Dvärgen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Analys: Dvärgen, skriven av Per Lagerkvist

"Diskutera trovärdigheten, ge flera exempel."

Begreppet ”renässans” är väldigt omdiskuterat av flera olika skäl. Många forskare har olika åsikter om vad detta begrepp egentligen innebär, vilket gör det mycket svårt för mig som historiestuderande gymnasieelev att urskilja vad som egentligen stämmer. Möjligen skulle det kunna vara till min fördel att all fakta inte är entydig, då det uppmuntrar mitt kritiska tänkande i allmänhet.

Historikern Michael Nordberg skriver att ”det finns svårigheter med den traditionella termen renässans, detta svårdefinierade, undanglidande, mångtydiga, ofta motsägelsefulla begrepp, vars gränser i tiden det inte finns någon enighet om (möjligen för att de egentligen aldrig funnits) i bakgrunden bottnar i att forskare och författare ofta inte har kunnat bestämma sig för hur man vill ha det.” i sin bok ”Renässansmänniskan” som kom ut 1993.

Detta tycker jag förklarar svårigheterna och orsakerna till dem väldigt väl, men man ska inte heller glömma att det är viktigt att vara någorlunda på det klara med vad begreppet ”renässans” innebär. Ordet renässans kommer som bekant från franskans ”renaissance”, vilket betyder återfödelse. Anledningen till att ordet återfödelse betecknar denna epok är bland annat för att de idéer och värderingar som antikens stora tänkare hade återigen blir centrala. Många skulle säkert kalla det en slags återfödelse och fortsatt utveckling av antikens kultur och vetenskap.

Hur brukar man för övrigt definiera begreppet ”renässans”, mer än dessa påstådda återspeglingar av antiken? Om man bortser från de konkreta definitionerna, som det för det mesta råder delade meningar om, blir innebörden för ordet renässans väldigt flummig. Det handlar, enligt Michael Nordberg, i själva verket om en tidsanda, en intellektuell moderörelse inom en kulturell och politisk elit som inte behöver ha påverkat resten av befolkningen i någon större utsträckning. Beskrivningar som brukar användas i sammanhang där man diskuterar renässansen är individualism, frigjordhet från auktoriteter, hejdlös egoism, frånvaro av religiös känsla, kritiskt sinne, m.m. Enligt Nordberg är detta luftiga generaliseringar som har kommit att bli ett allmängods i synen på renässansen.

Om man nu väljer att tillämpa dessa ”luftiga generaliseringar” tillsammans med de historiska sakkunskaper som skolundervisningen i historia har inneburit när vi granskar Pär Lagerkvists skönlitterära verk ”Dvärgen” kan man urskilja i hur stor utsträckning Lagerkvist baserat sin skildring av 1400-talets Italien på dessa olika återgivningar av den verkliga situationen och därigenom förstå vad som faktiskt är historiskt trovärdigt. Lagerkvist har exempelvis gett karaktären Bernardo många egenskaper som av historiker tillskrivits den kände renässanspersonligheten Leonardo da Vinci. För att exemplifiera detta har jag valt att citera en del av dvärgens upplevelse av relationen mellan fursten och den sistnämnda karaktären i boken. Citat 1. Sid. 37, rad 21:

”Fursten fäster sig emellertid inte vid sådant utan lyssnar till honom som om han sutte vid en klar källa där det porlar fram kunskap och visdom. Han hänger vid hans läppar som en ringa lärjunge vid sin lärares, fastän han samtidigt naturligtvis behåller den värdighet som anstår en furste. Ibland kallar han honom ”store mästare”. Jag frågar mig då vad anledningen väl kan vara till denna inställsamma ödmjukhet. Det finns alltid en anledning när det gäller min herre, Den lärde mannen låtsas oftast inte höra denna fjäskande benämning. Det är möjligt att han verkligen är anspråkslös. Men han uttalar sig å andra sidan ibland med stor bestämdhet, hävdar klart och övertygat sin uppfattning och utreder skälen för den med en intelligens som förefaller skarp och inträngande.”

Den historiska trovärdheten är relativt hög, då man vet att Leonardo da Vinci tillbringade sina sista tre levnadsår hos den franske konungen Frans I, av vilken han fick ett eget slott att husera i. Fursten i detta skönlitterära verk är å andra sidan italiensk, men man förstår genom detta att författaren blivit inspirerad av verkliga händelser i vetenskapsmannen och konstnären Leonardo da Vincis liv. Beskrivningen av Bernardos karaktär stämmer även den överens med den klassiska beskrivningen av da Vincis och hur människor i hans närhet förhöll sig till honom. Han blev ofta benämnd ”messer”, vilket betyder ungefär mästare, och han ansågs vara en mångsidig man som betraktade verkligheten ifrån ett empiriskt perspektiv.

