Hemsöborna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Författare: August Strindberg (1849-1912)

Boken gavs ut 1887 av August Strindberg. August Strindberg har givit ut ett flertal mästerverk som t.ex. ”En dåres försvarstal” som beskriver en mans försök att värja sig mot att bli förklarad sinnessjuk och dramat ”Fröken Julie” där psykologiska utspel spelar en stor roll. Listan på hans verk kan bli mycket lång. Hans verk har präglat den svenska litteraturens historia.

August Strindberg föddes i en borglig familj, i Stockholm, 1849,. Han provade läsa till läkare och studera på Kungliga dramatiska teatern i Stockholm. Hans verkliga genombrott blev

dramat ”Röda rummet” som kom 1879. Strindberg gifte sig 1877 med Sir von Essen och de fick
tillsammans tre barn. Familjen flyttade runt några år i Västeuropa och det blev grava slitningar i äktenskapet. Det tog hårt på Strindberg och han blev med böckerna ”Giftas” och ”Fadern” känd som Europas ledande kvinnohatare från att ha varit en kvinnokämpe. Familjen flyttade tillbaka till Sverige och Stockholm skärgård. Det då han fick sin inspiration till boken ”Hemsöborna”. Han skilde sig från Siri 1891. Strindberg hade sedan ett passionerat och stormigt äktenskap med en österrikiska men äktenskapet vara bara ett år. Sitt tredje och sista äktenskap ingick Strindberg med skådespelerskan Harriet Bosse. De var bosatta på Östermalm i Stockholm och de fick tillsammans en dotter. Inte heller detta äktenskap höll. Strindberg startade med skådespelaren August Falk, Intima teatern och skrev bl.a Kammarspelet ”Spöksonaten”.

Strindberg levde sina sista år i välkända, Blå Tornet, på Drottninggatan 85 i Stockholm. På sin födelsedag den 1912 hyllades han med ett fackeltåg av studenter och arbetare och fick motta en stor summa pengar, menat som ett folkets nobelpris. Den 14 maj samma år avlider Strindberg efter att ha varit sjuk i cancer och han begravdes på Norra kyrkogården i Stockholm. Hans grav pryds av ett träkors med inskriptionen ” O Crux Ave Spes Unica! och betyder, ”O kors, vårt sista hopp!”

Boken handlar om

En inte ovanlig fråga på olika frågetävlingar eller korsord brukar vara, Vad heter titeln på boken som inleds med ”Han kom som ett yrväder, en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen? Det är just Hemsöborna.
Boken skildrar fiskeböndernas vardag i skärgårds miljö kring sekelskiftet. Huvudpersonen, den knipsluge Carlsson, tog en tidig vårdag, anställning hos Madame Flod på ön Hemsö och satte där gårdens mansbefolkning i arbete. Gården fick ett uppsving och Madame Flod var stundtals nöjd med Carlsson insatser. Gårdens son, Gusten, var dock missnöjd eftersom Carlsson ansåg sig vara lite viktigare än andra och skulle sova i kammaren. Gusten ansåg att allt tjänstefolk skulle sova i köket. Men när Carlsson föreslog att de skulle hyra ut ett av husen på gården till en professorsfamilj från Stockholm mjuknade dock Gusten. Hans mor, Madame Flod insåg att de skulle ge lite extra pengar till gården. Professorsfamiljen hade en piga som hette Ida och henne blev Carlsson förtjust i. Sommaren gick och skörden togs in och livet på gården gick sin gilla gång, dock med en del relationsproblem. Men slutet på sommaren då professorsfamiljen skulle återvända till Stockholm gjorde sig Carlsson till allmänt åtlöje. Carlsson var besviken för att Ida skulle återvända till Stockholm och Ida nonchalerar honom.

