Varför ökar självmord bland unga?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Varför ökar självmorden bland unga är frågan jag tänkte ta upp i det här arbetet. Jag tänkte se över situationen idag, se hur självmord påverkar omgivningen, samhället och familjerna till de döda. Jag ska också försöka angripa problemet, försöka se anledningar och se vad som behöver göras för att minska självmorden.

”Varje dag tar 5 svenskar självmord, dubbelt så många som dör i trafiken.” skriver Aftonbladet i artikeln ”...tänk om hon tar livet av sig” I samma artikel kan vi läsa att över hela Europa är självmord den näst vanligaste dödsorsaken; Över 150 000 européer tar livet av sig varje år.
I Sverige är självmord den enskilt största dödsorsaken bland ungdomar 15-24 år. År 1997 berodde, enligt statistiska centralbyråns dödsorsaksrapport, 20% av alla dödsfall i den här åldersgruppen på självmord.

Men självmorden har minskat i Sverige sen början av 1990-talet, minskat i alla åldersgrupper utom bland tonåringar 13-17år1. Enligt CUB2 är självmord allra vanligast bland unga invandrare, där det är 3 gånger vanligare än hos svenska jämnåriga. Men varför ökar det just bland unga, och hur kan vi bromsa ökningen?

Idag ökar ohälsan bland unga lavinartat, så mycket att till och med regeringen har slagit fast att någonting måste göras åt den ökade självmordsfrekvensen. Från 1992- 1995 ökande antalet ungdomar som sökte hjälp på landets barn- och ungdomspsykiatriska kliniker med nästan 50 procent, och ökningen har fortsatt sen dess. Ändå har inte satsningarna på område varit särskilt omfattande, långt ifrån vad som behövs för att möta det ökande antalet av hjälpsökande. Köerna till samtal och behandling på klinikerna ökar ständigt, även om man fått ner dem lite på senaste tiden. När det var som värst i mitten av 90-talet kunde köerna vara uppemot ett år på vissa mottagningar. Idag behöver du ”bara” räkna med att få vänta 90 dagar. Så är i alla fall läget på Pbu/Bup mottagningen i Liljeholmen som ändå enligt psykiatrier XXXXXXXXx inte anser sig ha det värst i Stockholm.

Hon anser också att antal hjälpsökande har ökat den senaste tiden och att de inte har resurser för att möta en ytterligare ökning. Varje gång de förlorar en patient anses det som en stor förlust och alla tar det väldigt hårt. Men värst anser hon ändå att det drabbar familj och närstående.

Bup/Pbu tar inte hand om resten av familjen även om de oftast är med på samtalen. När någon tar livet av sig är det viktigt att närstående får psykiatrisk hjälp att bearbeta händelsen och ofta rekommenderar man dem att ta kontakt med någon annan hjälporganisation om de inte är inom PBUs åldersgrupp (0-18år).

När någon tar självmord kan unga lätt drabbas av tunnelseende och glömma bort hur mycket man egentligen älskade personen. Självmord kan lätt glorifieras bland unga och ibland anses som något modigt. Därför finns det en stor risk om en person i en nära kompiskrets eller om en idol tar självmord att det kan utlösa en så kallad Wether-effekt, en snöbollseffekt där ett självmord kan få andra att ta steget över och själva ta självmord. Folk som drabbas av ett självmord hos en nära älskad inser oftast inte vilket behov av att få bearbeta händelsen de själva kan vara i och söker inte hjälp.

SPES, Suicid prevention och efterlevnads stöd, är en organisation som tar hand om efterlevande till människor som tar självmord. De berättar just om den här faran i DN’s artikel ”Här kan anhöriga få hjälp”. Enligt SPES tar många ungdomar livet av sig för att straffa sin omgivning. Det fungerar ju faktiskt, skuldkänslorna hos dem som blir kvar efter ett självmord är enorma. Men det är som om ungdomarna inte förstår att man faktiskt dör när man tar självmord.
För de efterlevande är det svårt att prata om det och det är då de själva hamnar i riskzonen.

-Ämnet är fortfarande tabu, men prata är det enda som hjälper, säger Kajsa Ferm, som är aktiv inom SPES till DN. Antalet personer som lämnas berörda efter självmord i Sverige är många. När en tonåring tar självmord lämnas runt 100 personer direkt berörda, familj, släktingar, vänner, lärare och arbetskamrater. Varje vecka tar en till två tonåringar självmord, de lämnar ca: 10000 berörda efter sig. Samtidigt är mörkertalet bland självmord ganska stort, det finns många oförklarliga singelolyckor i trafiken och händelser som bara klassas som olyckor trots att personen i fråga kan ha haft för avsikt att ta självmord.

