En reflektion av boken "1984" av George Orwell , med facit i hand

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Idag kan det kännas som politik handlar till stor del om en massa olika ”ismer” och uttröttande pappersarbete, något som känns ointressant och avskilt från vardagslivet för många. Det kan kännas så uttråkande för en del att de avstår för det primära villkoret för frihet, bränslet för en fungerande demokrati; att rösta så att man anser att landet blir styrt av de som förespråkar det som man själv tror på. En del är för upptagna av sin egen verklighet för att ens bilda sig en uppfattning om vad eller vilka man tror på över huvud taget. De funderar kanske inte ens på vad det är som orsakar det välstånd som de flesta lever i Sverige idag: frihet och rätten till att tycka vad man vill.
En demokrati är mycket sårbar när ingen längre värnar om den, framförallt eftersom så få skulle märka förändringarna som skulle kunna inträffa. Ingen granskar, ingen kritiserar.

Den generation som jag är född i, vi som är födda år 1984 har under hela våra liv levt i den sövande trygghet som hederliga gamla Sverige vaggar in sin befolkning i idag. Inga krig, begränsad fattigdom, rörelsefrihet, yttrandefrihet, ja frihet av alla dess slag är en självklarhet för oss alla, inget som vi ens tänker på längre. De utmaningar som vi utsätts för idag är hur vi ska kunna förenkla och skynda på vår tillvaro i största möjliga utsträckning. Desto mindre vi behöver röra oss, desto bättre tycker vi att vi mår. Nöjen är det vi ägnar allt större delen av våra liv till, eftersom alla våra uppfinningar har gjort vår kroppsliga kapacitet överflödig. Istället för att leka ute i skogen och bli förundrad över naturens mirakel sitter många tioåringar klistrade framför en dataskärm. En parallell som man lätt kan dra mellan fantasilandet Oceanien och verkligheten idag år 2001 är denna; alla maskiner som finns i våra liv. En teleskärm kan mycket väl jämföras med en TV, även om TV:ns information bara går åt ena hållet så påverkar också den hur vi lever våra liv. Även om en radio inte hör vad vi säger, så rotar sig alla ord som spottas ur högtalarna sig i vårt medvetande och formar vår världsbild. Vi vet att det pågår krig någonstans långt bort genom massmedias information, men hur många tar sig egentligen tid för att se efter om det verkligen är sant?
Precis som invånarna i Oceanien får höra om Euroasiaternas grymma dödande långt borta i ett avlägset land, får vi höra om massmorden på de muslimer i Bosnien och de flesta av oss bryr oss ungefär lika mycket som innevånarna i Oceanien gör. Så mycket hat och dödande kan ingen människa förstå, och det är väl inte heller meningen kanske. Man brukar ju säga att en människas död är en tragedi, miljontals människors död är bara statistik. Vi är skyddade i vår lilla värld ovilliga om att se vad som egentligen händer utanför den, inte förrän det drabbar oss inser vi vad smärta och sorg egentligen är. Kanske insåg George Orwell när han skrev 1984 att människan fungerar så men att vårt storhetsvansinne hindrar oss från att inse det.

Boken skrevs 1949, fyra år efter andra världskrigets slut. Efter flera år av rädsla och dödande i Europa hade ett framtidshopp äntligen tänts i alla unga som kände att de ville och kunde vrida världen rätt igen. Kapitalismens tidsålder blomstrade, marknaden var fri igen och alla ville handla. U.S.A. briljerade med sitt välstånd och försörjde ett krigsskadat Europa som var oförmöget att återta sin plats på tronen som världens rikaste och mest välmående världsdel. Den berömda friheten som den enskilda individen i U.S.A. än idag anses besitta var en förebild för alla Europas länder.
Under denna tidsålder fick George Orwell en framtidsversion som var grundad på det motsatta än vad kapitalismen förespråkar. Han skrev denna bok som mycket väl kan fungera som ett skräckexempel, ett ”vad som skulle kunna hända om inte…”-koncept som när den utgavs väckte stor uppmärksamhet.

Kommunism är ett ord som dyker upp i mångas medvetande när man läser denna framtidsvision. Det må så vara att denna ”ism”, kommunism, tolkas olika beroende vad man tror på eller vad man har för erfarenheter. En del tror på den, andra inte. Men, i mina ögon så innebär en kommunistiskt styrd stat ett samhälle totalkontrollerat av det styrande skiktet, där ingen verksamhet eller lokal är självständig, där alla medborgare har samma livsvillkor utom den lilla klick människor som styr staten. En filosof kallade dem ”De upplysta despoterna”, i denna bok kallas ledaren ”Storebror”, ett upphöjt styrande skikt som kan leva i lyx på sitt folks bekostnad ifall de skulle känna för det. Ingen granskar den styrande makten, fast alla granskas av den. En del tycker att detta är det enda sättet att vara helt fri, andra anser att ett kommunistiskt samhälle förslavar sitt folk.

Oceanien är en stormaktsstat som styrs av ett parti och följer på många sätt kommunismens föreskrifter. För att kontrollera sitt folk ändrar man på sanningar, förbjuder känslor, förhindrar enskilda människor att ha mer kunskap än det som berör just den uppgift man håller på med för tillfället. Tiden består bara av ett ”nu” i Oceanien och kunskapen anpassas också därefter. Man skapar ett nytt språk, ”Nyspråk”, ett språk som gör det litterärt omöjligt att utöva krimtänk; en tanke som är illojal mot ”Partiet”, eftersom det inte finns ord till den. Folket blir förvandlade till robotar eftersom de ständigt blir kontrollerade av staten och av varandra. Man kan inte säga det man vill, inte göra det man vill, inte se ut hur man vill, inte röra sig hur man vill, inte ens tänka det man vill. Ingen minns händelser längre tillbaka i tiden än igår, resten är minnen som partiet påstår har utspelat sig en gång. Man inte bevisa vad som har skett förr i tiden eller i framtiden eller ens vad som sker nu. Om minnet säger en sak och partiet falska bevis för något annat är det partiet man tvingas tro på, annars slutar det bara med att man ”försvinner”, d.v.s. man torteras och avrättas.

År 2001, med den medvetenhet vi har idag, tycks denna fantasivärld som Winston Smith befinner sig i vara ett befängt påhitt som aldrig någonsin skulle kunna bli verklighet. Jag frågar mig då om den verklighet vi lever i är så sann och allmängiltig som vi tror. Många verkar inte ens ifrågasätta alla påståenden som omvärlden och då framförallt media förmedlar, utan sväljer dem med hull och hår. Många, och fler tycks det bli, röstar inte. När de väl får chansen att välja vilka som ska styra vårt land avstår de eftersom de inte ”orkar bry sig om politik”, eller helt enkelt är för slöa för att gå till vallokalen. Detta anser jag...