I sin vrede och förtvivlan sprang han ut på stranden och sköt med ett gevär för att på något sätt få Idas uppmärksamhet som var på ångbåten. Carlsson kunde inte glömma sin kära Ida och reste till Stockholm för att göra affärer och passade då på besöka professorsfamiljen. När han fick veta av en annan piga hur Ida och hennes fästman gjort narr av Carlsson och hans kärleksbrev blev han förtvivlad. Carlsson återvänder till gården, djupt besviken och förskönar sitt besök i Stockholm för Madame Flod. Folket i bygden pratade om Carlsson och Madame Flod som ett par. Carlsson, som är en knipslug man, inser att det vore en bra affär och ”tar henne för guldet”. Gusten blev sur och arg och uppskattade inte alls giftermålet. Han såg Carlsson som en inkräktare och gillade inte alls att dela gårdsarvet med honom. Men bröllop blev det och ett stort sådant, med flödande mat och brännvin. Alla blev ordentligt berusade. Prästen Nordström som vigt brudparet blev så oredig att han kröp ner i självaste brudsängen och kräkte ner den fullständigt. Äktenskapet blev inte helt lyckat då Anna-Eva, som Madame Carlsson hette i förnamn, inte var helt ung och uppskattade inte Carlsson sexuella närmanden. Gårdens piga Clara uppskattades dock alltmer av Carlsson och istället för att mjölka smet de ut i snöstormen en vinterkväll. Madame Carlsson blev misstänksam och anade ugglor i mossen. Hon följde efter dem i fotspåren. För tunt klädd, denna kyliga vinterkväll, drog hon på sig en kraftig
lunginflammation. Hon dör under julen. Madame Carlsson skulle begravas i en kyrka på en ö som låg utanför Hemsö. Kistan hon låg i skulle transporteras över till den andra ön på en kälke. På vägen till begravningen överraskades drängarna samt Gusten och Carlsson av ett rejält oväder på havet. Isen brast och kistan som Madame Carlsson låg i sjönk ner till havets botten. Under dramatiska former kom männen ifrån varandra. Carlsson som inte var en inföding och hade svårt att förstå sig på havets nycker, drunknade. Gusten var den enda som kom fram till kyrkan. När stormen hade bedarrat gav sig skärgårdsfolket ut och letade efter kistan och männen. Drängarna, Nordqvist och Norman, fann man på ett skär. Men varken kistan med Madame Carlsson i eller Carlsson, återfanns. Skärgårdsfolket samlades och sjöng en psalm som ett farväl till de förlista. Gusten blev nu den som blev ensam ägare till gården på Hemsö.

Mina reflektioner

Jag tycker att boken var spännande. Det var kul att få följa med i en berättelse från hur de levde i skärgården för nästan 100 år sedan.
Språket i boken är bitvis ålderdomligt och jag hade ibland svårt att förstå innehållet, i synnerhet när personerna pratade med varandra. Jag kan förstå att det i dialogerna var äldre ”Rospiggsdialekt” och den var inte helt lätt att förstå. T.ex. en del namn på verktyg kunde jag inte förstå annat än att jag av berättelsen anade att det var en form av verktyg.

När författaren är sina bästa stunder skildrar han naturen och omgivningen på ett mycket beskrivande sätt och med en stor inlevelse. Jag tänker exempelvis på en sekvens i boken då Carlsson var ute och inspekterade ägorna. Strindberg beskriver det så väl så jag kunde nästan känna lukten av kåda och se vitsippstuvorna framför mig. Ett annat exempel var då Carlsson sprang på stranden och sköt med ett gevär, Då kunde man nästan själv höra hur han sprang på bryggan och hur gevärsskotten smällde och känna folkets hån och förakt.

Författaren beskriver personerna på ett på ett så inlevelsefullt sätt så man lätt kan förstå hur tjurigskalliga och envisa skärgårdsfolket kan vara. Säkert var de deras sätt att kunna överleva under svåra omständigheter. Eller så blir man det i den formen av klimat. Jag menar då på det sättet de levde vid havet, isolerat från storstadsmiljö och impulser.

Roligaste sekvensen i boken tycker jag var då professorn, som var av tysk, samtalade med prästen om vintrarna i Sverige. Professorn fick en fråga om hur han trivdes i Sverige. Han svarade då ” att han fiser så mycket på vintrarna ”. Vad han menade var att han frös så mycket.

Strindberg ...