Värst drabbade är också invandrarfamiljer1. Anders Hjern, författare till CUB, Centrum för Barn- och Ungdomshälsa’s, rapport Migration till Segregation fann att ungdomar med utomeuropeiskt ursprung mår mycket dåligt i Sverige. Här är självmord just i åldrarna 15-18 tre gånger vanligare än hos svenska ungdomar i samma åldersgrupp. Det är oroande med tanke på att bland vuxna med samma ursprung är självmord mindre vanligt än bland svenska vuxna. Dessutom är det ofta i de här familjerna ännu större tabu att tala om självmord än vad det är i Sverige i allmänhet. Enligt Anders Hjern är anledningen till det större antalet självmord i den här gruppen att ungdomarna tas hand om väldigt dåligt när de kommer till Sverige. Brottsligheten och knarkmissbruket bland invandrarungdomar i den här åldern är högren än bland svenskar, dessutom döms de oftare till fängelse. De kommer ofta till Sverige från krig och förföljelse och får ingen hjälp att bearbeta de här upplevelserna. Dessutom är det ofta inte lika informerade som svenska ungdomar om deras rättigheter att få hjälp, och om vart man söker hjälp, för att inte tala om den diskriminering de träffar på.

Att självmord bland unga över huvud taget ökar är väldigt oroande med tanke på att det är den gruppen som det satsas minst på i hela samhället. Själv tycker jag visserligen inte att det är så förvånande med tanke på alla nedskärningar som görs just på ungdomar. Ungdomsmottagningar ock kliniker stängs, ungdomsgårdar stängs, skolklasserna blir större och man drar ner på skolsköterskor och kuratorer i skolorna. Den uteslutande största delen av alla ungdomarna som tar självmord visar långt i förväg att de mår dåligt.

Något som går som en röd tråd genom allt jag läser om ungdomar som försökt ta självmord och om de som lyckats är att alla försökt söka hjälp, men på något sätt inte fått hjälp eller på något sätt lyckats lura psykologer och kuratorer som inte insätt hur allvarliga problemen varit. Mina tankar bekräftas när jag läser DN artikeln ”somliga är extra sårbara” där psykologen Brita Alin Åkerman, berättar att alla ungdomar som mår dåligt egentligen vill prata om det även om de ibland kan vara svåra att nå. Hon anser att många självmord skulle kunna förebyggas eller förhindras om bara någon vuxen skulle våga ta tag i frågan. En rakt ställd fråga skulle många gånger kunna få enormt gensvar.

Men eftersom ämnet är så tabubelagt är de väldigt svårt för en vuxen att kunna ställa frågan ”- har du självmords tankar” även om någon verkar djupt deprimerad. Vuxna vill sällan se att barn och ungdomar är deprimerade och vägrar ofta att erkänna det även om signalerna är tydliga. Frågan är visserligen väldigt svår att ställa om man inte anser att man har en nära relation till personen i fråga, men ungdomar har idag mer och mer sällan kontakt med vuxna. Båda föräldrarna kan jobba långa dagar och i skolan delar 33 elever på en lärare, det är lätt för någon att glömmas bort. Jag kan läsa i alla artiklarna att ingen som intervjuvas anser att tillräckligt mycket resurser satsats på elevvård trots att skolan ofta är det enda stället där självmord kan förebyggas. Skolan är ändå det enda stället dit alla ungdomar går, och det är där ungdomar som inte går på någon idrott eller omger sig med många människor kan fångas upp. Värre är det om den hjälp som erbjuds inte fungerar.

Starkast reagerar jag nog på en av de läsarreaktioner DN fick in på sin artikelserie om självmord där skriver en insändare som flera gånger sökt hjälp:
”de kuratorer och psykologer jag fick prata med var så jäkla konstiga att jag blev mörkrädd. Antingen försökte de tvinga mig till saker eller så började de själva gråta och så började de berätta om sina egna problem en av dem gick ut ur rummet därför att det jag berättade var så ’hemskt’”

Att läsa det gjorde mig mörkrädd. Om man ska får vänta 90 dagar på ett samtal så ska man väl ändå kunna förvänta sig att bli bemött med en professionell attityd, där psykologen är där för att lyssna och hjälpa. För vart ska man annars få hjälp.

Att självmorden bland unga ökar idag är alltså inte så himla konstigt. Idag drar man ner på elevvården. Man stänger ungdomsmottagningar, drar ner på kuratorer i skolan och gör klasserna större. Allt detta ökar klyftan mellan ungdomar och vuxna vilket minska antalet vuxna som ungdomarna pratar med . Det gör att antalet personer som kan fånga upp de unga som mår dåligt minskar. Samtidigt ökar pressen på de få personer och institutioner som fortfarande finns kvar och tar hand om ungdome...