Enligt Lars Linge i boken ”Renässansen” personifierade da Vinci, trots tidigare påståenden, inte alls renässansmänniskan i den bemärkelse som de flesta idag definierar den. Jag skulle vilja påstå att da Vinci snarare var långt före sin tid i sitt empiriska tänkandet. Kanske skulle han ha mycket gemensamt med upplysningsfilosoferna som levde under 1600- och 1700-talen. Linge skulle säkerligen hålla med mig på den punkten, eftersom han anser att det var humanistiska kunskaper som var centrala för renässansmänniskan, vilka var kunskaper som da Vinci inte besatt. Därmed har han påvisat att da Vinci inte kan definieras som renässansmänniska.

Vidare så beskrivs på hur karaktären Bernardo skär upp lik i sin strävan att förstå verkligheten. Citat 2. Sid. 41, rad 9.

”Det går ett besynnerligt rykte om att han fått fursten att ge honom Francescos lik för att skära upp det och se efter hur en människa är inuti. Det kan inte vara sant. Det är för otroligt. Och det är omöjligt att de kan ha tagit ner kroppen, för den ska hänga kvar till varnagel för folket och till skam och nesa frö missdådaren, så är ju domen och varför ska kajorna inte hacka den här skurken såväl som andra. Jag kände honom tyvärr och vet alltför väl att han är värd så mycket straff som möjligt, han har många gånger kastat glåpord efter mig på gatan. Om han tas ner blir det inte samma straff som för andra hängda.”

Det är vida känt att da Vinci var en av pionjärerna inom anatomi, vilket är vad som beskrivs att karaktären Bernardo utövar och det är i detta syfte han har användning av den avrättade Francescos lik. I denna aspekt och många fler märks det att författaren har haft god insikt i den historiska framställningen av da Vincis leverne och man kan därmed påstå att den historiska trovärdigheten i dessa återspeglingar är hög.

Påståenden som anger att det rationella draget var starkt hos den klassiska renässansmänniskan avfärdas helt av Linge då han förklarar att vidskepelsen bredde ut sig och var stark även för högt uppsatta personer under renässansepoken. Astrologi spelade en viktig roll vid furstehoven, och även detta kan vi påvisa i Lagerkvists skönlitterära verk.

”Det påstås att han (fursten) i hemlighet låtit prygla den gamle hovastrologen Nicodemus och de andra långskäggen på grund av deras så utomordentligt gynnsamma förutsägelser. Det förefaller inte otroligt, för det gjorde redan hans fader, fast den gången berodde det på att de spått något annat än fursten önskade.
Det är inte lätt att läsa i stjärnorna. Och att läsa så att människorna blir nöjda med vad som står skrivet i dem.” (Citat 3. Sid.185, rad 6.)

Fortsättningsvis måste man även anta att Lagerkvist läst renässansförfattaren Niccolò Machiavellis berömda verk ”Fursten”, där det beskrivs vilka egenskaper en lämplig furste bör besitta. Linge förklarar att Machiavelli har utnämnts till äkta representant för Renässansen av flera historiekunniga personer. Machiavelli hade dock utsatts för tortyr och förtryck innan ”Fursten” skrevs och därigenom grundades hans människoföraktande verklighetssyn som skildras knivskarpt i boken.

Lagerkvist har tillämpat de egenskaper som den enligt Machiavelli perfekte fursten besitter på furstekaraktären i sin bok, vilket tyder på att han antagligen haft god insikt i innehållet i Machiavellis storverk innan författandet av ”Dvärgen”. Den mest klassiska beskrivningen av den perfekte fursten enligt Machiavelli är ”Fursten ska vara stark som ett lejon och listig som räven”. Andra beskrivningar är: ”Man måste kunna förkläda rävnaturen väl och vara en stor hycklare och skrymtare.” och ”Människor är så enfaldig och så villiga att tycka det som ögonblicket bjuder, att den som bedrar alltid finner dem som låter sig bedras.”

Machiavelli tycker alltså att en bra furste ska vara kapabel till att bedra sitt folk, om han känner sig tvungen till det. Utåt sett måste fursten dock alltid se fördelaktig ut, då han trots allt ursprungligen skall vara folkvald. Om vi ska tolka detta med en gnutta ironi eller ej låter jag vara osagt. Den ovan citerade beskrivningen ur Machiavellis berömda renässanslitteratur genomsyrar i vilket fall furstekaraktärens egenskaper i Lagerkvists bok. Scenariot som målas upp kanske är författarens bild av vad som skulle kunna äga rum om denna ”perfekta” furstekaraktär verkligen hade existerat i (vilket vi faktiskt inte vet om den har).

Genom historieundervisningen och även enligt Nordbergs bok så innebar 1400-talet flera stora katastrofer för den italienska befolkningen. Den största jordbävningen i Italiens historia ägde rum och skördade tusentals människoliv. En annan katastrof som skördade hundratusentals, kanske till och med miljontals människoliv i hela Europa var den stora pestepidemien. Även denna sjukdoms påverkan på samhällena finns återspeglad i Lagerkvists verk på ett mycket realistiskt sätt. Citat 4. Sid.196, rad 13.

”En ganska egendomlig sjukdom har börjat uppträda i staden. Den börjar med frossbrytningar och hisklig huvudvärk, sägs det, sedan svullnar ögonen och tungan och de kan inte tala ordentligt och kroppen blir alldeles rö...