det är klart man gömmer sig under sängen. Var skulle man annars ta vägen?” Sa han med en elak och otäck röst.
Andrea såg att han hade en fickkniv i byxfickan. Nu blev hon ännu mera rädd. Nu skulle hon dö. Hon skulle dö i sitt rum med en äcklig gubbe som sällskap. Hon skulle dö bara för att någon jävla pervers idiot inte hade något bättre för sig.
Han slog henne på ansiktet och slängde henne på sängen. Hon grät. Han öppnade gylfen och tog fram sin penis. Varför skulle han göra det igen? Kunde han inte bara döda henne och få det överstökat? Varför var han tvungen till att orsaka all denna ...